Till er som förlorat er vän p.g.a självmord - Hur mår ni?

Hej!

Kommer eran kompis och går i eran tankar efter deras lyckade självmord?

Vad känner ni och tänker ni?
Känner ni dålig samvete och skuldkänslor eller känner ni en glädje över att de säkerligen är på bättre ställe eller känner både och? Liksom, både klandrar er själva och mår dåligt, men också glädje för att de mått dåligt och till slut förmodligen är på ett bättre ställe och därför mår ni bra för deras skull?

Så det är både sorg och glädje?

Hur mår ni idag?

Alla som vill skriva, får skriva. Men jag frågar mest till de som förlorat sina vänner för 1 år sedan. Om ni på något vis klarat av att gå vidare efter tolv månader eller om tankarna dyker upp och sorgen är fortfarande där.

Dåligt samvete? Nej.
Skuldkänslor? Nej.
Men så var jag också ung. Om det hade hänt idag, hade jag nog känt på ett annat sätt.

Blev av med min bästa vän för åtta år sen. Jag fungerar väl och har fått barn och grejer att tänka på men saknar henne hela tiden, extra mycket då och då när något påminner mig om det. Skitjobbigt att vara ensam i det.

Självmord betyder faktiskt inte alltid att en person är fysiskt död.
En person kan begå ett självmord på det sättet att den är en vandrande grönsak, en levande död...
Någon man inte vet hur man ska rädda tillbaks till att leva livet på riktigt samtidigt som man inte vet..
Är det bäst om personen bara tar livet av sig... vill jag ha kvar människan bara för min egen skull...

I mitt fall tog en kompis till mig självmord första året på gymnasiet, det är ett bra tag sedan nu; men har för mig det var relaterat till hans tjej hade börjat träffa någon annan.

Ärligt talat minns jag inte hur jag kände eller hur jag känner nu, hade nämligen en annan kompis som dog av ett hjärtproblem under gymnasietiden, något han hade brottats med under en längre tid. Vill dock minnas att jag isolerade mig själv från andra under gymnasiet.

En polare hoppade framför spåret för 3 år sedan, en annan söp ihjäl sig.

Hur mår jag idag? Man har väl vant sig att leva med saknaden, man "tänker" ju inte på dem hela tiden, men emellanåt så så tänker man på dem som gått bort och då gör det väldigt ont.

Ja, han finns ofta i mina tankar. Det är flera år sedan nu, men han var verkligen en god och genuin vän. Jag tänker på vad han skulle ha sagt i vissa situationer. Han finns med mig på så vis och kommer förmodligen alltid så göra.

I början kunde jag känna "varför kom han inte förbi mig/ringde mig när han mådde så dåligt? Så hade vi kunnat snacka om saken och sedan kunde han ha bott hos mig och min familj några dagar tills han mådde bättre och fått prata av sig. Om det inte hade hjälpt hade vi kunnat hjälpa honom till psyk". Jag kunde känna något liknande ångest över att han inte tagit kontakt. Flera av oss som kände honom tänkte likadant. Ångest känner jag även över att han var helt ensam med sina känslor och led och inte pratade med någon om det.

Jag har familj och dessa får mig alltid att må bra, även när livet är svårt.

Och ibland känner jag att det är just honom jag vill prata med om något särskilt. Då gör det fortfarande riktigt ont. Och jag får lust att grina illa av sorg. Men tårarna rinner mer invärtes numera.

Har inte förlorat en nära vän, men en f.d. klasskompis som jag gått i samma klass, cirka 2/3 av grundskolan.

Vi hade ingen större vänskap/dialog, men klart att man blir illa berörd ändå och det känns svårt att ta in att en som man gått i samma klass som, under flera års tid inte finns kvar i livet längre p.g.a självmord.

Känns som att en pusselbit från barndomen saknas och kommer ihåg henne när vi gick i skolan, nästan som igår. Mina tankar går såklart till hennes anhöriga, som försöker ta sig igenom denna sorg.

Mår bra utifrån omständigheterna, men man inser också att livet är kort och ändligt och att man bör se det goda i livet också, även det lilla.

Har förlorat två kollegor som döljde deras depression ganska bra. Hade en aning på en av dom och kunde säkert varit till hjälp då. Men ålderskillnad och olika intressen gjorde att jag aldrig sa om vi skulle typ hänga i helgen.
Nu efteråt känner jag mig inte dålig men det har blivit en stor lärdom att vara vaksam om jag skulle vara med om nåt liknande igen i detta liv.

Vila i frid min vän.

Osäker på vad du menar men känt hans närvaro vid några tillfällen.
Tänker på min vän varje dag.
Aldrig känt skam men skuld däremot på sätt och vis. Funderat mycket på vad jag kunde gjort annorlunda.
Ja. Det tog mig flera år innan jag kunde skratta och skämta igen.

Idag mår jag bra. Livet blir ju aldrig det samma igen men lyckades hitta en ny väg som är värd att leva.
Det hjälpte mig mycket att ha andra att prata med som varit med om samma sak.
Människor utan egen erfarenhet förstår inte hur det är att bli kvar när någon tog sitt eget liv.

Spes - Riksförbundet för SuicidPrevention och EfterlevandeStöd har gratis samtalsträffar både fysiskt och digitalt.
De har en stödlinje man kan ringa in till på kvällarna året om. Alla i Spes har egen erfarenhet av att förlorat en närstående i suicid.


Har det precis gått ett år för dig?
Sorgen bär man alltid med sig men den skiftar karaktär med tiden och blir lättare att bära är min uppfattning.
Ibland kommer bakslag då man faller ner i en svacka men för varje gång blir det lättare att resa sig igen.

Bra sagt. Man blir aldrig fullärd. Men med erfarenheter i bagaget, så kan man kanske man kan känna igen vissa mönster och förhindra någons självmord framöver.

Nu är det visserligen länge sen.
Hade en polare som var med i vårat idrottsgäng, han bytte gäng och började med droger istället och försökte flyga ut genom ett fönster från 5:e våningen.

Ingen brydde sig, inte ens hans brorsa efter två veckor!