Är jag utmattad?

Det där vet du ingenting om. Låt mig förklara: långvarig stress utsöndrar kortisol. Stora mängder kortisol gör att hjärnan till slut får som en sorts hjärnskada, som är synlig med magnetröntgen. Detta skapar kognitiva problem i form av svårt med minnet, en trötthet som inte är av denna värld och inte går att vila bort, m.m. Det tar mycket lång tid att återhämta sig, men det går, tack och lov.

Tacksam för ditt utförliga och vettiga svar!


Ja du mitt schema är väll rätt smockat, ställer alltid upp när polare ringer och behöver något.. Jag försöker just nu att inte göra så mycket efter jobb men helgen är ju typ samma man drar hem till tjejen och sen är man där eller så kommer hon till mig.

Semester har ju varit icke existerande speciellt förra året då jag jobbade fram till December sen tog jag mest utsprida dagar.
Detta året blev de 3 veckors semester men där var väldigt mycket planerat så inte direkt så mycket vila och egen tid…. Samt att jag o egen tid inte längre händer då jag hittar ofta på saker efter jobb med vänner eller familj och gör kanske inte riktigt saker som får mig att slappna av.

Jag minns typ inte riktigt när jag på riktigt var ledig och gjorde ingenting och bara tog de lugnt.

Pratade med Doktor.se igår och ska boka in en tid idag.

Misstänkte det... Du förstår, been there, done that... Jag kraschade 2013, men det var på gång länge. Jag insåg att jag var trött, men det smög sig ju på under lång tid så man förstod inte vidden av det fullt ut. Vad som föregick var en skilsmässa, långa jobbresor, enorm känslomässig stress, jobbyte, jobbade även dubbelt med ett projekt, föreläste i Almedalen, tränade fyra dagar i veckan trots ensamstående med barn, sprang från bussen till tunnelbanan till skolan till förskolan till tunnelbanan igen för att hinna till jobbet, osv osv osv. Jag klarade inte av att läsa tidningen, jag hade glömt hur man gör det allra mest rutinbetonade sakerna på mitt jobb, jag fick ingenting ur händerna... När kraschen var ett faktum låg jag bara i mitt sovrum med gardinerna fördragna hela dagarna.

Men jag träffade en jättebra husläkare och fick sedermera remiss till en stressmottagning där man fick öva på mindfulness, gå i gruppsamtal med andra och enskilda samtal med KBT. Det var mycket lärorikt att skärskåda sig själv och sitt beteende. Jag insåg att jag - då 35 år - inte kunde minnas när jag egentligen hade varit ledig. Mina ledigheter handlade alltid om att vara "effektiv". Ville inte slösa semesterdagar så jag tog ut minsta möjliga om jag inte hade nåt planerat. Bara som ett exempel så gör jag tvärtom numera: jag lägger alltid till marginal på allt jag ska göra. Om jag åker bort så ser jag alltid till att ha en eller två lediga dagar hemma efteråt. Jag insåg att träffa vänner tog ofta mer än det gav energimässigt (jag är nog i grunden introvert), så det har jag skalat ner på mycket senaste tio åren. Jag försöker alltid undvika att göra saker "på tid" och ha flera saker efter varandra som måste klaffa tidsmässigt - att t.ex. först ha 55 minuter till träning och sen vidare till en fika med kompis och sen hämta en bok på biblan innan de stänger. En sak får räcka. Men om man ändå måste göra alla de där tre sakerna i ett tajt schema så ser jag till att göra så lite som möjligt nästföljande dag. Jag ser helt enkelt till att det finns luft i mitt mentala "schema".

När jag var som mest utbränd drömde jag om att nån gång få ha ett vanligt liv: att orka gå och hämta mina barn på förskolan/skolan utan att behöva ligga ner resten av kvällen, att orka ta en promenad, att kanske orka göra ett ärende nån gång. Jag var så dålig att detta var vad jag kunde drömma om att uppnå någon gång.

Men jag blev frisk igen, fast mitt gamla liv har jag inte fått eller inte velat ha tillbaka. Eftersom jag har skalat bort och skalat av. På jobbet undviker jag att boka in möten efter varann, ser alltid till att ha ledig marginal mellan dem. Osv osv osv. Massor av förändringar har jag genomfört i stort och smått.

Håller tummarna för dig!