ADHD-människor verkar tro att de är otroligt speciella

Åtminstone om man lyssnar på vissa av de mer "offentliga", speciellt med en färsk diagnos. (Jag tittar på dig Magnus Betnér)

"Jag glömmer ju vad jag höll på med för fem minuter sen höhö men det är ju typiskt oss med ADHD alltså"

"Nä man orkar ju inte ens städa köket om man har ADHD hehehe"

"Jag med min ADHD kommer ju för sent ibland till möten!"

Vet ni, det där är saker som händer ALLA oavsett diagnos... Det mesta jag hör om ADHD är att det är skrämmande likt att helt enkelt vara en helt normal slarver.

Samma sak med det här att fokusera på saker. "Jag kunde ju aldrig koncentrera mig på tråkiga lektioner i skolan" nä men vem kan det? Är det tråkigt så flyger tankarna lätt iväg till nåt roligare.

Är det möjligen lite väl lätt att få en ADHD-diagnos idag, och det är därför mängden diagnoser rusar i höjden de senaste 10-20 åren?

sen med andra med verkliga diagnoser med adhd och andra typer blir kastade ut från offentliga platser som trasiga disktrasor och har svårt i livet och blir behandlad som shit från staten

ADHD har alla människor du ser på vanliga köpcentrum eller som hela tiden rastlöst ska göra något eller är på väg utan skälig orsak. Alla sådana svin lider av ADHD.

Kan vara lätt provocerande med alla "när jag fick min diagnos föll allt på plats"-typer.

Puh! Jag är alltså inte bara en allmänt jobbig jävel. Nu kan jag fortsätta vara pain in the ass utan att frustreras av det själv.

Precis så är det, när vi andra ställer klockan, och kanske skriver ner en matlista innan vi går till affären så står ADHD-muppen där med händerna i fickorna och begriper ingenting...

Jag har inte träffat på någon snubbe som tyckte matte var roligt i högstadiet, det var outhärdligt och som att försöka hålla sig vaken med intravenöst morfindropp, men det är klart, den unika ADHD-snöflingan hade det sååååå mycket jobbigare än oss andra.

ADHD är modern hitte-på-diagnos som passar som handen i handsken hos narcissister med hypokondriska drag, med den påhittade diagnosen kan man ursäkta alla möjliga karaktärsdefekter och negativa personlighetsdrag, en idiot är en idiot, ADHD eller inte, att du dessutom får börja punda tjack om du fyller i 20-frågors-formuläret rätt är ingen nackdel det heller, vem fan, om du verkligen lyckas med bedragandet kanske du kan fakturera skolor 20tkr för att föreläsa om hur tufft just, unika lilla speciella du hade det...

Alla som påstår sig ha diagnosen ska ses som syltryggade horungar och vuxenmpobbas!

Det är väl ett sätt att avdramatisera att de faktiskt har en del utmaningar i vardagslivet om de har ADHD, och det kanske är lättare att säga det själv än att få höra av andra att de är hysteriska, speedade eller konstiga.

Det finns säkert de som använder sin diagnos som ursäkt eller som inte alls anstränger sig utan gömmer sig bakom en diagnos, men det finns ju folk utan diagnos som skyller saker på barnen, trafiken, att de inte hunnit (fast de haft tid att dricka kaffe i timmar) och så vidare. Folk skyller ifrån sig och kommer med bortförklaringar och undanflykter, det är ganska mänskligt. Och att komiker talar om diagnoser är väl bara klassisk observationshumor.

Jag kan hålla med om att det verkar vara många som får diagnoser idag, men å andra sidan kan man väl förstå att det finns en önskan för de som faktiskt lider av ADHD att få en diagnos, som en förklaring till de svårigheter de kanske hade under uppväxten. Det skadar ju ingen annan att de får en diagnos.

Ja, det har ju framförts i en del sammanhang att det skulle vara någon sorts superkraft, antagligen för att trösta och uppmuntra. Men det är alltså ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Lika fjantigt som att kalla ADHD för superkraft är för övrigt att använda uttrycket "funktionsvariation" ...

