Varför dras den medelålders arbetarklassen till rockmusik?

Och med arbetarklass menar jag i huvudsak människor som börjat och spenderat större delen av sina yrkesliv som olika typer av kroppsarbetare eller chaufförer eller liknande, även om en del av dem kanske har något slags kontorsarbete när de närmar sig femtio. Nästan uteslutande är det olika former av rockmusik som rullar i radion på bygget, på verkstaden, på snickeriet, i lastbilshytten etc. Sabaton och Hammerfall, Metallica, Iron Maiden, ACDC, Judas Priest och så vidare. Är de lite yngre än femtio så är det kanske Nickelback eller Linkin Park eller Green Day. Jag är inte helt påläst eftersom jag själv inte lyssnar på musik i någon större utsträckning, så detta är de jag kommer ihåg ur huvudet.

Men varför är det såhär? Varför dras samma typ av människor till den här sortens musik? Är det för att det är enkel musik där man inte behöver tänka? Enkla ackord, inga märkvärdiga tonartspiruetter utan mer ett mekaniskt malande som kliar lyssnaren på rätt ställe i huvudet samtidigt som denne sågar plank, kör truck eller sysslar med någon annan syssla som går att utföra utan att ha hjärnan påslagen?

Det är ett intressant fenomen. Den svenska motsvarigheten för generationen tidigare var dansbandsmusiken. Där var det lite samma sak. Enkla melodier med enkla budskap om fest och fylla, hjärta och smärta, sorg och svek. Tre-fyra ackord, kanske en saxofon om man ville jazza till det lite. Men även det var samma målgrupp, knegarna i radhusen. Det är deras barn som nu åker till Göteborg för att se Metallica spela, eller som drar på en skiva med Sabaton när fyllan börjar nypa på grillkvällen.

Det är väl att beteckna som folklig musik, men varför blev det såhär? Gruppinverkan via barndomen och kompisarna? Enkel musik som är enkel att ta till sig? För det är ju inte så att den här musiken spelas överallt. Och den spelades inte överallt förr heller. Det är inte så att Sabaton och Metallica har rullat varje dag på NRJ eller P3 senaste 30 åren.

Det var egentligen den här trådstarten som fick mig att fundera. Hur kan man vara så intresserad av rockmusik och varför är det alltid samma sorts människor som är det?
(FB) Sweden Rock Festival 2024

kent, då? Vilka attraherar dem?

Rockmusik är inte woke, och femnazisterna har inte lyckats påverka den konsumtionsgruppen

Tror de dras till musik där texterna handlar om saker de kan relatera till: glesbygd, hårt arbete, motorer, "vända på varje krona", öl på fredagen etc.

Texter är otroligt överskattade. Flera höjdarlåtar har ju nonsenstexter.

Varför gillar taniga gubbar Bob Dylan?

Det är väl något halvautistiskt med att snöa in i en viss musik på det där sättet som män är jävligt bra på, sen blir det väl en gemenskap och bra häng.

Generellt en genre med bra utbud vad gäller konserter och festivaler, det känns som att Metallica kommer till Sverige och kör flera spelningar vart och vartannat år.

Lättillgänglig och en stor gemenskap!

En enkel men catchy melodi är nödvändig inte enkel att komponera och sätta samman med en ljudmatta. Samma gäller det motsatta, svårspelade kompositioner innebär inte automatiskt att de bjuder lyssnaren på en bättre upplevelse.
Du får inte heller glömma att människan gillar upprepning och då kan enkla kompositioner klå den mer komplexa melodin.
Dessutom är det känslan en melodi förmedlar som kommer prägla framgången.
Det finns dock mycket skit som endast existerar pga trender eller kända namn.

Jag tror inte t ex hårdrock nu för tiden är så klassbunden som den tidigare var utan mer "Svensson-musik" idag även om en tripp till Sweden Rock kan påskina det.
Rock finns i många tappningar och svårighetsgrad. Jämför t ex AC/DC och Polyphia:

https://youtube.com/watch?v=pAgnJDJN4VA&si=e54qbl-C5-4ZhdJX

https://youtube.com/watch?v=1JNmz17gnMw&si=4VLs8jPUkSHwhfy2

I varierande grad är också lyssnarna olika musikintresserade men det är nog fler som "bara lyssnar" än de som faktiskt går djupare i musikens fibrer.

Slutligen menar jag att alla får digga vad de vill även om det också innebär att, för mig, ointressant musik toppar listorna.

TS har delvis kommit fram till en stor del av lösningen i trådstarten med att det till stora delar är en generationsfråga. De som var tonåringar på 1970-90talet hade tillgång till mycket nyproducerad rockmusik på radion och med turnerande band.
T ex Iron Maiden och AC/DC verkar ha en viss tillväxt bland original fans barnbarn numera.

Musiktrenderna svänger fortare numera så jag är inte övertygad det kommer finnas stora festivaler för Swedish House Mafia eller Hooja om 25-40 år.

Den mest blandade publik jag brukar stöta på är vid besök på min lokala jazzklubb.

Det där är alldeles riktigt. Det är ingen slump att Frank Zappa är mindre populär än Black Sabbath.

Visa mig en hårdrockare som inte gillar Carl Orff eller Prokofiev.
Det går inte för ingen sådan existerar.

Bra inlägg och du uttrycker lite det jag menar, att rockmusiken tilltalar människor som normalt sett kanske inte ens ser sig som musikaliskt intresserade. Sådana som bara lyssnar. Eller i många fall inte ens det. Jag är som sagt själv helt musikaliskt ointresserad men kan ändå räkna upp en hel del rockband ur minnet. Det kan jag inte göra med reggeaband, britpopband, tjejband som Kent osv. Rockbandnamnen sätter sig i skallen på ett annat sätt eftersom man ändå kan nynna exempelvis refrängen till några av de kändare låtarna. Jag tror inte jag kan nynna en enda titel från någon av Kents skivor. Så därav folkligheten. Rockmusiken slår igenom bredare än andra genrer och når även de som inte ens är intresserade.

Lite som dansbandsmusiken. Samma där. Jag kan bandnamn och låttitlar även där, trots att det inte ens är min generations musik. Återigen, folkligheten och de breda lagren.

Bra inlägg.

För att rock musik är det som ger själen bränsle. Du låter som en riktigt prentiös jävel TS.