ADHD-diagnoser ökar 600%. Ingen tycks veta varför.

I dagens DN skriver man lite mer djupare om den ADHD-epidemi som tycks gå över Sverge.
https://www.dn.se/sverige/fakta-i-fragan-har-vi-en-adhd-epidemi-i-sverige/

I artikeln finns också ett antal grafer. Sverige ligger i topp vad gäller förskrivning av ADHD-medicin (bara USA o Canada ligger före), medan många av de Europeiska länderna har extremt mycket lägre förskrivning (en faktor 100 gånger färre).
https://api.quickshot-widgets.net/uploads/2023/11/Webb_FiF_adhd-03-1700146103271.png

I artikeln resonerar man kring ämet. Det har alltså inte varit en konstant hög nivå, utan en kraftig ökning. Nästan var 10:e ung kille får ADHD-medicin. Tjejerena ligger inte långt efter.

Artikeln funderar på om det är diagnos-metoderna som blivit bättre, eller om det möjligen är skolsystemet som är orsaken. En annan teori är att de som är födda sent på året har en högre andel diagnoser och att det då skulle ha samband med svårigheter i skolan (där man ju "ligger efter" utvecklingsmässigt gentemot dem som är födda tidigt på året).

Jag tror absolut att antalet unga (framförallt killar) med koncentrationssvårigheter är hög. Så har det ju "alltid" varit.
För mig känns det lite märkligt att man inte alls diskuterar kring följande:

- Förändrad kost. Tidigare fanns nästan inget tillsatt socker i maten, nu har många unga "sugar high" flera gånger om dagen, med efterföljande blodsockerfall. Typiskt leder det till ett sådant beteende som idag diagnosticeras som ADHD.

- Spontanidrott existerar nästan inte i stora grupper. Man lämnas vid skoldörren av föräldrar istället för att cykla till skolan. Man går hem o spelar dataspel istället för till bollplanen. Så var det inte tidigare. Det är klart att om kroppen är rastlös så är det svårt att sitta still! Det hade säkert de stillasittande barnen tidigare också. Unga kroppar är gjorda för att röra på sig!

- Dataspelande (FPS) är i sig ett problem: Ständig anspänning, sändig känska av fara! Det borde göra något för stresshormonerna i kroppen. Och påverka sömnkvalitén.

- Avsaknad av tystnad. Hörlurar, media, trafik, storstadsbuller. Hjärnan får hela tiden ägna sig åt att hantera stimulans. Den får aldrig någon ro.

- Sociala medier: Att känna sig otillräckligt (jämfört med andra) eller att känna att man inte får den uppmärksamhet man vill ha kan ju vara en orsak till oro och koncentrationssvårigheter. Och vi jämförs ständigt med andra via sociala medier, och av den uppmärksamhet vi får kommer en större och större del från sociala medier.

- Dagis. Istället för att tillbringa de fösta åren i familjens trygga famn kläs man på i svinottan av stressade föräldrar som lämnar barnet i en stökig miljö utan den trygghet som mamma gav tidigare.

- Föräldrarnas behov krockar med barnens. Är det möjligen så att föräldrarna tycker att "barnet är jobbigt" därför att de kräver uppmärksamhet och tid? Att föräldrarna har "annat att göra"? Att vissa föräldrar tycker det är skönt med en diagnos och att medicineringen hjäper föräldern mer än patienten?

Jag vet inte om det är rätt eller fel att ge barn centralstimulerande mediciner. För många verkar det vara en hjälp. Men eftersom barn tydligen klarade sig utan det tidigare*) borde man väl söka efter alternativa, naturliga, sätt att hantera de eventuella problemen innan man börjar skriva ut narkotikaklassade preparat till barnen. Det borde vara sistahandsvalet, inte förstahandsvalet. Enligt mig.

Vad tycker ni andra?

----
*) Visst. Det fanns unga med problem tidigare också. Men antalet unga med psykiatriska funktionsnedsättningar har ÖKAT, inte minskat, trots ADHD-medicinering. I genomsnitt mådde de unga bättre förr.

Barn får noll stimulans - både rolig och tråkig sådan. Det är viktigt att både leka utomhus och hjälpa till med disken efter middagen. Det ger såväl stimulans som kvalitetstid med föräldrarna, och dessutom får barn en känsla av att vara värdefulla och uppskattade när de hjälper till med tråkiga grejer som måste bli gjorda.

Det där är en myt som ofta sprids och det stämmer inte att man får någon superenergisk sockertopp av maten med medföljande "ADHD-beteende".

Skulle tro att den största faktorn till varför så många pojkar får en ADHD-diagnos är på grund av kvinnorna i omgivningen. Lågstadiefröken tycker att "Johan" skruvar på sig för mycket och tittar ut genom fönstret ofta istället för att räkna.

Hela tiden betraktas pojkar från ett kvinnoperspektiv och det är nog inte alltid som kvinnor kan reglera pojkar så då är det lättare att domesticera dem genom att ge dem låga doser av amfetamin. Så jävla galet och många pojkar kommer vara härligt förbannade när de blir äldre och kommer ifrågasätta varför deras barnhjärnor friterades bara för att de skulle passa in i en mall.

