Psykossjuk pappa.

Det låter uppenbarligen som din far dels lider av ett ganska långt gånget drog och alkoholmissbruk, och som mest troligt triggar hans psykoser.

Stjäla brevlådor låter för övrigt som en riktig benzofason. Käkar han några benzo eller z-analoger utöver sitt cannabis och alkoholmissbruk?

Det bästa en anhörig kan göra är att vända ryggen och försätta vederbörande på gatan så dom får fatta själva att dom inte vill vara en hemlös parkalkis utan någon familj. Utan att dom får ta sig samman och pallra sig iväg på AA-möten och bli anständiga samhällsmedborgare. För så länge du som anhörig bokstavligen släcker bränder och städar upp efter honom så behöver han inte deala med några konsekvenser och då kommer hans missbruk bara fortskrida och bara bli värre eftersom att missbruk är en progressiv sjukdom.

Jag tycker du kan läsa på lite om medberoende och ta dig en funderare på om du verkligen ska fortsätta ha en relation till till din pappa.

Det låter förövrigt som hans drickande grundar sig i någon slags självömkan kring vad som hände för 16 år sedan vilket inte är helt oförståeligt. Men så länge han fortsätter vältra sig i självömkan och se sig som ett offer pga något hände för över 15 år sen och som inte går att få ogjort så kommer det bara fortskrida. Men det är något som han måste komma till insikt med själv för att kunna råda bot på.

... Och jag har så dåligt samvete över att vara förbannad på honom. Han har ställt till med så mycket skit och elände. Ständig ångest och oro över vad han ska göra här näst.

...trigga psykoser.

...Kommer min pappa någonsin kunna leva ett hyffsat normalt liv?

Tycker du ska prata med läkarna så de vet om hans drickande. Det har betydelse både för vård och medicinering. Många tror att dagligt drickande är normalt, men alkohol är en väldigt hemsk drog. Folk skulle ju säga till om pappan satt och sköt upp. Men de nämner inte alkohol för det är ju lagligt.

Men kroppen skiter i lagen. Läkarna måste veta att han dricker så mycket. T ex för om de tar in honom kan han få DT och då är det bra om det vet vad det är.

Igår skrev jag en hel del om medberoende i en annan tråd där en far är alkoholist, önskar du ville läsa det också.

Oavsett sjukdomsinsikt och psykoser så är din far inte ditt ansvar. Det är inte din mammas ansvar heller.

Jag förstår att du vill finnas till för honom och att du älskar din mamma.

Men du får gå ifrån detta. På lång eller kort tid. Du skriver ju själv att det var skönt att han blev inlagd så ge dig själv en paus. Det betyder inte att du slutar älska din far eller att du vill vara taskig mot din mor, det betyder bara att du behöver tid och ett eget liv.

Kanske ska både du och din mamma gå med i någon anhörig grupp? Eftersom det också finns ett missbruk kan ni gå med i en sån anhörig grupp också eller gå nån utbildning via vården

Hoppas allt kommer gå bra för dig. Hoppas att du verkligen förstår att för att orka finnas till för en så svårt sjuk person så måste du prioritera dig själv.

Sov gott

Ja, han har missbrukat alkohol så länge jag kan minnas. Men det spårade ur totalt när han fixk psykos.

Innan allt detta hände, alltså innan min mamma ringde i upplösningstillstånd, så hade jag ingen kontakt med honom. Jag fick ett jävla urspel i början av sommaren då han gjort något dumt. Sa till honom att han kan ge fan inte att höra av sig till mig innan han tar tag i sitt liv. Sen slutade jag svara. Han ringde ibland till en början, klickade bort samtalen. När han började ringa mer blockerade jag hans nummer. Han kan inte nå mig alls nu. Och den taktiken vill jag fortsätta på. Det är min mamma jag är som mest orolig för. Jag vill inte lämna henne i sticket. Hon kommer dessutom skilja sig från honom när han är mer stabil, vilket jag tycker är jävligt bra. Men klart jag har svårt att släppa samvetet och oron över hur fan pappa ska klara sig. Han har ändå ställt upp mycket och funnits där för mig i min skit.

Några benso käkar han inte. Han hade Sobril för många år sedan men det var längesen. Brevlådegate var helt enkelt ett paranoidt beslut han tog, då grannarna samlade in hemlig post om honom. Det låter som en dålig jävla komedi.

Det har jag inte ens tänkt på.. Men det har du helt rätt i. Är det svårt att skilja på DT och psykos? Eller är DT en form av psykos?

Iallafall vid grav DT påverkas kroppen så att man förstår vad det är. Mild DT känns lurigare.

