Ointresse för barnbarnen, vanligt bland dagens mor- och farföräldrar

För dagis är dygnet runt och hela uppväxten

Barn i förskoleåldern kan ju vara ganska sjövilda, vet en o annan "gamling" som undvek att passa sina barnbarn just i den åldern och nästan behövde vila upp sig några dagar efter de gånger de ställt upp. Det tar mer på en äldre hjärna. Är nog vanligt att betvivlar sin förmåga att hantera en stirrig skrikig 3 åring när man inte är lika snabb och stark som förr, i både kropp och huvud ( även om de kanske inte just går med rollator ännu), medan en 7 åring som ju går att resonera med, funkar bättre, oftast i alla fall. De pensionärer jag känner verkar varit mer villiga att passa sina barnbarn efter de börjat skolan. Sen är ju människor olika, vet man att ens föräldrar inte vann några "världens bästa föräldrar troféer" när man växte upp så ska man kanske inte vara förvånad att de inte är några förebilder som far/morföräldrar. Har de ändå varit fantastiska föräldrar, men nu är motvilliga att ställa upp, så gissar jag att det finns en rimlig anledning. Typ att det är lite för mycket för dem.

Beror på en kombination av totalt bortskämda 50-talister och barnbarnens beteende, som de själva varit med och lagt grunden för men inte ser sin egen del i det hela. Man kan på ett sätt säga att de är för lika varandra.

Samma sak med arv. De tog gärna emot arv från sina föräldrar men planerar att bränna vartenda öre på husbilar och solresor, pengar får ungarna fixa själva.

I samma ålder ungefär och har två småbarn.

I vår krets så stämmer det att farföräldrar är helt enkelt inte lika intresserade som förr.

Nog för småbarnsåren tar sjukt mycket tid, jag har kanske 1-2 timmar över om dagen o göra det jag vill men många äldre o pensionärer speciellt har ju så mycket tid så de räcker och blir över.

Oavsett så känns de som de bottnar i intresset för barnbarn.

Alla tycker egentligen att småbarn är jobbiga men vågar inte säga det. Visst är det lite gulligt med ett barnbarn och bebisar i början men inte efter ett tag. De väsnas, gör sina behov på sig själva och kräver uppmärksamhet non stop. Givetvis vill föräldrarna också gå på festen än att vara en slav? De har gått igenom den där skiten redan och har mer livserfarenhet. ALLA kommer till insikten till slut att man gör sig själv till en slav när man skaffar barn. Allt grundar sig i att man inte älskar sig själv tillräckligt och söker en mening utanför sig själv.

Barnbarn är nog roligare att umgås med när de är mellan 6-12 år.

Jag tror de hela bottnar i Sveriges hyper individualism. Som du säger så har vi så mycket skyddsnät och förväntningar av hjälp utav staten så vi behöver helt enkelt aldrig gå till familj eller granne och be om hjälp. Lägg på tjänster som dykit upp digitalt som foodora, tinder, etc. Vi behöver aldrig anstränga oss att be om hjälp.

Detta gör att behovet eller vanan att söka kontakt med andra finns helt enkelt inte.

Invandrare måste på riktigt få en chock över hur kalla vi är som människor. De roliga är ju att vi Svenskar blir så glada när vi är utomlands för det är så socialt o likande, vi vill ju egentligen ha det men det är ingen som gör jobbet på hemmaplan.

Jag är kluven i frågan.

Skaffade själv barn rätt sent och pga sjukdom och att min fru är från ett annat land så har vi bara min pappa i närheten som släkt.

Han i sin tur är en bra bit över 70 med lite hälsoproblem och kan absolut inte jaga barnbarn i en lekpark, kicka boll eller något annat mer fysiskt och då vi har två grabbar i lågstadieåldern så kretsar ju hela deras liv just nu runt att vara aktiva.

Jag förstår att farsan inte känner sig jättesugen på att passa dom och har inte frågat om hjälp speciellt ofta.

