26 och aldrig haft en flickvän.

De gånger tjejer har visat intresse för mig har jag pratat om något jag verkligen tycker om. Varit seriös, "normal". Är ganska tydlig generellt i livet med att jag ej håller på med att ragga på puben osv, jag tar alla relationer seriöst.

Ja. Jag har märkt av att kvinnor främst blir intresserade i mig när jag inte orkar bry mig om något. Lite grann att ens fokus på eget och total apati gentemot andra kan vara attraherande.

Så fort jag känner mig ensam och försöker få kontakt med folk, då jävlar vill alla undvika mig.

Då saknar du introspektion. Det kan låta rått att säga det, men du måste ta en titt på dig själv och vad du önskar dig att själv bli. Vi föds inte färdiga som människor i vår personlighet. Den du är just nu är en konsekvens av den sociala miljö du vuxit upp i. Och det vet du ju egentligen om man läser din TS.

Alla dessa idioter till människor har tryckt ner din personlighet, och tyvärr har du accepterat det. Det får du ta på dig själv faktiskt också.

Varje människa är liksom som att vi sitter i en bil och där finns en backspegel som kollar bakåt och en framruta där vi kan se vart vi är på väg. Om vi vet det förflutna i backspegeln och kan se det i vårt minne så förklarar det varför vi är på den vägen vi är, och då kan vi välja vilken väg vi vill ta i framtiden.

För att få fram ens personlighet bör man använda sin fantasi och intuition. Här är ett exempel: Om du tittar i ditt vardagsrum, vad ser du? Är du nöjd med den soffan, det soffbordet, lamporna, färgen på väggen? Vad känner du intuitivt borde förändras? Bara känn efter utifrån din smak hur det borde se ut. Se det framför dig när du står i ditt vardagsrum. Om du utvecklar din smak successivt på ett sådant sätt på alla möjliga situationer så innebär det att du börjar upptäcka dig själv, och vem du egentligen är.

Du låter helt ärligt rätt tråkig och ointressant. Så antingen fortsätter du att tycka synd om dig själv, eller så förändrar du dig och gör dig relevant.

Börja med att börja säga ja till saker (min erfarenhet av sådana som dig är att de säger nej då allt är jobbigt. Börja gå på den bättre lokala puben och skaffa lite vänner där du bor. Börja gå på teater, cinimatoelet och ballet så du har lite att prata om, kolla upp SvD, New York Times, och Sydtyska tidningens bestsellinglistor och börja läs så du är lite ajour och kan prata om det.Ta upp någon hobby där du träffar folk och åk på någon gruppresa typ rosa bussarna eller liknade.

Så bara du förändrar ditt liv kommer du öka möjlighet att träffa någon och hur som inte vara lika ensam och ha roligt under tiden.

Jo typ samma, skulle aldrig funka att jag säger hej först. Jag måste visa "upp mig" i området typ. Prata seriöst om saker i sällskapet sen får damen komma fram till mig. Tror vid varje tillfälle jag gått upp först har jag snällt men bestämt blivit avvisad.

På vilket sätt låter jag tråkig?

Jag blir aldrig frågad på saker, har inte ens chansen att säga ja eller nej. Har svårt att göra saker ifall jag inte ser syftet med det. Vad är syftet att gå till teater, ballet osv? Ifall syftet är att knyta sociala band, då framstår jag som desperat. I de absolut flesta fallen har jag i princip ingen anledning att göra något så länge inte det sociala är syftet.

Du låter som någon som kontaktat mig en gång i tiden och jag antar att du trollar men utifall att du inte gör det så svarar jag med en annan i tankarna samtidigt.

Ingen normalfungerande kvinna vill kallas mamma av en vuxen man. Iallafall inte i sexuella sammanhang eller i relationer.

Du har uppenbarligen sociala bitar som visar att du är annorlunda och inte kan fungera såsom är brukligt. Din ensamhet är ditt första och största problem. Fokusera på det. Sedan måste du släppa den där mamma-biten om du inte vill ha en låtsasmamma på ett helt platoniskt vis. Även det kan bli väldigt svårt i din ålder då få vill adoptera vuxna män.

Terapi är en god idé.

Ensamhet är hemskt.
Men du får inte låta det stoppa dig i livet.
Du behöver ändå utveckla dig, ha hobbys, träning, arbete.

Så sätt inte livet på paus i väntan på att du ska träffa någon.

Trösta dig med att du är absolut inte ensam i din ensamhet.
Det är många med dig som har det som du.

Tyvärr behöver man ut bland folk för att träffa folk.
Då är träning bra, jobba ideellt, något föreningsliv.
Att gå på krogen själv är däremot ett BIG NO NO.
Mår man troligen bara sämre av.

Det där är extremt omanligt. Det är att vilja förbli en pojke och ha en kvinna som tar hand om en och gå tillbaka till hennes säkra bröst eller i allra värsta fallet livmodern. Det är inte att ge sig ut på äventyr och hitta en kompanjon som stöttar en.

Det här: "På sätt och vis känner jag att jag vill ha en flickvän bara för att "ersätta" min mamma. Det låter knasigt, men jag tror jag har "mommy issues" innebär att du behöver djupgående terapi för just detta. Det sista du ska göra är att ingå en relation eftersom det kommer sluta riktigt illa för tjejen då du hyser agg emot din moder vilket kommer läggas över på din partner. Det är också på grund av dessa bekymmer du känner dig ensam då du inte kan knyta an till andra pga det här. Du behöver djupgående terapi för att hantera saken, du kommer må mycket bättre. Låt bara inte öppenvårdspsykiatrin sätta dig i KBT utan du behöver djupgående samtal för att lösa problematiken då den är allvarlig.

Jag är faktiskt seriös.

Min ensamhet är mitt största problem och det problem jag inte vet hur jag ska bemöta. Det är som att man har ett vakuum i sig som aldrig går att släcka. Ett behov som aldrig går att tillfredsställa. Därför jag tror att jag behöver en "mamma nr. 2" eller något. Tror jag har varit illa behandlad så pass mycket att min hjärna är skadad.

Vad är lösningen ifall man har haft en moder som önskat att man dött, velat hugga av mitt huvud, hoppat mellan att älska och hata, velat bränna upp mig, misshandlat mig, velat stycka mig, ... . Allt detta har hon sagt till mig rakt in i ansiktet. Ändå, trots alla dessa kommentarer, ställer hon krav på mig och förväntar sig att jag ska vara normal socialt sätt.

Vad ska terapi hjälpa med saken?

Det är som att jag vill ha en ny moder, men att detta aldrig kommer ske. Därav en ensamhet som aldrig kommer slocknas. Det går inte. Jag kan inte heller lita på någon. Jag har sedan 10-12 års åldern önskat att jag hade en bra moder. Fick aldrig det. Jag tror detta går över på det romantiska livet, att jag vill ha en flickvän för fel skäl.