Ja, man formas ju av den tid man växte upp i. Men, det här är en intressant fråga som jag (som gick i en blandad skola av typiskt svenskt snitt - verkstadsarbetarens barn gick i samma klass som banktjänstemannens, eller läkarens, eller hårfrisörskans) ibland funderar på. Oftare än jag funderar på Romarrikets uppgång och fall.
Så, på 80-talet när det verkligen på många håll var svart eller vitt - synthare eller hårdrockare - varför var det så att de flesta arbetarungar (killar) lyssnade på hårdrock, och medelklassen på synth? Nu förenklar jag lite, det fanns såklart undantag, speciellt när det gällde kvalificerad musik som Metallica eller Kraftwerk. Men de som slentrianmässigt lyssnade på musik, de föll lätt in i "rätt fack". Tjejer var inte lika hårt kodade till det ena eller andra, varför kan nog också diskuteras.
För egen del blev jag mentalt starkare i en något tung värld genom att lyssna på kraftfull musik som Iron Maiden, Manowar, Black Sabbaths äldre alster, Twisted Sister, Mötley Crüe (första 2 skivorna), Helloween, Accept, Megadeth, AC/DC främst innan Highway to Hell.
Visst lyssnade jag på Modern Talking (oerhört skickliga), Jarre, Kraftwerk, Pet Shop Boys, Duran Duran, med flera, men det var egentligen mer undantag än regel.
Största vattendelaren är väl f.ö Eddie Meduza, med stark övervikt av fans på landsbygden, och i synnerhet arbetarklassen. På gränsen till undre arbetarklass i många fall, om en sådan går att beskriva. En stor poet och samtidsskildrare som många stadsbor i medelklassen aldrig har kunnat förstå sig på, vad det verkar.
Slänger in en länk från Kalle Lind så ni medelklassbarn och akademiker kan få ett hum om den store Errol Norstedt:
https://www.kallelind.se/blogg/kulturspeglingar-fran-falkoping/