Tack för ett fint svar. Jag håller med dig. Jag är väldigt känslostyrd vilket gör det svårt. Men det bästa är nog att ta ett steg tillbaka. Den tankegången har jag haft länge nu. Jag skulle gärna vilja läsa det du skrev. Är ny här på FB, men antar att jag bara kan klicka mig in på din profil för att hitta?

Sov gott du med!

Hej!

Min pappa fick för 16 år sedan diagnosen "Reaktiv psykos". Detta då han genomgick en mer eller mindre personlig konkurrs och blev skuldsatt på 5 miljoner. Det här ruinerade såklart vår familj och från att ha levt som övre medelklass befann vi oss nu på samhällets botten.

För att göra det tydligare ska ni få lite bakgrundsinformation.

Pappa har sedan den här händelsen insjuknat i psykoser med jämna mellanrum. Under de senaste två åren har han blivit sjuk allt oftare, minst två gånger om året, alltid en gång runt jul.

Tilläggas bör är att han lever fruktansvärt ohälsosamt. Han dricker mycket alkohol, även om detta lugnat ner sig från en flaska sprit varje kväll till 5-6 långburkar 10,2 istället. Han är en alkoholist. Han röker även mycket cannabis. Utöver detta motionerar han inget. Han har inget jobb, för det klarar han inte av, då blir han bara psykotisk igen.

Han har Abilify som han kan ta vid behov. Tanken är egentligen att han ska äta den regelbundet men han mår väldigt fysiskt dåligt av tabletterna och därför har han egentligen ingen stående medicinering just nu. Dessutom får alltid jag eller min mamma mer eller mindre tvinga honom att ta dem när vi märker att det behövs. Han har typ noll sjukdomsinsikt.

För några dagar sedan ringde min mamma mig i upplösningstillstånd då han gått locos i deras gemensamma hus, översvämningar i tvättstugan och källare. Han hade eldat upp sin moped och lämnat resterna glödandes intill en åker för att sedan dra därifrån. Min mamma fick släcka elden och det hade börjat ta sig vid sidan av åkern men som tur är inte spridit sig.

Jag fick åka ut till huset och hjälpa mamma att städa. Vi tog då beslutet att tillkalla läkare och försöka få honom inlagd på psykakuten. Läkaren kom dit och han vägrade först åka in. Men då han insåg att han skulle bli LPT:ad annars valde han att åka med frivilligt. Han är nu inlagd på tvångsvård.

Jag är så urbota jävla trött på min far. Jag vet att han varit med om massa skit som inte vem som helst har upplevt, att han blivit utnyttjad och traumatiserad. Men jag är så trött på att tycka synd om. För när man tycker synd, då slipper man vara arg. Och jag har så dåligt samvete över att vara förbannad på honom. Han har ställt till med så mycket skit och elände. Ständig ångest och oro över vad han ska göra här näst. En gång åkte han runt i grannskapet och snodde brevlådor??? Som han sen tog hem och ställde upp på vår tomt (detta är förvisso ganska roligt och vi har skrattat ändlöst åt detta i många år). Men nu börjar hoppet sina. Man blir dränerad på energi av att hela tiden gå runt och tänka att allt löser sig, eller försöka se det positiva och roliga i saker.

Finns det fler här som går igenom/har gått igenom samma sak och som har tips på vad man kan göra? Dels hur jag som anhörig ska göra för att fortfarande orka låta honom vara delaktig i mitt liv. Men även vad han behöver göra. Vilka mediciner kan fungera? Terapi? Är det bra? Har läst att terapi är svårt vid den här typen av psykisk sjukdom då det kan trigga psykoser. Och han blir triggad när han pratar om traumatiska minnen.

Vården har varit så FUCKING JÄVLA DÅLIG. Allt ansvar läggs på oss anhöriga och självklart ställer vi upp och finns där för att vi vill. Men någon jävla plan måste väl vården ändå ha?

Jag är desperat efter hjälp. Vill bara höra hur det varit för andra, både anhöriga och sjuka. Kommer min pappa någonsin kunna leva ett hyffsat normalt liv? För varje psykos han får blir han bara sämre och sämre. Han är inte samma pappa han var för 16 år sedan, han har blivit personlighetsförändrad.

Nej, jag förstår att han inte kommer kunna leva ett normalt liv. Men tänker att det måste väl ändå finnas något man kan göra för att han ska slippa dem här stora episoderna så ofta?

Det var en stor lättnad när han blev inlagd. Så vi kunde låta någon annan ta ansvar en stund. Det känns som att man har och göra med en jävla jättebebis ibland.