Kan å ena sidan tycka att det är lite tråkigt då killarna inte har någon närmare relation med farfar. Dom tycker det är kul att träffa honom och han dom, det kommer presenter på jul och födelsedagar men dom hänger ju inte på samma sätt som jag gjorde med mina morföräldrar.

Farsans föräldrar gick bort innan jag föddes så dom träffade jag aldrig men morsans päron umgicks vi med regelbundet under hela uppväxten.

Å andra sidan vill jag inte belasta farsan som har nog med sitt eget liv och hälsa.

Intressant reflektion som några har gjort om blandade etniciteter dock...min syrra har två rågblonda, blåögda ungar med sin helsvenske man och dom har sovir över hos farsan ibland, blivit hämtade på dagis och skolor då och då osv.
Mina ungar är ju mörkhåriga med lite olivfärgad hy så farsan kanske inte känner sig lika kopplad till dom.

Är själv både morfar och farfar.
Har flera barnbarn och vi ställer upp med hämtning och barnvakt
när vi kan.
Har vi själva en planerad aktivitet så säger vi ifrån.
Barnbarn är livets efterrätt!

De kallas boomers, den själviska generationen

Har det verkligen varit vanligt att dagisbarn spenderat mycket tid med mor-/farföräldrar? Kan ju bara tänka tillbaka och se till mig själv - tror inte det var förrän jag gick i skola och fick sommarlov som man byggde upp en närmre relation egentligen.

Jag kan faktiskt förstå det, även om det absolut utstrålar självcentrering i viss grad. Tror det kan bli lite för ansvarskrävande för någon på äldre dagar, i alla fall känner de själva så kring barn i just dagisålder.

En annan sak att de är där och ställer upp vid familjesammankomster osv. Då kan de "bonda" med sina barnbarn på ett avslappnat sätt eftersom en förälder alltid finns bakom hörnet vid ev. behov. Det borde vara givet att ställa upp på, så att säga.

Men just det här med att ensam behöva se till 2-3 barn som inte formats enligt någon strukturell mall ännu, utan är som små vildar och flänger runt omkring? För vissa blir det nog helt enkelt för mycket.

Ja, det är en bild jag känner igen. Både från egen situation och andra som skaffat barn kring samma ålder. Trots att föräldrarna är nyblivna pensionärer har de väldigt fullt upp med sina egna liv. Nu verkar mina föräldrar kanske lite stressade för att de insett att mina barn nu nästan är så stora att de inte kommer behöva barnvaktas mer, och att fönstret för både det och kanske att på riktigt lära känna barnbarnen håller på att stängas. Så nu är de mer pigga på det än de var när det faktiskt fanns ett visst behov.

Nej det är klart att man inte kan förvänta sig att någon annan ska ta hand om ens barn. Man kan inte förvänt sig ett skit från någon, någonsin här i livet. Men det står i skarp kontrast till både tidigare generationer svenskar och utomlands där mor- och farföräldrar ofta är aktiva och för all del i mina ögon ofta får ta för stort ansvar. I många länder där barnomsorgen inte är subventionerad tar mor och farföräldrar hand om barnen istället för förskola. Det kan jag personligen tycka är för mycket, då hinner de ju verkligen inte göra annat än att ta hand om först sina egna barn och sen barnbarnen i livet. Men det finns ju liksom en zon mellan barnvakt 5 dagar i veckan och "kanske om det passar" vara barnvakt en gång om året, som kanske hade varit positiv för alla på många sätt...

Man kan också ställa det hela i relief mot det ständiga gnället om att svenskar inte tar hand om sina äldre utan sätter dem på hemmet och inte hälsar på. Nu är det väl generationen som faktiskt hjälpte till med barnbarnen som hamnat där än så länge. Men snart är det väl en generation som både satte sina föräldrar på hemmet och inte hade tid att hjälpa till med barnbarnens tur.