ADHD-diagnoser ökar 600%. Ingen tycks veta varför.

Slagsmål förekommer knappast på vegetariska restauranger men ökar kraftigt i närheten av eller inne på ställen som Burger King, MacDonalds osv. Massa skit i junkfooden som triggar igång kroppen med negativ stress. Men det finns säkert olika samverkande faktorer.

"Excitotoxins in foods" https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/7854587/

Så de är inte överstimulerade då, av dopaminkickar från sina mobiler?

Enligt artikeln ökar inte antalet personer med ADHD, det är antalet satta diagnoser som ökar. Man har följt tvillingar under lång tid och kunnat se att antalet personer med symtom på ADHD är konstant.

Varken mobiler eller gamla föräldrar har därför bevisligen påverkat hur många som har ADHD i samhället.

Smartphones och sociala medier. Känns rätt självklart? Stör ut dopaminsystemet som fan.

Jag hörde nyligen en psykolog som uttalade sig om detta, där han menade på att ADHD är övetdiagnosticerad kopplat befolkning och tidigare forskning. Enligt honom är det således en paradox, där å ena sidan forskningen är fel å andra sidan antalet diagnoser allt för korrekt ställda.

Jag har inte rätt ord för att ens diskutera detta, men någon som är insatt får gärna förklara mer. Finns det någon relevans i detta?

Skulle det visa sig att ADHD faktiskt inte HAR ökat så är det snarare samhällets och föräldrarnas oförmåga att hantera sina barn (jobbiga känslor, beteenden mm) som gör att de känner ett behov av att skuldbelägga barnen istället för sig själva och därav sätter en diagnos.

Du glämde länka till studier som stödjer ditt påstående. Hur kunde du glömma detta. Länka nu tack!

Tror också en del av sanningen ligger i att fler söker vård, då sätts också fler diagnoser.

Som barn- och ungdomsledare inom idrott så har jag flera grabbar som sköter sig exemplariskt, lite spralliga bara, där föräldrarna en dag kommer och säger att de går på utredning för ADHD, eller att de ska börja medicinera. Då nämns ofta problem i skolan som en anledning.

Det är ju så att bara diagnosen sätts så får man tillgång till betydligt större resurser, vilket då blir avgörande för att klara skolresultaten.

Men till vilket pris? Har sett barn som blivit helt avtrubbade av sin medicin, som är fysiskt närvarande men inte mentalt.

Medicinering bör endast ges till de mest grava fallen, i övrigt måste vi kunna ha flexibla institutioner som gör att alla får plats på ena eller andra sättet. Förr fanns särskola vilket var bra på ett sätt men stigmatiserande på ett annat. Kan vi hitta andra lösningar?

Japp, detta är naturligtvis det enda rimliga.

Det är meningslöst att försöka analysera företeelser som bygger på pseudovetenskap. Det finns vissa bevisade samband, som att ju äldre en kvinna är desto större risk (eller vad man vill kalla det) löper hon att utveckla ett barn med Downs syndrom om hon blir gravid. Men att pracka på folk pykiatriska diagnoser för att de inte beter sig som vissa förväntar sig gynnar endast läkemedelsbranschen, psykiatriker och psykologer. Dessutom ger det skitstövlar någonting att skylla på istället för att ta itu med sitt beteende. Att två personer som stämplats med asperger eller adhd/add skulle löpa större risk att överföra dessa påklistrade "sjukdomar" till sin avkomma kan inte ledas i bevis. Däremot är det fastlagt att ett barn formas av sin uppväxtmiljö i minst lika hög grad som av sitt genetiska arv. Om föräldrarna till exempel är osociala, känslohämmade, obildade tölpar, okunniga, otrevliga, overbala eller på annat sätt inte har förmåga eller vilja att guida barnen in i vuxenlivet så innebär det ju att deras barn får en uppförsbacke. Men då alla barn går i skolan fem dagar i veckan behöver inte detta betyda att barnens framtid är för evigt förstörd och att de måste medicineras för att inte behöva lära sig att hantera och bearbeta sina känslor.

Många människor borde aldrig blivit föräldrar då de själva beter sig som krävande småungar med krav på omedelbar tillfredsställelse dygnets alla vakna timmar och dessutom inte klarar att ta ansvar ens för sig själva och sina handlingar (TV 3:s Skuldfällan är ett lysande exempel på detta). Kan du tänka dig vilken rusning efter psykofarmaka det skulle bli om internet helt släcktes ned om så bara för en dag.

De svenska nutidida cp-människorna tror att säga till sin unge på skarpen när den beter sig som ett aggressiv rabiessmittad hund är en hemsk kränkning.

När den svenska ungjävlen nuförtiden skriker och är ett plågoris för omgivningen så blir den istället belönad genom att den får vad den vill ha istället för en att få en bestraffning som var under tidigare generationer svenskar.

Den nutida svenska ungjävlen lär sig därför att den får vad den vill ha genom att vara ett skrika och vara ett pain in the ass. Då tror de svenska cp-föräldrarna att de har en mentalt onormal ungjävel och går till farbror doktor med den som ger den amfetamin.

Bingo.

Det här har jag sagt i åratals åratal. Vår fixering vid att diagnosticera istället för att uppfostra är sinnessjuk. Ett barn har inte sjuttioelva diagnoser, per automatik, för att barnet är utagerande och ouppfostrat.

Problemet ligger i föräldraskapets urvattnande och misslyckande, där i princip alla föräldrar jag känner till idag, i Sverige, Norge, Danmark, Tyskland och USA, ska vara ungarnas polare. Föräldrar ska inte vara barnens vänner, de ska sätta gränser och uppfostra.