Citat:
Ursprungligen postat av
SablarKonstaplar
Jag gick igenom en mängd klipp även om jag inte sett alla från början till slut, för några dagar sedan. I ett inlägg uppger Amanda att hon insjuknade i förlossningsdepression efter att ha fått Nelly varpå hon hos psykolog fått hjälp med intyg på att det för Noahs bästa vore lämpligast om pojken vistades på förskolan de dagar hon var hemma. När hon sedan inskolat Nelly kom beslutet att inkludera även flickan de dagar Amanda var hemma från arbetet. Hon arbetar tydligen inte full tid vilket innebär att hon en månad upplevde en särskilt "hög" lön när hon fick ut 17 000 en månad. Så situationen ter sig i mina ögon som ensamstående med psykisk ohälsa och dålig ekonomi.
Jag har själv vuxit upp i ett hem med en förälder med psykisk ohälsa och har även sett flertalet andra familjer med detsamma och upplever att samhället är mycket ignorant överlag. Rörande min egen ursprungliga familj är det över trettiofem år av orosanmälningar utan att några ordentliga insatser skett förutom avlastningshem när jag var i förskoleåldern (jag är då medelålders idag) och en mycket dålig fosterhemsplacering under en kort period vilket även visar på hur illa det är när allt ser "oklanderligt ut" för socialtjänsten. Det påstås till och från att de arbetar annorlunda idag vilket är skitsnack taget ur luften från människor som själva inte arbetade förr och då inte kan jämföra. Det händer fortfarande ingenting i familjer med psykisk ohälsa mer ön att föräldrar som är sjuka uppvisar det som symptom genom att de ständigt har negativa saker att säga om barnen i hushållet, skola etc. Det är ett symptom på den vuxnas mentala hälsa oavsett om det är förälder, familjehem eller skolpersonal osv då det knappast finns barn som allt är fel på och jag är ärligt talat jäkligt trött på att saker aldrig förändras.
De här kvinnorna söker hjälp och ibland hör vi även om fäder som gör detsamma innan saker går väldigt fel. De flesta föräldrar vill inte vara dåliga föräldrar men en sjukdomsbild kan göra dem allvarligt dysfunktionella och även slutligen utagerande mot barn de anser är "problematiska". Man kan jämföra med att föräldrar kan irritera sig på att barn har sönder saker eller spiller, målar på väggarna eller klipper i kläder mot att jag inte ser det som skäl att ens skälla på dem. Föräldrar och vuxna med psykisk ohälsa kan då istället överreagera och få utbrott och även tappa kontrollen över dem själva då det blir en gigantisk sak för dem. I mina ögon är det en sak kanske som ändå är oviktig i mitt liv, som inte påverkar något och som kan ersättas med något annat. För andra kan det vara en ekonomisk fråga och deras uppfattning kan vara att barnen vet bättre eller kan mer än vad som precis skett. Föräldrar i dåligt skick kan tolka det hur galet som helst, som illvilja eller något deras tålamod inte kan hantera alls.
Man måste börja förstå i samhället att föräldrar med psykisk ohälsa överlag har lägre kapacitet att sköta vardagen. Att de samtidigt arbetar behöver absolut inte innebära att de klarar sig bättre än den som är hemma på heltid. Tvärtom kan vissa uppleva att de är utsatta för större stress och fler påfrestningar i vardagslivet.(när man är hemma har man ständigt en möjlighet att kunna ladda batterierna och återhämta sig).
Det här fallet har klart och tydligt kunnat undvikits genom att fler insatser gjorts. En förälder i dåligt skick blir inte magiskt botad av utökad förskola. Att bygga nätverk kring barn är bland de viktigaste uppgifter ett samhälle har.
Psykisk ohälsa är ett brett begrepp som inte vanligtvis medför problem av den natur du beskriver, exempelvis innefattar begreppet apatiska sängliggande deprimerade mödrar, ömsinta och sköra fäder med ångestsyndrom, krigstraumatiserade vårdnadshavare med flyktingbakgrund som investerar hela sina själar i sin familj och barn, med flera. Det vanligaste är inte att föräldrar med
psykisk ohälsa har negativa saker att säga om sina barn. Det vanligaste är inte att föräldrar med
psykisk ohälsa överreagerar och får utbrott för småsaker. Den typ av psykiska ohälsa du beskriver låter i mina öron inte som den genomsnittlige vårdnadshavaren med
psykisk ohälsa.
