paradoxen med bipolär sjukdom i det moderna samhället

Har diagnosen bipolär typ 1. Det leder till en hel del komplikationer med att klara sig här i det moderna samhället. Jag föredrar att inte medicinera mig själv då medicinerna ger svåra bieffekter, dels fysiologiska sådana, tremörer, viktuppgång och akatisi. Men även depression + självmordstankar, denna sistnämnda bieffekt är den största anledningen till varför jag ej tar medicin. denna bieffekt har förekommit i alla dessa neuroleptikan jag fått genom åren och även i litium.

Det är extremt svårt för mig att övertyga läkare och vårdarbetare att mediciner ej är en bra lösning, för de har en nästintill religiös dyrkan av sina vetenskapliga metoder. Min åsikt är att bipolär inte är en sjukdom, att vara bipolär är helt enkelt naturligt, annars skulle det aldrig vara ärftligt i DNA. Varför skulle människan ärva sådana drag i flera millenium om det vore ett ogynnsamt drag? Det skulle varit utplånat enligt evolutionens lagar för länge sen om det vore en missbildning, vilket det inte är.

läkarnas "lösning" på det hela är minst lika farligt som det påstås vara när man är medicin-fri.

Jag är i en situation nu där jag måste ljuga för min läkare att jag tar mediciner, för annars kommer de kalla in polisen för att hämta mig till mental sjukhuset och tvångsvårda mig.

är det verkligen sunda grejer läkarna håller på med? Är det friskt att börja ge mig massa mediciner som leder till ett flertal bieffekter, för att sedan ge mig ett par till mediciner som ska motverka dessa bieffekter, som i sig själv leder till....you guessed it...ännu mer bieffekter

jag välkommnar era åsikter, att diskutera : Är läkarna sunda i huvudet eller är det dom som lider av vetenskaps-nevros?
Är bipolär verkligen en sjukdom? Skulle inte finnas i DNA:t om det vore en deffekt, från ett rent evolutionärt perspektiv.

vill även ha tips på hur jag kan manövrera dessa eländiga kräk (läkare)
då de uppenbarligen är hjärntvättade i sin egen retardation. Jag kan inte ens debattera dem.

Klassiskt för den som har diagnosen bipolär - bristande sjukdomsinsikt, och struntar i att ta ordinerad medicin, och slutar varje gång med elände, oavsett om det handlar om den maniska perioden eller den depressiva.

Kan du själv känna när du är i en manisk fas? De flesta med bipolär sjukdom (BPD) kan inte det. Manin i sig är inte kroppsligt farlig, dvs risken för självmord eller skada på annan är ganska låg. Det man däremot vill förebygga är den svåra efterföljande depressionen som kommer när man förstört sitt liv. Har tyvärr stött på många med BPD som är så ledsna för att de har förstört för sig. En jag särskilt minns var en framgångsrik f d advokat som gjort av med alla sina pengar och nu var utfattig med stora skulder. Barnen hade tröttnat på beteendet, så patienter var nu helt ensam till råga på eländet.

Till stora skäl är det just för BPD som jag tror LPT är en bra grej. Man kan stoppas från att förstöra sitt liv när man är i ett maniskt skov. Vet att det är trist med mediciner, men anledningen till att läkarna försöker få dig att ta mediciner är ju för din skull, inte för deras egen. Deras lön och liv påverkas inte ett dugg. Det är för att du inte skall bli som advokaten som förlorat allt.

Och angående BPD och evolution, det är en intressant tanke. Ännu mer intressant är kanske schizofreni, som också till stor del är ärftlig och delvis överlappande med BPD. Den förklaringsmodell jag hört är att syskonen till personer med schizo/BPD är mer framgångsrika än genomsnittet. Så att orsaken till att de sjukdomarna inte "sorterats ut" evolutionärt sett är att de i mycket små doser kan vara fördelaktiga.

Ditt ogillande av verkligheten känns lite felriktat

Vetenskap handlar om kunskap om verkligheten.

När du pratar om evolution så försöker du dig också på vetenskap.

Du verkar ogilla din medicin och eventuellt dina läkares utbildning. Räcker det inte där? Varför generalisera bort ditt fokus? Varför måste du ogilla arkeologer också?

Vårt DNA är inte perfekt. Om DNA var perfekt från första början skulle evolution inte existera.

Dessutom är vissa egenskaper är bra ibland och ibland inte.

Och vissa är bara en sidoeffekt av något annat. Samma sak kanske även orsakar lite ökad eller mindre hunger en timma tidigare eller senare på dagen

Det kan mycket väl vara så att det är gynnsamt ur vissa perspektiv. Men vad spelar det för roll?

Är det ett problem så är det ett problem. Är det inte ett problem så är det inte ett problem.


Om det är ett problem i ditt fall vet jag inte, men jag kan bara gratulera om du inte har ett problem. Då var den saken löst!

Får du fortfarande maniska skov eller depressioner?

Du kan ju gå omedicinerad men då måste du hålla dina episoder för dig själv. Vården som anhöriga. Annars åker du troligen in.

