Att gå vidare med självmords beskedd

Att någorlunda tycka illa om personen och kanske till och med tycka personen är jobbig.

Men sedan få besked om att personen tagit livet av sig, p.g.a att denne själv tyckte illa om sig. Personen tyckte sig själv vara värdelös, en börda för samhället, oduglig och ointelligent.

Det har kanske blivit en chock besked för oss i omgivningen. En person som är ensam (d.v.s ingen kontakt med familj och släkt). Verkar vara en person som har få vänner. Umgås med oss andra vid evenemang, så som fester m.m.

Jag vet inte hur andra känner sig och jag skall inte tala om mina egna känslor. För mig blir det skönare att höra era tankar eller egna berättelser.

Har ni själva en liknade erfarenhet. D.v.s en ensam person, en person som ni kanske tyckte var jobbig. Och/eller en person som ni velat undvika. Plötsligt visar det sig att han varken haft kontakt med familj, släkt och varit en ensamvarg. Och dessutom sett sig själv som ointelligent och värdelös. I princip liknade tankar som alla andra i hens omgivning haft om personen.

Att personen som sagt: ''Jag tycker om mig själv'' m.m och försökt framstå som om hen har stark självförtroende, visade sig högt sannolikt vara en fasad, med tanken på att personen i brevet skrev: ''Jag duger inte till, varken för min omgivning eller samhället. JAG ÄR värdelös och ointelligent...''.

Hur skulle ni må? Hur har ni gått vidare?

Jag skulle komma till insikten att livet är ett maktspel och folks åsikter är inget att bry sig om. Om någon tycker du är jobbig så är inte svaret att skylla sig själv utan att bli två gånger jobbigare.

Du svara inte riktigt på frågan? Utan vända allt till mig?

Du får nog läsa om tråden en gång till.

Tråkigt att ni ska behöva upptäcka det så. Jag har fyra vänner som tagit livet av sig de senaste tre åren. Kan tänka på dem ibland och sakna barndomsminnen. Vi alla gick olika vägar men nästan alla var väldigt isolerade och ensamma i slutändan. Första månaden är nog där man mest tänker på personen, sedan övergår det till att de dyker upp i minnet till och från. Vet inte hur man går vidare, är väl en del av livet att bära med sig sådant. Smärtan minskar med tiden.

Skulle bli orolig för om det jag ser är det som är.
Om jag beter mig rätt.
Få lite skuldkänslor.
men också...
Att alla tänker så om sig själva, inför sig själva, i viss utsträckning.
Att det är mänskligt att inte förstå vad som försigår i en människas huvud om denna inte vill tala om det.
Försökt i än högre grad att leva ett gott liv i samvaro med andra människor och vara en god kamrat.
Vinnlagt mig om att vara en god människa inte bara för mig själv utan för andra.
Och på så sätt upplevt ett större existensberättigande inför framtiden och mindre skuld.
---------------
har jag gjort och det funkar ganska bra. jag kompenserar mitt dåliga beteende genom att försöka förbättra mig och göra så gott jag kan.
Skuld och skam kan plötskgt dyka upp i hjärnan då och då, men jag kan jaga bort dessa tankar innan de gror fast genpom att tänka på hyr jag förändrat mig:
- Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
- och kraft att göra det jag kan

blir bara tydligare att vi gemensamt måste motverka alla dessa piller och låtsadiagnoser och att män ska var i kontakt med sina känslor, jag hävdar bestämt att förr var Västerbron en vacker utkiksplats över stockholm, inget jävla hopptorn för att logga ut...

det här fanns inte i samma utsträckning förut!

Lär dig se signalerna utefter vad du sett innan. Kanske nästa gång förstår du att människan kanske behöver hjälp eller någon form av uppmuntran. Finns säkert en barriär man kan bryta så man kommer närmre om du själv orkar. Oavsett, det är inte ditt ansvar, ingen skuld ligger på dig men förstår hur du tänker "om jag bara". Enstöringar är svåra, är själv lite så men om du vill komma närma så måste du lära dig deras försvarsmekanismer, kanske inte bryta dom men förstå varför dom är där och undvika dom.

Alltid tråkigt dock, haft några som jag vet om.

Problemet numera är väl snarare att män är i kontakt med sina känslor ...

OT: Det är ju svårt att säga hur man ska gå vidare, förut var det ju lite mer uppstyrt och det fanns vägledning för det. Idag är det upp till dig själv hur du ska göra, man får helt enkelt pröva sig fram och lära sig av erfarenhet.

Jag vet ju flera som avslutat sina liv. Socialt var de flesta omtyckta och någon var väl inte det och någon var kanske isolerad men överlag var det människor som folket tyckte om.

Jag var osams eller på nivå= obetydlig bekant, till dem.

Chockerad. Ibland har jag känt en starkare sorg. Några av dem känner jag väldigt intensiva känslor av förlust inför när någon låt kommer på radion ibland. Gråtit för vissa har jag väl gjort också.

Saken är att de flesta människor är älskade av någon och oftast då fler än en. De berör andra människor även om det inte är alla som berörs. De är viktiga i sina sammanhang.

När någon dör finns inte rätt och fel. Man får sörja som avlägsen..man får ta det lättare som mer närstående. Men en människas självuppfattning delas inte av alla andra oavsett om den är mörk eller ljus. Alla kring någon eller på mer avstånd betraktar inte personen likadant. Alla känner inte samma sak för någon.

Jag skulle bli ledsen. Självmord är sorgligt. Det borde ju också gå att laborera fram nyare bättre anti-depressiva läkemedel...att den som begått det "inte lider längre" tycker jag är överförenklande.

Jo bättre mediciner men också manlig (då ofta män berörs) psykisk hälsa/ohälsa behöver bli ett naturligt ämne att prata om för män.

Det låter synd men hur mycket ska man bry sig? Jag menar att man ska vara sjysst med folk och om man märker att de är lite ensamma och instabila kan man ju engagera sig lite extra.
Men om personen inte vill bjuda till så är det ju dennes val.
Tex man frågar om denne vill hänga med på något, om denne inte vill så vill denne inte.