Människor som lever innehållslösa liv utan att vara deprimerade?

Jag undrar lite ibland hur det står till i skallen på folk som bara går till sitt förbannade jobb på morgonen, kommer hem sent på eftermiddagen trötta nu efter dagen men lagar sin whatever enkla måltid äter den diskar rent disken. Sätter på TVn, kanske ringer någon, kanske spelar något, kanske är inne på nätet och läser något och så var det dags att gå och lägga sig sätta på sin favoritpodd på natten och somna in för ännu en dag lika lik och innehållslös som den förra och detta ska varvas fem dagar om sen för att äntligen få lite ledig tid. Helgen dom kanske gör någon skit men inget värt att lägga på minnet det huvudsakliga är att det ska drickas alkohol och förmodligen köpas någon skit dom har fått för sig att dom behöver. Lönen kommer in den 25e och den är för låg för allt arbete och slit.

Hur fan kan det finnas människor som bara lever för att jobba som orkar fortsätta såhär månad efter månad år efter år med sina innehållslösa liv som saknar mening utan att gå ner i depressionen och uppenbara meningslöshetskänslor över var detta allt som livet blev? En löneslav och konsument?

Är dessa människor inte i kontakt med sina känslor, mål och drömmar eller vad är det för fel på dom som kan leva en livsstil likt robotar och bara fortsätta hålla min?

Alla behöver olika mycket för att vara lyckliga. Inner peace är nyckeln, inte sånt man postar på instagram. Det räcker med en hobby för mig och att gymma och jag är helnöjd även om det på ytan ser ut som ett ”tråkigt” liv.

Vad är mening? Är det du som definierar inte bara din egen mening, utan även sätter reglerna för andra människors lycka?

Det du beskriver är majoriteten människors liv. Vad kräver du för liv för att man inte ska vara deprimerad?

Hur definierar du ett rikt liv?

Det du beskriver är ett vanligt liv för de flesta vuxna med fast jobb och familj. Jag själv lever ungefär så och upplever inga problem. Man jobbar, kommer hem, fixar mat, pysslar lite med sin hobby.

önskar att jag kunde ha ett sådant liv att jag vara nöjd med att "bara existera ". Men min jävla dos av daglig ångest och ältande sätter käppar i hjulet för det.

Det går att kombinera detta med ett inre liv. Tex inte ta in så mycket utifrån som media, politik, tv, osv som distraherar oss.

Det är en ganska surrealistisk känsla när man umgås med folk på jobbet tex och ser dom snacka mest 95% strunt. Instagram, Facebook, TickFuck och allt vad det heter. Dom flesta lever utanför sig själva och glömmer av eller distraheras tillräckligt för att inte inse att det finns ett inre liv.

Alltid inom, aldrig yttre påverkan och distraktioner.

Det är så fantastiskt skönt att leva ett innehållslöst liv. Du skulle bara veta.

Ju mindre innehåll, krav och ansvarstagande, desto härligare.

Åh vad jag älskar mitt fria och innehållslösa liv såååååååå, SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ MYCKET!!!!!!

Va gör du själv då som är så spännande och fräckt? Svårt att liksom få en fungerande vardag och samtidigt leka tarzan dag in och dag ut.

Folket knarkar och super ihjäl sig. De spelar bort sina pengar, äter sig feta, shoppar 500 par skor och tre nya telefoner om året. De går på anti-depressiva, röker, snusar, porrmissbruk mm.

Människor är också väldigt passivt aggressiva.

Men det som är bra med att bara jobba, är att du behöver inga vänner, bara en suparkompis när helgen kommer.

De allra flesta människor i världen lever på ungefär samma sätt som detta (minus alkohol på helgen).
Det är bara de ytterst få personer som sitter i ett välfärdsystem (som betalar latmaskar och arbetsskygga bidrag) som har tid att ens reflektera över dessa frågor.

I huvudsak är ju jobbet en motor som för att finansiera sina hobbys. Är man fräck så skaffar man sig ett bra jobb också, så blir det inte så tungt att gå dit, kanske till och med lite kul!
Sedan att hobbysarna till stora delar är egen förnöjelse och universiellt saknar mening, det behöver man inte fundera på. Det får andra hålla på med, själv har jag inte tid med det.