Enkelt. Nu sätter man etikett på precis allting.
Förut var det damp nu är det adhd så fort en ungen springer lite mer än någon annan.

OK! Stryk den från listan då!
Fast personligen måste jag ju säga att som vuxen så finns fenomenet kvar. På jobbet brukar vi kalla det "lunch-koma". Den slöhet som uppstår efter en god måltid. Möten direkt efter lunch brukar inte präglas av kreativitet. Ibland ser man ögon som sluts och huvuden som nickar till. Varför skulle inte barn ha samma känsla av bristande uppmärksamhet.
Och ungar på ett barnkalas som vräker i sig godis o kakor uppvisar alla tecken på ADHD. Men det kan ju vara en tillfällighet....

För det kan ju inte vara så att det är diagnostiseringbenägenheten som har ökat!

Saken är väl att det fram tills för inte så längesedan inte diagnostiserades överhuvudtaget annat än möjligtvis de allra grövsta fallen. Många vet inte heller vad diagnosen innebär och påstår att de själva har ADHD, eller så påstår någon närstående att personen i fråga har det.
Väldigt många tror tyvärr att diagnosen innebär lite extra spring i benen, lite allmänna koncentrationssvårigheter när det i de flesta fall bara handlar om fullständigt normal nyfikenhet hos barn och unga. Bland de som "lider" av sin ADHD är det i de allra flesta fall inte hyperaktivitet som är problemet utan bristande impulskontroll och kraftiga humörsvängningar som kan vara väldigt påfrestande inte minst för omgivningen.

Många tycks även tro att ADHD är en diagnos folk förr lärde sig att hantera vilket inte är helt sant. Törs påstå att majoriteten av Sveriges fängelsekunder består av folk som hade fått diagnosen redan som unga om det hade vart lika "populärt" förr att starta utredningar istället för att avfärda barn och ungdomar som stökiga. Det är väl även därför många som får diagnosen i vuxen ålder är tacksamma, då de får en förklaring till varför de varit väldigt annorlunda.

ADHD handlar inte om energitoppar orsakade av exempelvis sockerintag som många verkar tro är också värt att nämna. Mycket talar för att det är en genetiskt ärftlig åkomma så att hänvisa till läsk, datorspelande osv blir lite missvisande. Tror att de allra flesta som kommit i kontakt med folk med mer eller mindre grov ADHD ogillar hur diagnosen "missbrukas" numera. Fasen, var och varannan "influenser" påstår sig ha ADHD, trots att de förmodligen inte har någon diagnos. De tycks tro att det handlar om att vara glad, sprallig och allmänt korkad vilket är jäkligt synd då det lätt blir till en sanning för allmänheten i stort.

Håller med! Likadant förr.. lärarinnorna gnällde alltid på grabbarna men utan adhd-perspektivet.

Det är slarvigt att de inte tar ett större grepp kring diagnosticeringen och hur den har förändrats. Jag kan bara spekulera men jag tror att det hänt väldigt mycket i det arbetet, framförallt att det blivit lättare att få en diagnos. Sen är det detaljen kring åldern på föräldrarna som också påverkar. Människor i städer får barn i högre åldrar än på landsbygden vilket ökar risken för neuropsykiatriska diagnoser:

"Såväl moderns som faderns ålder har också visat sig ha en statistisk koppling till risken för neuropsykiatriska störningar som schizofreni, bipolär sjukdom, autism och adhd."

https://fof.se/artikel/2016/1/vilken-roll-har-foraldrarna/

Här finns åtminstone något konkret att gå på. Med andra ord lär vi knappast se en minskning gällande neuropsykiatriska diagnoser eftersom åldern knappast lär sjunka för de som skaffar barn.

Detta tror jag är det mest korrekta. Och att skärmar har en negativ påverkan.

Jag tycker det är helt naturligt när uppmärksamhetsspannet ständigt minskar.

Om vi tar film som exempel så fanns det inte förr. Du såg kanske en pjäs, läste en bok eller fick det berättat för dig. Förutom i bokens fall så var du tvungen att fokusera, de spelade inte om bara för att en person var ouppmärksam. Likadant som på bio, du gjorde en sak i taget dvs se filmen.

Långfilm har kortats ned till serier, sedan har vi fått Youtube-klipp och nu helt hysteriska Tiktok där barn redan efter en sekund byter klipp om det inte verkar kul. Uppmärksamheten har gått från timmar till någon sekund. Skulle de behöva se något tråkigt åker mobilen fram och de fipplar med annat.

Uppmärksamhet och fokus kommer vara ett enormt problem för Tiktok-ungar. Skiten borde förbjudas för barn.

Så jävla trött på dom här diagnoserna.

Så fort en unge har problem med nåt så måste det bero på nån diagnos. adhd, npf mm mm.

Känns som ett sätt för föräldrar att slippa ta ansvar. Alltid ska det gå att skylla på nåt.