Fruns syster och fästman bland det mest oansvariga jag stött på.

Nej, det är inte det "mest svenska som finns" att bidragsfuska. Dina kära blattar är gravt överrepresenterade i det liksom andra brott. Att en del svenskar anställer svart, ja klart man hellre behåller en del av sin lön än betalar in till ert arabprojekt. Fullt förståeligt, eller bara turkarna på närlivs som ska få göra eller? Och ja, varför ska man ge pengar till organiserad brottslighet ("tiggare")? Du har rätt låg iq va?

Folk som måste låna pengar av nära och kära har ingen koll på sin ekonomi, och vill man låna ut sina pengar till någon som inte har koll på sin ekonomi?
Hur ska dom kunna betala tillbaks till dig ifall dom inte ens kan betala för sig själv?

Det är inte ovanligt att vuxna missköter sin ekonomi och överkonsumerar. Sedan finns det olika nivåer. För egen del skulle jag inte låna ut pengar till dem om detta är ett upprepande beteende och mönster. Gränssättning är viktigt, när omgivningen vägrar ta ekonomiskt ansvar.

Min erfarenhet är att du inte kan rädda den här typen av människor, dom är dömda att vara på ruinens brant tills dom själva gör något åt det.
Det spelar ingen roll hur mycket pengar dom får in eller inte, dom kommer vara körda oavsett.
En kollega är sådär och frågar hur jag kan spara så mycket pengar.
Ja jag spenderar inte hela min lön på rolexklockor och motorcyklar din jävla idiot.

Såna människor finns tyvärr. Det är bara att stå på er och inte låna ut några pengar. Det blir bara problem när ni inte kommer att få tillbaka nått.

Ja om dom ständigt har maxat sin kontokredit på 10000 kr och ber om att få låna 500 kr så tänker man att om jag GER honom 10500 kr så slipper han använda krediten och smålåna i framtiden.

En månad senare är krediten maxad igen och de ber om att få låna 500 kr...

Ni som är på dessa idioters sida här i tråden är väl likadana själva.

Jag tål knappt min kollega längre som är på det här sättet.
Evigt gnäll om hur han inte har några pengar samtidigt som han kastar pengar omkring sig som en full sjöman.
Står tex i nån jävla väntekö till en exklusiv svindyr klocka som han bara måste ha...
Jag har hundratusentals på sparkontot och äger inte ens en klocka...

Jag har åtskilliga gånger blivit frågad av vuxna människor om de får låna pengar ett tag. Redan där är det klart att de inte kan handskas med pengar. Kan man hantera pengar lägger man upp en likvid buffert, och har dess utom besparingar som man kan sälja av om likvida bufferten sinar.

Mycket bra formulerat!

Känner igen detta. Har gjort en sådan sanering, inte bara en utan flera gångar. Vissa personer har alltid större utgifter än vad de tjänar. Får de mer pengar ökar utgifterna! Får de ett arv eller en stor summa pengar gör de av med dem snabbt. Det verkar som om de alltid skall leva en vecka varje månad utan pengar!

Fast det där är inte så konstigt, nästan alla människor fungerar så - det handlar om psykologi, finns studier kring det.

När man växlat upp, så är det oerhört svårt att växla ner. Om man är van vid att dricka champagne varje nyårskväll, men budgeten inte tillåter det just det året, så kommer man att se till att ordna det ändå för att lindra den psykologiska smällen av tanken med en bruten tradition.

Jag är i kategorin slösare/spenderare, men jag har även noterat att många av de mer sparsamma jag känner är villiga att unna sig något som "de egentligen inte har råd med" ibland speciellt på högtider och sådant (eftersom de associerar alternativet att vara höjden av deppighet)

En nära barndomsvän skulle utan tvekan behöva god man. Tvåbarnsfar som igår, 1 oktober, bara hade 140 kronor på kontot och tiggde lån på 500 kronor. Lönen kom förstås in bara några dagar tidigare.

Av princip sa jag nej för hans fall är som att ge en sil till en narkoman - det stillar bara begäret för en kvart eller två och löser inte grundproblemet. Om det hade rört sig om en vän som plötsligt blivit av med jobbet och behövt låna 20.000 hade jag sagt ja men det här rör sig om något annat, det är ett omedvetet självskadebeteende för uppmärksamhet eller något.

När jag först hörde om bekymren för 1.5-2 år sen försökte jag hjälpa honom genom att betala någon öl ute, bjuda på käk och ge råd. Slopa leasingbilen, lägg upp en budget, försök bli av med krediter, små steg, långsiktigt.

Slutade bara med att han tyckte man var Von Oben som mästrade så sen dess har jag lämnat honom åt hans öde (liksom alla andra). Tragiskt.

Jag är lite i samma fack som din barndomsvän (som tur var så har jag inga barn jag kan dra med i fallet) dvs att jag varit skuldsatt nu i ett par år och varje månad är en kamp för överlevnad.

Jag vill bara påpeka att det inte handlar om uppmärksamhet. Det är jag nästan helt säker på. Det kan handla om allt möjligt, spel, droger, alkohol, shopaholicbeteende, you name it - men det är inte att söka uppmärksamhet. Tvärtom, vi människor som satt oss i träsket vill ju desperat komma ur träsket, och vi vill förmedla för omvärlden att "kolla vem som är back in business med bra ekonomi och hela paketet - jag är det!"

Att tiggeri/lånekarusellen börjar igen tyder ju på att det är så tungt att han är tvungen att ta detta beslut att tigga, och trycka ner sin sociala status ännu en gång. Tillbaks på ruta 1 - det är knappast "bra publicitet" om man säger så.

Man mår dåligt, världen räcker inte till. Jag vet inte mer om hans situation (men du får gärna utveckla) men jag kan iaf säga att det inte handlar om att söka uppmärksamhet. För mig har mycket handlat om depression i grund och botten, att man är olycklig (trots att man på pappret har ganska mycket) men som sagt, världen räcker inte till ibland.