Psykologprogrammet

Vill du ha konservativa/borgerliga runt dig i ditt jobb så ska du plugga börja Civilingenjör
Psykolog vet jag dock inget om...

De flesta som går på psykologprogrammet skiter i politik kan jag tänka mig (aktivisterna hittar du inom statsvetenskapen), men av de som nu är politiskt intresserade så är det nog mest röd-grönt. Kanske någon kristdemokrat. Funderar själv på psykologprogrammet, och jag är libertarian. Lär jag väl vara ganska så ensam om

Jag skulle nog likt dig gissa på att dom är rög-gröna, men med en övervikt åt grönt. Men uppenbarligen finns det minst 3 flashbackare som är höger som funderar på att gå programmet, själv är jag neocon.

Några frågor för tråden:
-Hur skiljer sig lärosätena åt?
-Hur står sig lnu och mittuniversitet mot de andra?
-Hur är gemene psykologstudent?
-Är det lätt att få arbete utomlands efter man blivit legitimerad?
-Hur är det med forskningsmöjligheter?

Jag vacklar ganska mycket politiskt men i de flesta frågor är jag antingen mycket liberal eller högersosse, typ. Är extremt allergisk mot allt vad PK (i ordets rätta bemärkelse, inte att vara ickerasist) heter.
Här i Stockholm upplever jag att det finns en klar vänsterdominans bland studenterna. MP, S, V i fallande ordning. Det finns en och annan som förmodligen röstar på Alliansen. Som någon nämnt tidigare så får du leta dig till andra utbildningar om du ska hitta mycket folk som känner ett behov att ständigt fronta sina politiska åsikter. De flesta på psykologprogrammet är tillräckligt socialt intelligenta för att begripa att politiska diskussioner utanför de närmaste vännerna/familjen bara skapar en massa osämja, och undviker således att konstant yttra sina politiska åsikter varje gång en sakfråga kommer upp, i synnerhet om man har åsikter som går rakt emot majoriteten av den sociala gruppen. Samtidigt så kommer du säkert ha någon som är väldigt uttalat PK och V/FI i din klass men då är det mest upp till dig om du kan ta detta utan att gå i clinch med vederbörande hela dagarna eller ej.

Både mycket och lite, jag får sitta här till imorgon bitti om jag ska skriva ner alla skillnader som finns mellan olika universitets psykologprogram, det orkar jag inte riktigt. Fråga gärna specifikt om något/några ställen så kanske jag kan hjälpa till. Dock så är det mesta hörsägen och rykten om jag ska vara ärlig. I stora drag så är de stora skillnaden hur mycket fokus man har på psykodynamik och hur mycket på KBT och liknande. Det är ingen dealbreaker, men fem år är lång tid och det kan kanske vara en idé att plugga med en inriktning som känns intressant. Rent formellt är det inga stora skillnader, då utbildningen delvist styrs av Socialstyrelsens riktlinjer som jag har förstått det.

Som nämnts tidigare i tråden så är inte utbildningsorten viktig när det gäller jobbchanser i framtiden. Det är inte som civilekonom. Är man väldigt hårt inriktad på psykodynamisk terapi kan man ha det lite svårare än andra, men de flesta verkar få jobb i slutändan faktiskt.
Har hört att LNU har en bra psykologutbildning men att universitetet i sig är sämre uppstyrt än i t.ex. Lund och Uppsala. Slides som inte kommer upp i tid, tusen olika inloggningar på hemsidor, långsamt bemötande, saker som glöms och slarv, etc. Detta är baserat på vad två personer har sagt så någon som tycker annorlunda får gärna säga emot.
Annars handlar det mest om mer världsliga saker som att det rent praktiskt blir lättare att få praktik på den ort eller del av Sverige där man studerar, vilket i förlängningen också leder till att många hamnar på både PTP och första-jobb i krokarna. För att inte nämna att fem år på en ort ofta i slutändan leder till att man på olika sätt stadgat sig och inte orkar/kan flytta på sig så lätt.
Har man möjlighet att välja bör man klart välja ett ställe där man kan tänka sig att bo i minst fem år framåt. Har man inte det så brukar det mesta faktiskt bli bra om man ger det en chans och gör det bästa av situationen.

Tråkigt svar, men det finns alla möjliga typer. Många tjejer och många som är ganska eftertänksamma till sättet, kanske. Vissa drivs främst av att hjälpa andra, medan andra är ute efter viss status och pengar. Fascinationen för människans inre har alla gemensamt. Sedan finns det några som är lite konstiga sådär, men så är det på alla utbildningar.

Inte speciellt, om du menar utanför Norge och Danmark. Psykolog är en skyddad titel i många länder, och i t.ex. USA bör du vara PhD för att arbeta som klinisk psykolog.
Finns EU-direktiv på att man ska vara behörig att arbeta var som helst om man är legitimerad i ett EU-land. I praktiken verkar det vara rätt ovanligt, då kraven på sådant som språk och kulturell kännedom ofta är en högre än för t.ex. en ingenjör. Som vanligt är ingenting omöjligt ute i arbetslivet för den som verkligen vill göra något annat än den utstakade väg som utbildningen erbjuder.
Ett enkelt alternativ är att jobba som volontär i krisområden för organisationer i stil med Läkare utan Gränser, finns en del svenskar som stuckit iväg på sådant. Bara att googla...

