svärförälder död, ensam i min sorg

Nu kan jag inte beskriva allt för vill ju fortfarande vara (isch) anonym så ni får ursäkta "hen". En av mina svärföräldrar dog plötsligt efter en kort tids sjukdom. Min partner var där dagarna innan och dagen efter tillsammans med hela hens familj (den andra förälderns och alla syskon). De stöttade varandra och var verkligen där för varandra.
Min partner skulle direkt efteråt ha åkt hem med sin familj och skulle ha varit med dem men hen valde att åka hem till mig.

Jag har extremt svårt att veta hur jag ska trösta någon då min familj aldrig varit där för mig så jag ville verkligen att min partner skulle åka hem till sin familj även om det innebar att jag inte skulle få träffa hen. Av orsaker kunde/kan jag ej åka med.

Min familj har aldrig kramat mig som barn, aldrig tröstat mig osv. Min ena förälder är narcissist (använder inte det som ett modeord utan hen är verkligen det) och jag är enbart viktig om man kan skryta till vänner om vad jag som barn lyckats med. Mina föräldrar är också skilda.

Det jobbiga är att svärföräldern som gick bort såg jag som mer min förälder än narcissistföräldern. Hen kunde jag prata med om allt och det var nog den enda jag haft så öppna samtal med förutom min partner. Det river i mig av sorg men jag känner mig så extremt ensam.

Alla frågar mig om och om igen hur det är med min partner och inte en enda har frågat hur det är med mig. Jag förstår ju att min partners sorg är viktigare än min då det ändå är min partners förälder men jag känner bara att detta gör att jag inte vågar vara med min partners familj alls. Varför vettefan men jag tror att det är av rädsla att de (min partners familj) också ska visa att jag inte är "en av dem".
Jag har inte vågat prata med min partners familj alls sedan det hände och när de var inne på sjukhuset i förälderns sista stund så vågade jag inte gå in. Jag satt på parkeringen och var bara där som praktiskt stöd. Jag vill inte tränga mig på i deras sorg. Jag är livrädd för att jag ska tränga mig på och förstöra nått.

Nu har jag sett hur de på fb stöttar varandra, dvs närmaste familjen, min partner har åkt hem till dem och ska vara där några dagar för att hjälpa till inför begravningen i helgen och återigen är jag här hemma själv. (vi har djur som måste skötas så kommer enbart åka ner just för själva begravningen)
Som sagt var ingen i min familj kan jag prata med och när jag nämner hur jag mår så får jag bara höra att jag måste bita ihop för min partners skull.

Jag pratar öppet med min partner men hen vill inte berätta hur hen mår till mig, förmodligen för att hen inte vill tynga ner mig med sina känslor så jag är verkligen glad för hens skull att hen är med sin familj nu för jag vet att hen får otroligt mycket bättre stöd där. Jag kan inte ge nått stöd alls för jag vet verkligen inte hur man gör.

Jag har haft nära släkt som tagit livet av sig och som dött i ung ålder men i min familj så biter man bara ihop och ger absolut inget stöd mer än att man går runt till andra och berättar om hur ”synd man tycker om den kvarlevande”. Men det är ju verkligen inte sånt stöd man behöver. När jag har blivit mobbad genom hela livet har jag inte fått nått stöd av mina föräldrar men min narcissistiska förälders ”golden child” har fått allt stöd. NU när min svärförälder gått bort har jag inte ens fått ett SMS av dem med ”beklagar förlusten..”

Jag har fått prata med kurator från sjukhuset där svärföräldern dog då min partner bad dem ringa mig också (hade jag vågat mig in till sjukhuset hade jag fått det stödet med men men min jävla osäkerhet igen...) och visst det är ju skönt men jag känner mig fortfarande extremt utanför.

Alla våra vänner frågar bara hur det är med min partner och om hen håller ihop.

Min partner håller ihop mycket bättre än jag gör och jag går upp på nätterna för att gråta för jag klarar verkligen inte av att min svärförälder är borta och att det enda ”föräldrastödet” jag någonsin upplevt nu är försvunnet.

Det känns som att jag nu bara är en statist som ska stå bakom och vara en god stöttande partner samtidigt som jag är i extrem sorg själv.

Jag önskar att jag bara kunde upphöra att existera men jag kommer aldrig ta livet av mig då det orsakar för mycket problem för de efterlevande men jag känner mig så isolerad i att jag nu ser hur stort stöd min partner får och hur lite stöd jag får.

Hur ska jag klara av detta?

