Jag vill inte jobba

Som topic lyder så har jag tröttnat på att jobba, har egentligen aldrig velat jobba heller. Har alltid mått skit av att jobba och inte sett någon mening med att sitta av 8 timmar bara för att tjäna några tusen extra över socialbidraget. Jag har länge velat lämna det så kallade "The Matrix" och leva på ett annorlunda sett. Vill känna mig levande varje dag inte bara jobba måndag-fredag för att senare gå ut och festa och vakna bakis nästa dag vilket många verkar vara tillfreds med. Jag har noterat att samhället vill forma en bild av att man är värdelös om man inte jobbar och att människor ska känna dåligt samvete för att man inte bidrar till storebror. Så jag tror egentligen många jobbar för att man inte ska bli dömd eller klassad som värdelös. Egentligen är detta bara en påhittad idé och tanke som många accepterat pga människans kollektiva nedtryckta självkänsla.

Vad tycker ni på Flashback? Njuter ni och ser fram emot att gå till jobbet? Eller är det bortkastad energi och livskraft som går till spillo?

Har slitit i 33 år, sista 12 åren som egen företagare. Har defenitivt den där Luteranska duktigheten i blodet. Tror aldrig jag såg min far i en tv-soffa. Likadant med farfar. Jag har haft det där s.k ”drivet”….Både för egen del, har haft målsättningar och grejer jag velat gjort, och även inställningen att man är med och bidrar i samhället. En period hade man ju ungar, familj att tänka på också, då går man mer på autopilot. Funderar inte så mycket.

…..Fram till nyligen. Detta med samhället….Det är något som har skavt ett bra tag. Behöver väl inte förklaras närmare. Men nu har även den personliga gnistan slocknat. Inte livsgnistan, men arbetsgnistan. Det känns bara mer meningslöst för var dag. Har aldrig haft några problem med att vara ledig, som en del andra, och inte heller är arbetet hela min identitet.

Tänker börja med att säga ifrån mig allt vad arbete heter från mitten på maj till i höst, till att börja med. Sen tänker jag försöka gå igång på ca halvtid och se om det finns någon lust kvar alls. Om inte, blir det att seriöst börja fila på någon form av exit-plan. För detta kommer inte funka fram till ålderspension. Har möjlighet till svarta inkomster om det kniper. Det där luteranska, framförallt sett mot samhället är ett minne blott. Mitt samhälle finns inte längre…..Det är nästan så man istället längtar lite smått efter att mygla.

Jag känner lite samma sak. Jobbade tidigare som lastbilschaufför. Men blev av med körkorten. Nu ställer jag mig frågan: Ska jag kämpa som ett svin, och ta om alla behörigheter, lämna prover, och harva - för att gå upp på morgonen, jobba röven av mig och ändå inte tjäna särskilt mycket?

Jag har ingen större lust att bidra till ett samhälle, vars största fokus ligger på miljötrams, fikusar och svartskallar. Vita heterosexuella män, är inte populära i samhället - men våra skattepengar från hårt arbete vill dom gärna ha.


Nej, jag håller hårt i mitt aktivitetsstöd, får in 12-13.000 i månaden, och tänker nyttja det sålänge jag bara kan. Såvitt jag vet, finns ingen tidsgräns för aktivitetsstöd när man har haft a-kassa som den baseras på.

Arg?

Försök inte. Att beskylla sin motståndare för att bli arg är grundläggande psykologi. Du blev emellertid arg på mig eftersom du i flera inlägg talade om hur jag skulle mördas av hederliga svenskar. Jag replikerade naturligtvis inte eftersom du inte är lika intressant för mig. Jag känner inga behov av att mordhota dig då du i mina ögon är mannen som arbetar ihop min nästa högrev.

Men jag förstår inte, blir ni inte galna av att inte ha något att göra om dagarna? Önskar ni inte att ni hade en massa underbara kollegor att jobba med tillsammans som riktiga teamplayers i ett högt tempo mot högt satta mål? För att inte tala om att betala skatt och dra sitt strå till stacken i samhället? Saknar ni inte att ha rutiner och att få kliva upp tidigt på morgonen och lägga er i tid på kvällen? Jag förstår verkligen inte.

Håller med. Jag har cirka 12-13.000 netto i aktivitetsstöd varje månad. Verkar inte finnas någon tidsgräns på hur länge man kan ha det, om man är med i a-kassan, och ens ersättning är baserad på tidigare a-kassa (som den är i mitt fall) - Jag försöker finta Arbetsförnedringens trams så gott det går, har tagit skydd bakom religion och regnbågsflaggan. Så brukar hävda att jag inte kan delta på dom flesta tramssaker dom anvisar till, eftersom att jag är i en utsatt situation.

Sålänge man bara sköter sin aktivitetsrapport, och gör det man ska, så tror jag man kan gå på aktivitetsstöd i flera år? Jag har nu gjort precis ett år i JOB.

1. Nej, jag saknar inte massa inställsamt, tillgjort och överambitiöst "NU SKA VI JOBBA HÅRT OCH TYCKA ATT DET ÄR SÅÅÅÅ KUL ATT VARA HÄR 8 TIMMAR OM DAGEN" - Bullshit. Kan inte bry mig mindre om en massa larviga "mål".

2. Nej, jag skäms inte över att jag inte betalar skatt till ett samhälle vars enda fokus är bögar, svartskallar och miljötrams. Inte ett dyft.

3. Rutiner kan man skapa utan ett jobb. Inga problem.

4. Älskar att kunna ligga och kolla på Netflix i soffan, och inte behöva oroa mig för att behöva ställa klockan tidigt nästkommande dag. Behöver aldrig känna Söndagsångesten.

Extremet baserad! Du lever min dröm. Är påväg att säga upp kneget för din lösning, så less påt.

Själv har jag betalat skatt hela livet och dragit mitt strå till stacken!

Vad fränt. Du kanske får ett diplom när du ligger inför döden.

Det har gjorts undersökningar som visar på att en av de saker folk ångrar mest när de ligger för döden är att de inte jobbade mer. Källa: minns ej exakt men det går nog att Googla fram rätt enkelt.

Tvärt om.