Psykakuten - St: Görans

Är intresserad av upplevelser från er som sökt hjälp/arbetat på psykiatriska akutmottagningen på St: Görans sjukhus.

Ja vad ska man säga om det?

Jag har varit där ett par gånger, jag anser att dom är extremt duktiga på det dom gör. Man blir vänligt bemöt och omhändertagen och det är inget tjafs om saken.
Jag har i regel bara slutat där mitt i natten efter diverse panikångestattacker så ibland har man fått vänta lite på att en överläkare ska komma. Men det känns ju rätt naturligt 03:45 en tisdag.

I regel så ställer dem relavanta frågor och gör liksom en allmän snabbkoll. Sen gör dom också en bedömning på hur dåligt du mår när du anländer.
Sen får man oftast avgöra själv om man vill sova där eller om man vill gå hem igen.

Senaste gången jag var där så bytte dom min medicin och ordinerade lite andra saker, varav det mesta hjälpte och blev bättre.

Så mina intryck från St. Görans psykakut är mycket goda.

En gång när jag ringde dit blev jag bemött: "jaha.. och?! ring efter en ambulans då, hejdå!" ..

Jag var då jag ringde helt borta och mådde helt skit så jag kanske gav ett konstigt intryck till han i telefonen men ändå, hur fan kunde han göra så?!

Mådde helt skit efter det å tyckte hela akuten kunde dra åt helvete.
Men dom gångerna jag ändå vart där så har jag överlag blivit bemött på ett bra sätt och det är också erfarenheterna av folk jag känt som sökt dit.

Tycker dom gör ett bra jobb även fast det inte alltid är perfekt, typ inte har tid å så men så är det väl överallt?..

Psykakuten är rena katastrofen! Har varit där två gånger. En gång med panikattacker. Läkartönten gav mig tio minuter, sen sa han "ja det är lite svårt att hjälpa dig så här mitt i natten" När jag då frågade om han tyckte jag skulle ha mina panikattacker på kontorstid, skrev han i journalen "pat. mycket hånfull" Hem igen, inte ens en sobrilusling fick jag, ingen uppföljning.

Andra gången kunde jag inte sluta gråta efter att en kompis dött. Likadant, de tyckte jag fått hjälp när en läkare suttit och hummat mittemot mig i tio minuter. När jag inte kunde sluta gråta (var absolut inte aggressiv eller störig) och inte ville gå därifrån utan att ha fått hjälp, tog två vårdare helt enkelt tag i mig och lyfte ut mig och satte mig på asfalten utanför. Klockan var fyra på morgonen och jag hade bara t-shirt på mig, jag höll på att frysa ihjäl.

Fick mer hjälp och empati av taxichaffisen som körde mig hem, än av den sk "professionella" personalen.

Ring jourhavande nånting, drick, ta tabletter, varm mjölk, varmt bad, vad som helst, men åk för fan inte till psykakuten! Du mår garanterat mycket sämre när du varit där än innan!

Vad ville du ha för hjälp när din kompis dött? Medicin?

Bra fråga. Inte undra på att psyket inte har tid med Mihailovic och co när folk söker hjälp för att de är ledsna. Jag vill inte förringa sorgen över en död vän, men jag anser att psykakuten bör rikta in sig på folk med lite värre problem än så. Jag postade just en länk i en annan tråd som faktiskt skulle funka i denna också: Trygghetsnarkomani i Sverige

Citat, David Eberhardt, överläkare på psyket på S:t Görans: - Under 80-talet jobbade jag som mentalskötare och då hade vi inga patienter som sökte hjälp enbart för att deras pojk- eller flickvän gjort slut. Nu har vi dagligen flera sådana fall på akuten. På några årtionden har andelen svenskar med ångestproblem fördubblats från 12 till 22 procent, berättar han.

EDIT: S:t Görans heter det och överläkare är han

Jag var inte "bara" ledsen. Jag höll på att flippa ur, och lider dessutom av samma cancer som vännen som dött, det var alltså en kombination av sorg, panikångest och ren dödsångest. Jag var också mycket tydlig med att jag funderade på att göra ett snabbt avslut så jag slapp vara så rädd längre.

Vilken hjälp hade jag velat ha? Tja, nån typ av handling. En kram, inläggning, en spruta. Du blir fan inte hemskickad från vanliga akuten med ett brutet ben, eller hur? Än mindre utslängd på asfalten...

Det är definitivt inte så att man springer till psykakuten för att man är lite ledsen. För mig har det alltid framstått som sista utvägen före Västerbron, ett slags skyddsnät när inget annat fungerar, men så fel jag hade!

Ok, att det var så illa framgick inte i din förra post.

David Eberhardt är överläkare på S:t Görans.

Har du någon psykiatrisk diagnos sedan innan?

Ja, depression med panikattacker, som naturligtvis mångdubblades efter cancerdiagnosen.

Jaha, men något snabbt avslut blev det visst inte, så uppenbarligen gjorde de ju rätt bedömning.


Naturligtvis. Då kanske de känner till dig rätt bra vid det här laget?