Med tiden och genom att vara självständig istället för så medberoende.
Träna och unna dig lite sömn så går det över tids nog

Ja jag är ju så jävla fast, arbetslös hemma i en bransch som är svår att få jobb inom och knappt CSN för ny utbildning. Peka gärna ut tecknen på medberoende för jag är för blind för min egen skit just nu...

Döden är en oundviklig del av livet. Det bästa är nog att bara försöka acceptera. Var glad för den tiden som har varit och blicka framåt. Sysselsätt dig och tänk på annat. Det är självklart också okej att få känna sorgen ibland. Det är också en del av livet. Om du fortfarande är väldigt ledsen om ett år kanske du ska söka hjälp för det. Det kan ju hända här att det finns ett samband mellan svärföräldern och din narcissistiska förälder. Den sorgen väcks kanske också till liv nu.

Det känns ju som ett stort hål i i hjärtat i början... tillåt dig sörja!!... bibehåll rutin och gå till jobbet. Lika bra att var öppen med omgivningen om vad som hänt. Själv gick jag in på toaletten och grät på jobbet, skärpte mig efter 5 minuter och gick ut och fortsatte jobba.

Sorgen kommer i vågor men går över efter ett tag, märkligast i början är att världen bara snurrar på som vanligt.

Det finns bara en väg att gå, framåt... man kommer inte undan...

Känns långt bort nu, men tiden läker alla sår, kanske inte helt men den gör det, klen tröst jag vet men håll ut.

Jag beklagar verkligen din sorg!
Sök dig till kyrkan och prata med någon som jobbar där. De kommer ha förståelse för dig och kunna vara det stöd du behöver ha nu. Och du är inte utanför (även fast det känns så). Din sambo verkar förstå hur viktig din ena svärförälder var för dig. Och du är ju en del av dennas familj.

jag begrep inte riktigt varför du inte kan prata om detta med din partner.
Nu, en smula även för att förklara varför du gör som du gör.
När sorgen lagt sig ett tag efter begravningen kan du ta upp detta mer på djupet.
I en bra partnerrelation kan man vara ganska öppen, speciellt om det är något viktigt och som kan påverka relationen.
Beklagar sorgen.

Jag känner inte att jag hör till familjen då jag enbart är ingift och vi ej har några barn så känner bara att om jag skulle vara där med min sorg så skulle det vara som att jag försökte dra uppmärksamhet till mig.
Jag mår otroligt dåligt av att hen inte lever längre och känner att bara tanken av att träffa min partners familj gör att jag kommer krascha.
Jag är autist och de känner mig som den starka som hjälper dem med allt praktiskt och jag kan verkligen inte visa hur jag är i sorg där jag nu får meltdowns där jag inte kan prata och blir helt innelåst i min panik. Inte nått någon vill att nån ingift kommer och förpestar ens älskades begravning med .
Jag vet att det bästa jag kan höra gör dem är att hålla mig borta så att jag ej skapar drama. Jag vet att de mår bäst när de får vara med varandra och då kan jag ej vara där för jag kan ej lita på mig själv. Får jag en meltdown på begravningen när jag bara är en ingift person kommer min partner bara må sämre.

Detta kan jag hantera. Bättre att jag mår skit i ensamhet.
Det jag har svårt för är att min egen familj och mina vänner inte bryr sig alls om hur jag mår. Den enda viktiga är min partner och i allt detta så börjar jag undra för vem jag ens är av vikt.

Sen mår jag skit för att jag ens känner så här för jag vet att jag inte ska försöka jämföra sorg och jag förstår att min sorg ej är viktig utan att det viktiga är min partner och att hen får stöd från sin familj. Vilket hen får.

Jag vet liksom inte hur jag ska överleva detta hål av att känna mig övergiven av min familj/vänner och samtidigt bita ihop och klara av att vara på begravningen. Jag måste spela rollen av stöttande partner när jag samtidigt vet att jag är den sämsta störningen någon kan få.

Förlåt virriga inlägg men är själv hemma nu så allt börjar krascha och kan ej fokusera rätt.

Tack för att ni tar er tid att svara ändå.

Är arbetslös utan akassa/csn så inget jobb jag kan gömma mig på.

Skaffa ett jobb din jävla latmask. Så löser sig resten.

Prata med din partner. Personen som är dig närmast kommer stötta dig, förklara som du gjorde nu. Det är okej vara ledsen

Jag har varit arbetslös i 1 månad. Japp jag vet att skaffa ett jobb är en lösning och tro mig, jag söker men vem fan vill anställa i de ekonomiska tiderna som är nu? Jag kostar iaf inga pengar i akassa osv så... (jag har sparade pengar jag lever på)