Citat:
Ursprungligen postat av
Fyndigt-namn
Mja inte alla. Jobbar inom psykiatrin. Dock klart bra att ha övervakning.
Högfunktionerande man måste vara väldigt tydlig med sina intentioner att ta livet av sig. Läkaren som bedömde kanske faktiskt gjorde en rimlig bedömning i stunden, vi vet inte hur det såg ut under samtalet.
Lite freak suicide med tanke på hur hans liv såg ut. Det är inte alltid lätt att göra korrekta bedömningar på folks psykiatriska tillstånd.
Ok låter märkligt.
Läs igen så ser du att jag skrev
nästan alla.
Sen behöver "man mår sämre" inte nödvändigtvis betyda samma sak som att man blir mer suicidal av medicinen. När man mår så dåligt så kan det räcka med att en medicin tex stör ens sömn för att man ska bli mer motiverad att faktiskt avsluta livet. Med andra ord, det kan vara till synes ofarliga biverkningar som blir livsfarliga, och såna biverkningar får man i princip alltid när man sätter in en medicin.
Du tappade mig? Vad pratar du om? Vem är han?
Citat:
Ursprungligen postat av
Fyndigt-namn
Har du själv jobbat inom psykiatrin? Det har jag. Håller inte med dig. Majoriteten som jobbar i psykiatrin har empati just för att de själva vet hur det är att må dåligt eller har naturlig empati och en välvilja.
Ni tar enstaka fall och generaliserar hela psykiatrin till ett rövhål. Ni borde nästan skämmas. Det är MÅNGA patienter som får god hjälp och blir bättre.
Men - det sagt så håller jag ändå med om att psykiatrin är bristfällig och utdaterad. Alldeles för mycket fokus på piller och förvaring. Listan kan göras lång på vad som är fel, men det är ett sjukt svårt jobb pga det mänskliga psyket är extremt komplicerat.
Först och främst tog du påståendet ur sin kontext, jag pratade om de som arbetar specifikt på akutpsyk. Det finns ingenstans på psykiatrin jag blivit så dåligt bemött som på akuten, gång efter gång. Sammanfattar jag HELA psykiatrin inkl. alla kuratorer osv i öppenvården så har absolut majoriteten empati. För att svara på din fråga, nej jag jobbar inte på psykiatrin, jag är patient och är en av de som blir bemött av dessa personer. Hur empatiska de är i fikarummet är inte relevant överhuvudtaget, det är bemötandet med patient som är det viktiga i jobbet och det kan jag vittna om.
Är det verkligen det? Menar du att det är många människor som blir inlagda under en period och sen åker hem och lever lyckliga resten av livet? De gånger jag legat inlagd och pratat med patienterna som ligger inne så tror jag inte jag träffat en enda som inte legat inne regelbundet. De flesta som ligger inne, enligt min erfarenhet, ligger inne regelbundet och återkommande. Om det verkligen fungerade och hjälpte skulle väl dessa personer inte återkomma gång på gång? Det talar emot sig själv. Det kanske inte framgick så tydligt i mitt föregående inlägg men jag pratade främst om de som lever med långvariga psykiska tillstånd och sjukdomar, inte om de som går igenom en temporär livskris.
Jag har en IBS sjukdom också, så jag kan jämföra med den.. från somatiska vården har jag fått hjälp med hur och vad jag ska äta, vad jag inte ska äta, vad jag behöver mer av, hur stress påverkar och en massa annan viktig information och vägledning. Det har även utrett vilka brister jag har i näringsintaget och hjälpt mig hitta rätt näringsdryck och vätskeersättning för att kompensera det. Allt det tillsammans med en bra medicinering har hållit mig ifrån slutenvården i 15år, och inte minst så märker jag knappt av min sjukdom i vardagen heller om jag bara följer planen. Om vi då jämför det med psykiatrin.. vad de lärt mig om min sjukdom? Ingenting. Vad de lärt mig om mina symtom? Ingenting. Vad de lärt mig om min NPF? Ingenting. Vad de lärt mig om sambandet mellan mina diagnoser? Ingenting. Det enda de gjort är att försöka medicinera mig och låtit
mig prata. Psykiatrin har inte bidragit ett skit till vad jag kan om mina diagnoser. De har inte kommit med några andra konkreta tips än "sov och ät på regelbundna tider" och vilka tabletter de tycker jag ska trycka i mig. Hade somatiska vården gjort likadant med min IBS så hade jag förmodligen legat inne regelbundet där också.
Ang att psyket är komplext så vågar jag påstå att psykiatrin ofta gör det mer komplicerat än de behöver vara. Om psykiatrin kunde acceptera att alla fungerar olika och att man inte kan tvinga in alla i samma form så skulle allting gå mycket smidigare. Människor är inte likadana, man kan inte behandla alla likadant så som psykiatrin gör.
