Psykologprogrammet

Njae jag tänker mer i banor att det är "orättvist" för framtida klienter som får träffa en psykolog som inte varit på seminarier osv utan bara ögnat igenom kursböcker och krafsat ner ett E på ett papper en gång i månaden. Jag tror att man lär sig, och utvecklas väldigt mycket på seminarier och workshops. Jag antar att det är därför de är obligatoriska på andra universitet och därför viktiga och tunga utbildningar som psykolog, läkare, jurist etc inte ges på distans?

Sen funderar jag också över hur pass attraktiv en psykolgexamen från miun är, just därför att man ju lika väl kan råka anställa någon som enbart plöjt igenom kursböcker, och gjort lite praktik enbart för att den är obligatorisk då. När man lika gärna kan anställa någon från något annat universitet som man vet måste ha varit betydligt mer aktiv under studietiden? Det är inte alla som kan/vill
ta eget ansvar för sina studier, dessutom skulle man ju på miun om man vill kunna hämta hem en psykologexamen med minimal ansträngning då man ju inte ens behöver bo i Östersund, går ju utmärkt att flyga hit en-två gånger i månaden liksom för en tenta?

tryck på "citera" när du vill svara någon, så underlättar det för mig när du väl har svarat

ok, jag ser vad du menar. men att betrakta det som en distansutbildning stämmer ju inte, då ni har möjlighet att gå på både föreläsningar och seminarier.

vi får hoppas att tenta-svårigheten inte degraderas pga att man har studenter som inte går på seminarier. så att de mindre motiverade inser att dom antingen måste börja gå på dessa grejer, eller sluta. men visst, förstår din frustration/oro.

men har du kollat om ni har fler obligatoriska moment senare i utbildningen och om ni får ha mer praktik?

Som med alla (seriösa) utbildningar så "blir" du inte psykolog bara för att du har en akademisk examen. Du kommer att behöva passera en form av "bar" för att få psykologlegitimation, och sedan måste du ju gå praktik med handledare och hej och hå för att ens få chans att arbeta som leg. psykolog. I en ev. anställningsintervju kommer du ju också att behöva ge prov på dina kunskaper; så jag tror inte att det är någon större risk att någon "halkar" igenom psykologens 12 (?) terminer och inte lyckas lära sig någonting.

Med "bar" - tänker du på psykologexamensuppsatsen? Det är väl ändå lite futtigt... ett års handledning visst, men man måste tillgodogöra sig en hel del information under utbildningens gång också.

TS: Det låter jätteoseriöst att det knappt är något av seminarie/praktiska momenten som är obligatoriska. Hur ser det ut på senare terminer? Vissa universitet, t.ex. KI och SU, väljer att ge väldigt många av de praktiska momenten sent i utbildningen. En kompis som läser i Lund har i perioder 10 timmar moment med obligatorisk närvaro/vecka.

Har läst andra utbildningar innan och mitt intryck är inte att psykologstudenter skulle ha psykiska problem i någon direkt högre grad än andra studenter. Mest kontakt med Studenthälsan brukar juriststuderande ha sist jag kollade.
Beror också lite på vad du menar med "diverse olika problem". Väldigt många unga människor i allmänhet har haft en och annan depression eller specifik fobi som har gjort att de sökt hjälp hos psykolog en kortare period.
Speciellt bland unga män brukar det inte direkt vara något man pratar om. Det tenderar givetvis att vara mindre tabubelagt bland psykologstudenter, varför en hel del nog kan "erkänna" det om du frågar. Därför kan nog uppfattningen spridas också.

Om du talar om psykiskt sjuka och personlighetsstörda individer så är de inte speciellt välrepresenterade i högskolestudier överhuvudtaget. Om de ändå studerar brukar de oftast inte ha speciellt höga betyg/HP-resultat och skulle således aldrig bli aktuella för psykologprogrammet. Inte för att de är mindre intelligenta, utan för att högre studier kräver att vissa förmågor är långsiktigt stabila på en hög nivå på ett sätt som sällan är fallet hos dessa personer. Jag har stött på någon enstaka person som inte verkat helt hundra men det har jag gjort på alla utbildningar. Av ovan nämnda anledningar brukar de också hoppa av rätt snabbt.

Jag läser på SU och tycker att det är bra men lite opersonligt.

Här söker man ihjäl sig men kommer aldrig in... Bara var tacksam ich hoppas det blir bättre. Du studerar för helsike gratis till psykolog!!

Jag valde, "trots" maxbetyg och hp 2.0 att bli psykolog. Den stora anledningen var att jag tyckte det verkade roligt och väldigt givande. Att man inte blir stormrik på det tyckte jag vägde mycket mindre tungt än att känna att jag gör något roligt och givande resten av livet. Nu jobbar jag inte för landstinget utan i landstingsfinansierad vård, men jag skulle inte ha några problem med att göra det - snarare tycker jag det är bra om vården kan vara offentligt finansierad med så få mellanhänder som möjligt.

Så, kortfattat: Viktigare att trivas än att vara rik.

Jag läste där (började mitten på 00-talet), och då var det över lag bra men tyvärr ganska psykodynamiskt färgat och lite mossigt. Tror dock det blivit mycket bättre på senare tid. Delar av utbildningen var jättebra, bl.a. var jag mycket nöjd med KBT-delen och framför allt Jonas Ramnerö som nu är studierektor där - och det tror jag varit mycket bra för institutionen.

Någon som kan länka powerpoints, tentor, uppgifter eller dylikt från något psykologprogram i Sverige? Jag är intresserad av utbildningen, men osäker på hur den är upplagd o.s.v.

Tack för ditt svar! Ja, han har ju varit rektor ett tag så det låter lovande att du tyckte han var bra. Den viktigaste faktorn är ju trots allt ens (studentens) egen insats, men jag tycker ändå det är svårt att välja med tanke på rankningarna.

Hej hej, jag funderar på att läsa till psykolog nu till hösten. Har alltid varit intresserad av psykologi och har läst mycket Freud och Jung i mina dagar. Dock så tror jag att jag skulle vara väldigt dålig på själva arbetet då jag är en enormt dålig personkännare och har ganska dålig social kompetens överlag.

Finns det jobb inom psykologyrket som inte kräver så mycket social kompetens, där man arbetar lite mer teoretiskt? Jag läste någonstans att det finns psykologer som arbetar med t.ex. iq-tester och personlighetstester, alltså inte tar hand om patienter utan mer vanliga människor. Eller måste man arbeta med gravt sjuka människor hela dagarna? I så fall är det nog bäst för allas del om jag väljer något annat yrke

Bland de första sakerna du får göra efter att du varit på ditt upprop blir att skriva under en NDA, där du blir juridiskt bunden att inte prata om vissa saker utanför handläggning (det vill säga med andra blivande eller verksamma psykologer). Detta innefattar allt från praktiska observationer till sekretessbelagda tester och dylikt. Många powerpoints är dessutom inköpta av universiteten från gästföreläsare, och får inte spridas vidare.

Det betyder inte att varje powerpoint och dylikt är sekretessbelagd, men få psykologstudenter skulle nog riskera att bryta sitt NDA.

Kort och gott skulle jag väl säga att utbildningen har mycket egenansvar. Där finns kurser som är helt PBL-inriktade (hela Linköpings program skall tydligen följa detta mönster) och det är upp till dig själv att reflektera och formulera vad du vill ha ur dina lärare och föreläsare. Yrket är högkompetens på liknande nivå som hos läkare, och du kommer ha ett stort ansvar för dina patienter (som du börjar ta emot redan under studietiden).