För några månader sedan så var jag ute och körde bil med min lillebror. Tog körkortet i början av sommaren så vi var bara ute å körde en sen sommarnatt. Minns att det hade regnat nästan hela dagen och vägarna var blöta. Runtom här där vi bor så ligger hastighetsgränserna runt 60 på de flesta vägarna så jag körde alldeles för fort. Vi låg kanske i max 180 kmh sen så fick vi vattenplaningi en kurva å började i princip snurra. Vi for rakt ut i ett dike på bredden. Bilen började rulla rakt ut mot skogskanten då stängde jag mina ögon. Mins bara att från att jag stängde mina ögon tills det small så kändes det som att tiden gick vädigt långsamt. Sen bara small det... sen minns jag inget mer. Minns att när jag öppnade mian ögon var det fullt pådrag med ambulanser poliser ja hela alltet. Minns att jag satt på golvet för att mitt säte var ihopklumpat med baksätet. Kollar åt sidan å ser min lillebror... min lilla lilla lillebror som var helt livlös vilket jag förstod direkt när jag såg honom. Det var som att något i mig dog direkt å jag förtod att det var mitt fel alltihop. Vad skulle mamma och pappa säga? Vad skulle alla säga? Jag kan fortfarande inte förlåta mig själv för vad jag gjort och kommer nog alldrig kunna det. Men jag hoppas min bror kan se och förstå att jag är otroligt ledsen å det aldrig var min mening att det skulle bli såhär. Jag saknar honom så otroligt mycket.. Min bror, min allra bästa och närmaste vän. När hans liv slocknade så slocknade något i mig som aldrig kommer tändas igen. Idag går jag på antidepprisiva å dricker alldeles för mycket för det har blivit min escape från de tunga tankarna och känslorna. Men det gör lika ont varje gång jag vaknar och varje gång jag går o lägger mig. Förlåt...