ADHD är ett flyktbeteende kan man säga. En slags dysfunktionell strategi. Man flyr jobbiga tankar, ångest och obehagliga känslor. Sysselsätter sig, har "myror i brallan", kan inte sitta still osv. Andra dysfunktionella strategier kan vara självskadebeteenden, apati, tvångsmässigthet, alkohol och droganvändning osv.
Inte sällan har man stökiga hemförhållanden och/eller traumatiska upplevelser. Föräldrar med ADHD-barn vill gärna ha en diagnos på sina barn så att de känner att det inte är deras egna fel utan det är barnets diagnos som är orsaken, fast det egentligen är ett symtom. Så då blir barnet sin ADHD-diagnos. Och man är så rädd för att barnet ska förknippa sin diagnos som något negativt så man vill gärna måla upp det som att det är något som gör barnet speciellt och att det t.o.m. är en "superkraft", så ja, det leder till att barnen tror att de är så speciella. Och så slipper de själva ta ansvar för sina handlingar, det är ju deras ADHD som gjorde att de agerade felaktigt, och det är jätteskönt att kunna skylla på sin ADHD. Sen så är det så byråkratiskt i dagsläget att det är i princip omöjligt att få extra stöd i skolan om man inte har en diagnos så det har gjort att efterfrågan skjutit i höjden. Dessutom finns det många diagnoser som man inte kan få innan man fyllt 18, som psykotiska diagnoser, borderline, bipolär osv, då man inte anses färdigutvecklad så det finns inte så många diagnoser att ge ett barn utöver typ ADHD, asperger/autismspektrum och dyslexi.

Är så jävla less på muppar som ger oss med ADHD-diagnos dåligt rykte genom att generalisera våra beteenden.

Många idag verkar tycka att det är ballt att skylta med diagnoser hit och dit. Det är fruktansvärt pinsamt.

Samtidigt är det nog väldigt skönt för många att få sin ADHD-diagnos, och att man pratar om det högt i vissa samband är troligtvis kopplat till behovet av uppmärksamheten och upplysningen till det. Men att folk använder det som en ursäkt till deras personliga problematik vill jag kräkas på.

Everybody wants to feel important.

Begåvade människor med diagnosen är oftast mer speciella i positiva utmärkelser. Kreativa, charmiga, större potential när det kommer till nästan allt. Vanliga människor sticker nästan aldrig ut och det är nödvändigt idag för att få större framgång. Jag tror att du syftar på problembarn som kommer med ursäkter och de som oftast tilldelats diagnoser för att de utsätts för allvarliga påfrestningar som ger symptomen. Vid minsta tecken på problem så klassificeras personen med en diagnos för att det påminner om en speciell problematik.
Sen ser jag inget meningsfullt med att störa sig på människor med allvarliga problem för det är precis vad det är och inget annat.
(Om man verkligen har ADHD)

Sen finns det gott om människor som tror för högt om sig själva och har rätten att trycka ner andra. Allt de gör är att kritisera utan att åstadkomma nånting själva. De lider av allvarliga problem för att de är obegåvade och kanske aldrig blev uppfostrade. Dig kan vi statuera exemplet för det sistnämnda.

Ja kändisar ska alltid göra sig så jädra speciella över sina diagnoser. Det säljer väl, o va synd om. Bland oss vanliga dödliga gör tonåringar ofta en grej av diagnoser, som de gör med det mesta för o testa olika identiteter. Våra fängelser e också fulla av folk med adhd, glömmer folk lätt bort, de e inte så coolt. De flesta befinner sig nog nånstans däremellan, varken stoltserar med diagnosen eller e kriminella sociopater pga den. Förekommer över- o underdiagnostisering. När jag var barn var dampunge ett skällsord, folk skulle aldrig prata om det öppet som man gör nu, folk var in the closet.