Psykakuten - St: Görans

Nej, du menar att det pga platsbrist inte läggs in några patienter enligt HSL under jourtid. Jag menar att du har fel.

Ja nu blev ju detta ett sidospår men som ändå måste kommenetras...

Jag skrev att "endast suicidala personer samt personer i oundgängligt behov av slutenvård och allvarlig psykisk sjukdom kvalar in för en sängplats jourtid (alltså LPT-patienter)".

Ur detta förstås att exempelvis suicidala personer inte behöver vara LPT-mässiga för att läggas in (= HSL). Man kan också utläsa att patienter med oundgängligt behov av slutenvård (utifrån läkarens bedömning) motiverar inläggning trots platsbrist.

Nåväl, inväntar i övrigt respons från övriga inblandade i tråden.

Förkyld, sätter sig tydligen på hjärnan, sry..

Det jag tycker kunde vara intressant att veta är hur många av dem som själva anser sig vara i behov av heldygnsvård=inläggning och får kalla handen på psykakuten, verkligen går hem och tar livet av sig? Vad jag förstår är det inte särskilt många om ens någon. Det i sin tur visar på att "sorteringen" fungerar bra. En inläggning för panikångest är i de allra flesta fall endast kontraproduktiv och blir snarare en bekräftelse på patientens upplevelse av att det skulle handla om något livsfarligt eftersom man t.om. blev inlagd och måste stanna på sjukhus. Dessutom är man inom slutenvården inte särskilt bra på att behandla panikångest.

Jag har en delvis annorlunda uppfattning. Det stämmer såklart att akutpersonalens uppgift är att sortera i kategorierna läggas in resp gå hem med uppföljning och gå hem utan uppföljning.

Dock är det fullt möjligt att en sådan bedömning ockå kan innehålla ett terapeutiskt arbete. Många patienter beskriver hur ett enskilt möte med en läkare, psykolog, sköterska osv har haft stor betydelse då ett sjukdomsförlopp äntligen vänt. Ibland handlar det om ett tydligt förmedlat hopp, ibland om att känna sig förstådd osv. Jag har ingen studie att hänvisa till men det finns studier som visat att det patienter ofta beskriver som centralt i vårdkontakten även om det inte går att stärka rakt av att det verkligen har betydelse för tillfrisknande.

Skillnaden mellan ett empatiskt bemötande och ett icke-empatiskt möte ligger inte i samtalets tidslängd.

Att alla patienter skulle kunna vara nöjda är en omöjlighet. Men väsentligt fler kunde vara det om organisation och resurser var organiserade för att öka möjligheten till ett bra bemötande och om det rankades högre i vårduppgiften.

Ja, om man läser LPs inlägg kan man ju ana det. Sen, när man får höra att 15% av de amerikanska kirurgerna har tydliga psykopatiska drag....
Nu spelar det mindre roll, kanske det är en fördel, men när en psykiatiker inte är, som du sa, de bästa läkarna, utan narcissitiska och omnipotenta monster så...

LP: Precis. Du har mkt av "det" i dig, om jag, som sägs vara "sjukligt" snar att döma personer får säga det. Tyvärr är det ingen annan läkare här på forumet som visar upp den förmågan i skrift iaf.

Du utvecklar det själv i ditt nästa inlägg.
Det är en fråga om att ha rätt attityd, att läsa människans inre behov.

Du får ursäkta, jag var lite sarkastisk. Jag menar förstås inte att dra alla läkare över en kam, MEN jag har i olika grenar av vården träffat på läkare som uppenbart njutit av den makt de har. "Nej du får gå och ha ont, JAG tycker inte du ska ha värktabletter" (jag skiter i din smärta, jag njuter av min makt, av att låta dig ha ont).

"Jaha, så du säger att du vill ta livet av dig. JAG tycker inte det låter särskilt allvarligt och nu har du fått prata med MIG i fem minuter så du borde känna dig bättre. Det är JAG som bestämmer att du SKA må bättre efter att ha pratat med mig. Om du inte gör det är det ditt eget fel"

"Leka Gud" är kanske fel uttryck, "maktmissbruk" kanske kommer närmare sanningen.

Dessutom det stående rådet man får om man ringer till vårdguiden.
Då får dom väl skylla sig själv om så många åker till akuten. När man pratar med folk från andra länder blir dom chockade av att höra detta och att man får vänta upp till ett dygn på akuten.

Så hur skulle du vilja att det fungerade då? Skulle det finnas några nackdelar med att alla patienter själva fick behandla sin smärta så som de önskade utan inblandning av läkare? Tror du att läkare i allmänhet bara "tycker" saker och ting hit och dit eller tror du att de, åtminstone ibland, kan finnas en bedömningsgrund bakom tyckandet?

Inom psykiatrin är detta mycket svåra, känsliga och viktiga frågor. Läkarna är de som fått samhällets mandat att bestämma över andra människor (inom strikta ramar) och därmed finns en risk för maktmissbruk. Men jag tycker du uttrycker dig något klumpigt, insinuerar till exempel att läkarna du stött på vill dig ont vilket, om så skulle vara fallet, ju naturligtvis är utomordentligt allvarligt. Eller missuppfattar jag dig?

JA, det finns (psyk)läkare som gör saker enbart för att jäklas. Förhoppningvis en liten del av helheten, men samtidigt gissar jag att den är större än vad många tror.

JA, det finns en stor del av (psyk)läkare som inte vet vad de gör.

Vad som behövs är en stor jävla städning inom psykiatrin, det finns alltförmånga likgiltiga och ibland rentav elaka själar. För de flesta patienterna är detta ingen direkt nyhet, men för läkare och vårdare tycks det komma som en chock. Man undrar ibland om vi lever på samma planet. Ni jobbar ändå där, och kan ändå inte se dessa mönster och denna jargong. Kanske är det första tecknet på att man blivit en del av detta vidriga system, när man inte ens märker att det finns, trots att det är så uppenbart.

Det finns oändligt med läkare och vårdare i detta land som behandlar patienter som om det vore konservburkar på ett fabriksband. Ingen empati, ingen fingertoppskänsla. De har inte vett nog att sluta och börja på ett ställe där deras sociala inkompetens smälter in, som typ lapplisa, receptionist på Radiotjänst Kiruna, socialbidragstant, arbetsförmedlare. Men de borde inte jobba med människor som är så på gränsen som psykpatienter.

Nonchalans, arrogans och prestige, det är en av psykvårdens största ok idag. Tills vitrockarna lärt sig den läxan så kommer vården fortsätta vara så dysfunktionell som den är idag.

Psykiatrin har inte obegränsade resurser och skulle man lägga in alla som får en panikattack så skulle hela systemet brista. Det är här du inte förstår. Du dör inte av en panikattack! Din reaktion var fullt naturlig (även hur mycket du försöker påpeka att den inte var det) efter att en vän gått bort. Du beskriver dödsångest och det var ju såklart jobbigt för dig men läkaren gjorde bedömningen att du inte behövde sluten psykiatrisk vård, och som det ser ut idag så är det ett korrekt beslut!

Ska man jämföra det med somatiken så är väl jämförelsen med ett brutet ben inte bra. Snarare att du hamnar på akuten för att du trillat av cykeln och skrapat benet. Det gör naturligtvis fruktansvärt ont men läkaren bedömmer inte att du behöver inneliggande vård för det.
Att du sen sitter och lipar och vill bli kramad och få sprutor förvärrar ju situationen och gjorde den extra obehaglig för dig än om du bara hade accepterat beslutet