Passar på denna, jag vet inte.

Vill understryka att jag inte har studerat länge, och gamla rävar som zetalof, Shrink in spe och Ad Astra kan ge betydligt bättre svar än mig.

Aha, finns det möjlighet att bli riktigt framgångsrik inom psykologyrket? Tänker både vad det gäller status och pengar.

Visst finns det säkerligen svenska psykologer som har blivit rika och kända på det dom gör men jag tror att gemene psykolog i Sverige har en ganska vanlig akademikerlön och faktiskt kan jag inte komma på en enda känd svensk psykolog. Nu kryllar det ju inte av psykologer vilket det gör av läkare och jurister, vilket kanske avgränsar urvalet en del. Men är man duktig på det man gör och vet hur man bygger ett personligt varumärke så kan man tjäna pengar och få status inom det mesta.

Status är ju svårt att svara på, hur definierar du hög status?
Pengar finns främst inom organisationspsykologi inriktad mot näringslivet, som konsult. Det är en och annan med privat mottagning som verkar tjäna ihop hyfsat med pengar också.
Sedan finns det ju alltid möjlighet att göra klassisk karriär även för den som "bara" har en psykologexamen i bagaget. Se här, t.ex: http://samtalpagar.se/archives/39

Ok, tack för bra svar! Psykologprogrammet är ju långt, fem år (?), så finns det någon möjlighet att avbryta mitt i, kanske efter två år, för att jobba ett år och sedan hoppa på igen? (fast det naturligtvis då blir en klass under). Kan ju vara så att man får ont om pengar, eller bara helt enkelt vill göra något annat ett år.

Det är ett ganska så lugnt tempo under hela utbildningen med några få toppar. När jag läste var det framför allt neuropsykologin samt statistik/vetenskaplig metod som krävdes störst insats vad gäller studietid för de flesta. Vad gäller framtidsutsikter tror jag att det är en bra bransch på så sätt att det inte kommer vara något överskott av psykologer på ett bra tag. Vad gäller det sociala livet är studierna inte så pass krävande att man som normalfuntad inte klarar det på 40h/v - jag tror att de flesta i min klass lade ner betydligt mindre än så. Jag skulle gissa att jag snittade på 25-30h/v.

Uppsala har jag hört mycket gott om, skulle jag välja om idag skulle jag välja det, KI eller kanske Linköping. SU är helt ok, men för min smak var det lite väl psykosynamiskt (även om jag tror att det blivit "bättre" på senare år.

Jag pluggade på SU och tyckte det var helt ok, även om det var mycket psykodynamiskt - men jag tror som sagt att det blivit bättre, och jag tror att Jonas Ramnerö som studierektor kan göra mycket för institutionen - har var fantastisk som föreläsare.
Jag skulle gissa att det inte är så stor skillnad på anställningsbarhet, men om det är skillnad så talar det nog för KI. Jag tror att neuropsykiatriska överväganden kommer bli allt viktigare, och jag misstänker att de på KI får en bra grund för detta i sin utbildning - men SU är inte dåligt vad gäller det.

Vad gäller eleverna kan jag bara svara för min klass. Jag skulle gissa att det politiskt var en "snedfördelning" åt vänsterhållet, men det var inte så att det spelade någon större roll i vardagen. Vi hade en del konservativa och liberala i klassen också, och jag tror inte att de kände sig utanför för det. Min gissning är att vi psykologer och psykologstudenter socialt är som de flesta andra - det är inte så att det är 40 kufar i varje klass, även om de såklart finns. Jag hade någon/några i klassen som var åt det hållet du beskriver, och jag tror inte att de hamnade "utanför" även om det inte var några jag umgicks så jättemycket med. Skulle gissa att "stel och tråkig" är ett större problem än att du är konservativ, men så är det väl å andra sidan i nästan alla sammanhang.




Se ovan. Min gissning är att om psykologer skulle rösta skulle S/V/Mp styra, och att V och Mp skulle vara större än idag. Skulle gissa att Fp är överrepresenterade i Alliansen, och att Kd och C skulle åka ut. M skulle nog vara största borgerliga parti. Min gissning är att det är få psykologer som röstar Sd, så de skulle åka ut tillsammans med centern och kådisarna.



I min klass tror jag att det efter två år var åtminstone 3 som doktorerade. Möjligheterna finns definitivt om man vill.



Nja, det är ju inte yrket du ska satsa på om det spelar stor roll för dig. Som andra svarat finns det pengar i rekrytering/HR/chefscoaching samt framgångsrikt föreläsande, men som klinisk psykolog blir du inte rik - men det är inte heller synd om en. Jag har arbetat ett par år och tjänar dryga 400K/år.



Det kan du absolut göra, jag hade de i min klass som hoppade av för att senare hoppa på. Det var inte vanligt, men det går.

Ok, men då måste väl klassen under ha platser lediga? För rimligtvis så blir det ju klassen under om jag väljer att göra annat under ett år.

Vet inte hur det ser ut överallt, men vet att vissa ställen har platsgaranti för folk som har studieuppehåll.

Jag vet inte, när jag gick var det nog inget problem, det var nog ett gäng som hoppade av i varje årgång.