Ni med avlidna föräldrar

Beror nog på hur en förälder går bort.

Är det bilolycka är det med all säkerhet för jävligt.

Är det en sjukdom så finns det ändå en tanke att det var skönt för personen att somna in.

Det sistnämnda blev min tanke iaf. Underlättade verkligen

Det är ju helt individuellt och beror både på vilken känslomässig relation du haft till dina föräldrar samt vilken situation du själv lever i. Samt förståss samhällsklimatet. I Sverige i dag, där barn förväntas flytta ut tidigt, ofta flyttar långt från sina föräldrar och ses typ 2-3 gånger per år, så blir givetvis de känslomässiga banden sämre än när samhället prioriterade kärnfamiljen.

Man kommer aldrig riktigt över det, givetvis individuellt.
Men jag saknar det där att ha någon att berätta för vad som hänt, barnens uppväxt och sådant.

Nu har jag varit "föräldralös" sedan 30-årsåldern, men någonstans saknas ändå föräldrarna.

Min pappa gick bort i vintras. Jag hade kontakt med honom varje dag och när han inte svarade i telefonen på 4 dagar tog jag hans reservnycklar och åkte hem till honom. Fann han död i soffan. Första dagarna var det mest att chocken av det inte släppte, sen var det ett par dagar sorg ofcourse, men mest självisk sådan i form av att jag var ledsen över förlorad tid ihop. Gick vidare relativt fort av den enkla anledningen att döden är en del av livets kontrakt och att den som är död inte har ont av det. Life happens liksom. Men visst det kommer stunder när jag tänker på honom men inget som gör mig ledsen längre.

I början gick det bättre än jag trodde, det var så mycket praktiskt som skull ordnas. Dessutom en viss lättnad över att lidandet var över. Något av det sista min mor sa till mig var ”jag vill sluta”.
Smärtan saknaden kom senare, den isande smärtan och saknaden när det var något jag vill berätta för mamma. Att vitsipporna slagit ut här, att hennes barnbarn skulle gifta sig. Det blev några sekunder innan jag kom ihåg att hon var borta. Dessa ögonblick kommer fortfarande efter nästan 20 år. Men det kommer också ögonblick när jag hör mig själv använda samma uttryck som hon gjorde, hittar den dör tröjan hon stickade till mig när jag var tonåring. Då ler man inombords.

Det mest bestående intrycket är att jag på ett mycket mera påtagligt sätt blev medveten om min egen dödlighet.

När döden följer på ett långvarigt och plågsamt sjukdomsförlopp så kan den kännas som en befrielse. Det mesta av sorgen bearbetades redan tidigare, när det blev uppenbart att det inte fanns någon återvändo.

Min far bara föll ihop av en stroke 2010, 77år gammal.
Kan väl närmast beskrivas som en chock ingen sjukdom som tydde på något.
Fick mitt avslut vid begravningen.. Han var Fosterbarn och hade syskon han inte växt upp med.
Det kom mycket folk på begravningen. Släkt som jag knappt visste fanns, upplevde det som en fin tillställning. Efter det klingade sorgen sakta bort. Glömma kommer man ju aldrig men går nog över i som någon i tråden beskrev saknad. Som kommer fram ibland och inte sitter i som i början.

Det beror på som skrivits förut.

Min mamma avled efter tids dödlig sjukdom, under den tiden hann jag bearbeta sorgen innan mamma ens dog då hon mer eller mindre var ett skal. När hon väl somnade in var jag sorgsen men lättad för hennes skull. Jag var inte lessnare för henne dagen hon dog än dagen innan då hon låg på sjukhus.

Sen så gör Svenska myndigheter det svårt för dig att tänka för mycket då du måste göra bouppteckning.

Det är ju livets gång. Om man inte accepterat att ens föräldrar kommer att dö långt innan de gör det har man missat något väsentligt. Båda mina är döda och det är så det ska vara.

Min mamma dog när jag var jätteung, jag minns henne knappt. Pappa jobbade hela tiden, han var egenföretagare och kanske dövade sorgen med att arbeta. Pappas syster tog hand om mig de första åren, hon bodde hos oss emellanåt. När hon tröttnade på pappa så tog mina storebröder hand om mig. När de tröttnade på det så tog jag hand om mig själv, från kanske 13-14 års ålder fixade jag mat och så själv. Pappa jobbade mycket nätter och sov på dagarna så jag såg honom inte så mycket.

Jag tror att avsaknaden av en mamma och frånvarande pappa satt djupa spår i mig som aldrig kommer läka och det är anledningen till att mitt liv gick åt helvete med droger och fängelse och diverse annan skit. Jag har haft mycket ångest och bekräftelsebehov.

Pappa dog för ett par år sedan och jag kände ingenting, när faster ringde och berättade det så ryckte jag bara på axlarna. Gick inte ens på begravningen.

Min farsa avled 4 januari 2021. Det blev som en chock då jag inte hade haft mycket kontakt med honom sen 2010 då han försökte låsa in mig och min bästa polare när vi var på besök hos honom. Han var alkoholist, men fanns självklart bra och fina minnen från barndomen, men inte många. Finns fler hemska minnen än goda, då han bl.a. försökte mörda min morsa julafton 2003, tack och lov kom polisen väldigt snabbt och åtalade honom.

Ångrar än idag att jag ändå inte hade mer kontakt än vi hade och försökt jobba fram relationen, men men, det är som det är. Lever idag på arvet jag får från hans efterlevande pension och övrig arv.

Han hade både cancer och KOL, men fick en chock när mina syskon berättade att han hade avlidigt, då jag inte ens visste att han var så pass dålig, vilket 4 av mina 6 syskon visste om.

Tog dock det bättre än väntat. När morsan avlider så vet jag att jag inte kommer ta det bra. Hon är den föräldern jag haft mest kontakt med under hela livet.

Cirka 9 månader efter avled min yngsta lillasyster, men det är offtopic. :/

Som tur är har man en familj med barn och fru som hjälper till. Samtidigt blir det en stor lättnad att inte behöva distansvårda en sjuk förälder.