Själv har jag schizoaffektivt syndrom och har maniska skov ihop med psykos. Pallar inte ett skov till så jag är noga med mina mediciner. Trots biverkningarna. Det är helt enkelt inte värt att skippa mina piller. Jag fungerar så dåligt efter ett tag och jag märker det inte själv. Har några nära som jag kan bolla med som märker direkt om jag börjar glida in i en episod.

Tog många år innan jag accepterade min diagnos men nu fungerar mitt liv i alla fall, till den grad jag kan kalla mitt liv normalt..

Håller helt med dig om att läkare inom psykiatrin är hjärntvättade idioter som helt saknar sunt förnuft. Övertron på mediciner är helt sinnessjuk i sig. Men om du har typ 1 så betyder det att du har symtom i dina uppåtperioder som är väldigt skadliga för ditt liv. Kanske även psykoser?

Jag förstår din känsla angående mediciner, men hur känner du för dina symtom då? Är det värt att spendera alla pengar, sälja hemmet, ligga runt, förstöra relationer (och/eller hur just dina symtom i mani ser ut)? Är biverkningarna värre än det?

Du skriver:
"Är det friskt att börja ge mig massa mediciner som leder till ett flertal bieffekter, för att sedan ge mig ett par till mediciner som ska motverka dessa bieffekter, som i sig själv leder till....you guessed it...ännu mer bieffekter"

Så länge du inte är tvångsvårdad kan de inte tvinga på dig några mediciner, så att "de ger dig" mediciner stämmer inte riktigt. Det ska vara ett samarbete mellan er. Har du en läkare som inte diskuterar din vilja så tycker jag att du ska byta läkare. Jag har själv träffat läkare som bara säger "du ska ta den här och den här medicinen" utan att fråga vad jag själv vill och tycker, med de har de ingen rättighet att göra (om du inte tvångsvårdas). De har heller ingen rätt att tvångsvårda dig bara för att du vägrar mediciner, du måste bland annat vara en fara för dig själv eller andra vilket inte är givet bara för att du inte medicinerar.

det är inte ett problem för mig. men jag anser att det är ett samhällsproblem, folk väljer att lyssna på de som forskare hävdar, inte för att de har rätt, men endast för de är en auktoritet. Folk väljer att se sin bipolaritet eller neurodivergitet som en nackdel och inte en fördel. Detta beror på att dessa personlighetsdrag är en minoritet av befolkningen, så de har inte så många som står för den motsata tesen, dvs att deras unikhet är en fördel. att vara manisk är en fördel, och det är uppenbart för mig att det är en fördel, känslan ljuger inte, är man glad så är det en positiv sak. Glädjen och allt som medför glada känslor kan inte vara en dålig grej, jag är aldrig så kär i livet och alla levande krabater som jag är när jag är manisk. Entusiasmen jag bringar till alla projekt och skapelser är guldvärt. Folk borde uppskatta detta mer, istället anser de att jag är galen och vill ta ner mig på jorden. Jag tycker det är så synd när jag ser andra bipolära människor blint acceptera de läkarna säger, de har till och med hjärntvättats till att tycka precis som läkarna, att glädje inte är en bra sak

Varför tror du att en forskare inom t.ex. fysik har auktoritet inom sitt område då?

Låter det rimligt om folk hellre hade byggt ett flygplan baserat på vad den lokala bagaren känner än hur fysikerna säger?

Eller borde vi inte lita på någon och istället får alla bygga sina flygplan efter egen känsla?

Jag är inte insatt i bipolaritet, men du menar att vetenskapen, världens forskare och läkare säger:
”Glädje är inte bra. Alltså rekommenderar vi att bipolära medicineras”?

Inga andra argument har framförts?

Jag säger inte att du gör fel i att känna glädje ibland, det låter skitbra. Men det låter som att du medvetet förvränger deras ståndpunkt, förmodligen för att vinna denna diskussionen.

Personligen så gillar jag att basera mina ståndpunkter efter hur verkligheten ser ut, så du har inte övertygat mig ännu.


Men jag hör dig. Du gillar inte dina mediciner och tycker att de tar bort din glädje. Det låter ju givetvis inte bra alls.

Allt det där andra hade du dock gott kunnat skippa - jag hade förstått att du inte gillar medicinen ändå.

Om allt du skriver här är sant, då har du diagnostiserats med fel typ.. då är du en typ 2.
Skillnaden mellan typ 1 och typ 2 (mani/hypomani) är just hur stora problem du får i dina uppåtperioder. Med andra ord, om dina manier inte förstör något i ditt liv utan enbart är positivt som du skriver så är det snarare en hypomani.

Jag är själv en typ 2 och ser i princip bara positiva saker med mina hypomanier, men alla månader av depression varje år gör det ändå omöjligt att se min bipoläritet som någonting positivt.

Inom psykiatrin så har dom ju nästan inte kommit fram till nånting, det är mest chansningar och gissningar. Läs om mediciner så ska du se att det nästan alltid står "Det är inte klarlagt hur det fungerar".

Exempel:

Edit: Ett exempel direkt kopplat till Bipolär:

Vad bra! Då stödjer vetenskapen din ståndpunkt.

Då är väl problemet att läkarna inte följer vetenskapen tillräckligt?

Varför argumenterar du för att läkare borde lyssna ännu mindre på vetenskapen då?

De borde ju följa vetenskapen mer, inte mindre isåfall.