Fortsätta leva sitt liv under terrorhotet - Hur gör ni?

Bor i Stockholm och har vänner, familj, och flickvän som är beroende av kollektivtrafik och att vistas inom högtrafikerade områden för arbete och skola, samt jag själv såklart. Med tanke på det utvecklade terrorhotet, och med minnen från dådet på Drottninggatan 2017 ger detta mig en avgrundsdjup ångest som påverkar min vardag och min sinnesstämning något enormt.

Jag kan inte sluta tänka på att någon dag inom snar framtid, när jag minst anar det, så kan jag dö med rädsla i kroppen. Eller ännu värre; få veta att någon eller några av de jag älskar mest har skadat sig eller blivit dödade. Bara för att vi fortsatte leva våra liv, och av några lättkränkta idioter vars ilska inte ens är vårt fel!

Är det någon som känner igen sig i detta? Hur klarar ni vardagen, och finns det någon egentlig tröst?
/Olof

Bombdräkt?

Bor i Stockholm och har vänner, familj, och flickvän som är beroende av kollektivtrafik och att vistas inom högtrafikerade områden för arbete och skola, samt jag själv såklart. Med tanke på det utvecklade terrorhotet, och med minnen från dådet på Drottninggatan 2017 ger detta mig en avgrundsdjup ångest som påverkar min vardag och min sinnesstämning något enormt.

Jag kan inte sluta tänka på att någon dag inom snar framtid, när jag minst anar det, så kan jag dö med rädsla i kroppen. Eller ännu värre; få veta att någon eller några av de jag älskar mest har skadat sig eller blivit dödade. Bara för att vi fortsatte leva våra liv, och av några lättkränkta idioter vars ilska inte ens är vårt fel!

Är det någon som känner igen sig i detta? Hur klarar ni vardagen, och finns det någon egentlig tröst?
/Olof

Bor i Stockholm och har vänner, familj, och flickvän som är beroende av kollektivtrafik och att vistas inom högtrafikerade områden för arbete och skola, samt jag själv såklart. Med tanke på det utvecklade terrorhotet, och med minnen från dådet på Drottninggatan 2017 ger detta mig en avgrundsdjup ångest som påverkar min vardag och min sinnesstämning något enormt.

Jag kan inte sluta tänka på att någon dag inom snar framtid, när jag minst anar det, så kan jag dö med rädsla i kroppen. Eller ännu värre; få veta att någon eller några av de jag älskar mest har skadat sig eller blivit dödade. Bara för att vi fortsatte leva våra liv, och av några lättkränkta idioter vars ilska inte ens är vårt fel!

Är det någon som känner igen sig i detta? Hur klarar ni vardagen, och finns det någon egentlig tröst?
/Olof