Ni med avlidna föräldrar

Hur upplevde ni det?

Tog ni det bättre/värre än ni trodde att ni skulle ta det?

Hur lång tid tog det innan ni kom över det? (om ni nu gjorde det)

Så fort arvet kom så minns man knappt deras namn.

Det var mycket lättare än vad jag trodde att förlora en anhörig men antagligen för att jag var pressad av allt som behövdes skötas om och aldrig hann stanna upp och sörja. Klart att jag ändå var ledsen till och från eller fick någon märklig känsla av chock i det hela.

Den främsta känslomässiga upplevelsen är nog kränkning, som kan sammanfatta det hela. Jag tror inte att jag någonsin kränkts så djupt av samhället och det var djupt förödmjukande att förlora min förälder. Ingenting i hela mitt liv kan jämföras med den styrkan av förödmjukelse och kränkning det innebar. Då har jag utsatts för väldigt mycket situationer få andra skulle klara av utan att beskriva liknande.

Inga kränkningar är lika djupa som de som kommer när en närstående går bort, om människor bemöter en illa och felaktigt.

Vilka typ av kränkningar?

Min far sa att han kom över det direkt efter begravningen.
men tio år senare har han svårt att komma över det.
Komma över och komma över....han är lite sorgsen numera ibland för att han inte upplevde föräldrarna mer intensivt och uppskattande samvaron med dem under den sista tiden de levde.
Han tog dem och deras kärlek och omsorg mer för givet liksom, som man gör när man är barn.
men det är en glädjefylld och kärleksfull sorg ändå.
Saknad är kanske ett ord som bättre beskriver sinnesstämningen än ordet sorg.

Hur allt hanterades av myndigheter etc lämnade en känsla av när jag tänkte på min förälders död kände jag en stark förödmjukande kränkning.

Jag har våldtagits i mitt förflutna och även utsatts mer i mitt liv men ingenting har någonsin gett mig en sådan enorm känsla av att bli kränkt och känna det skölja igenom hela kroppen som när jag förlorade min förälder.

Det var alltså en känsla och inte specifika handlingar. Det mest kränkande jag upplevt i mitt liv, var min förälders död.

Har en, farsan, som dog på ett väldigt jobbigt sätt.

På det sättet var det ju nästan skönt när det var över.

Samtidigt har jag så mycket skuldkänslor över hur det slutade och hur det var. Jag e äldst av mina syskon och dom flesta av oss har flyttat till andra länder eller spridda över Sverige. Jag var den som bodde i samma stad och om sanningen ska fram så var jag, när farsan hade sin olycka, inte kapabel att ta hand om allt. Min lön som truckförare täckte mina räkningar och inte allt det andra med nån på sjukhem som han satt i efter sin olycka.

Det som jag ångrar extra mycket var att jag inte hade orken att besöka honom mer än jag gjorde - stället han var på låg på ett ställe i stan och jag bodde på andra sidan och jobbade på ett tredje. Jag träffade min framtida man i samma veva och hade fullt upp med ett liv som skulle sätta fart. Jag ångrar det. Men jag hade ångrat alternativet mer tror jag.

Problemet är att döden är så enormt slutgiltig att allt du har kvar är ånger. Det finns inget att göra för att lösa dom problemen som är kvar eller saker du gjorde fel.

Jag har en återkommande "ryckningstanke" - du vet när du minns nåt så hemskt, så pinsamt eller så skamligt som du gjort att du fysiskt rycker till för att skaka av den? En av sakerna jag definitivt ångrar över allt annat.

När jag var 12 sa jag till honom att jag alltid avskytt den efterrätt han älskade att göra till mig och mina syskon - sån inbakad glass. Vidrig efterrätt. Jag minns det perfekt - "jag har ALDRIG gillat den" och sen tittade han på mig med genuin sorg i blicken. Låter så satans töntigt och poänglöst men jag önskar, genuint önskar, att jag hade fått chansen att be om förlåt för att ja sa det. Han skulle antagligen inte ens kommit ihåg det men jag kommer ihåg hans blick - skilsmässofarsan med tretusen ungar han försökte vara en bra farsa åt som ville göra en skoj fredag för dom dom fredagarna han hade och så säger äldste att han alltid avskytt den där rätten han gjorde åt oss varenda fredag som försoning för att han inte kunde vara med oss hela tiden.

Igen helt meningslös ånger men den kommer vara med mig för evigt för att jag inte sa, innan han dog, att jag var ledsen.

Både fin och sorglig berättelse ❤️

Båda föräldrarna döda innan dom nått pension ålder. Tog det bättre än jag trodde jag skulle göra. Men fortfarande det absolut värsta jag varit med om. Jag tänker på dom varje dag fast det var många år sen dom gick bort.

Min pappa dog när jag var ca. 6 år, så jag har inte så mycket minnen från min tid med honom. Min mamma gifte om sig med en man som blev lite som en pappa för mig. Men sedan skiljde de sig och då mådde jag sämre, även om jag träffade honom lite då och då.

Min farsa söp. Min mamma rökte som en borstbindare. Hon röker fortfarande. Min låtsaspappa träffade ju aldrig min pappa, men han är sympatisk och vi förstår varandra ganska bra i hur vi känner. Min mamma har jag aldrig haft något riktigt djupt känslomässigt band till. Hon är introvert och döljer sina känslor. Har aldrig fått riktigt grepp om henne. Jag älskar henne ändå och hade helst sett att hon fortsatte vara ihop med min låtsaspappa, även om jag på senare år förstår varför det inte fungerade. Att de höll ihop jämnt under så många år är snarare ett mirakel skett genom konstgjord andning än någonting naturligt. Och de tänkte på mig att jag skulle få det bra.

Men det misslyckades. Jag kan inte respektera människor, eftersom människor är korkade, rädda och vägrar tänka självständigt. Tack och lov att det finns enstaka undantagsfall därute som jag kan bida min tid åt ibland när jag känner för att ge kärlek till de som faktiskt förtjänar den.

Var mest i chock när farsan dog i cancer och man var ”förbered” i några månader innan att de skulle ske.

Jag tog det nog värre, fattade inte riktigt man gick runt och intala sig att ”Nej fan han kommer nog hem snart igen”, även fast man visste att det inte kommer att ske. Någon slags försvarsmekanism att försöka förneka så mycket som möjligt, för att dra ut på sorgeprocessen.

Tror det tog ungefär 4-5år att ”komma över det” vill nog helst säga acceptera det. Snart 10år sedan han gick bort, man går ändå och slänger ett par tankar i veckan på honom.

Det tog några månader innan det sjönk in, så sådär inom de första veckorna så var jag som vanligt.
Folk tyckte säkert att det var knepigt av mig, men vi är alla olika.