Citat:
Ursprungligen postat av
Meloneraprio
Jag är 33 år och har 2 barn sedan en tidigare relation. Barnen är 10 och 12 år.
Min sambo har en son som är 14 år
Och tillsammans har vi en 2åring.
Han har sin 14åring på heltid och jag har mina två barn varannanvecka.
Hans 14åring rä väldigt krävande på många olika sätt, vägrar gå till skolan exempelvis och skapar bråk om det mesta vägrar göra saker som han normalt borde klara av för sin ålder och vi kan inte vara iväg från hemmet mycket längre än 2 timmar mitt på dagen utan att bli nerringd fullkomligt. Då ringer han till farmor o farfar osv och drar in dom med, han måste vara med oss överallt.
När mina barn kommer varannanvecka då vill sambon ha " kvalitetstid " utan mina barn och då ska vi gå undan o dom får klara sig själva på sina rum.
Jag förklarar för honom att jag får ju stå ut med alla grejer du har med din son och jag skulle uppskatta om du bjuder till lite och sitter med o pysslar osv ibland.
Sitter han med vid bordet då pratar han inte svarar inte tilltal går iväg sätter sig o tittar på tv istället.
Jag känner att detta börjar bli så påtaglig4 att jag inte orkar leva i detta. För att det får mig att tänka mer o mer varför jag ska umgås med honom barn men inte med mina egna som jag alltid gjort väldigt mycket. Lekt osv.
Det stjälper mitt fokus från att vara glad med mina barn när han hela tiden skapar denna stämning att visa sitt missnöje.
Nu var tanken att jag skulle göra en rolig lek till allas barn inför påsk.
Men som jag känner nu är jag så trött på att ge o ge ge får ingen tacksamhet tillbaka.
Han vill ju inte ens engagera sig i att köpa påskägg eller leken i sig. Nä han har inte ens tänkt tanken att köpa ett ägg till sitt eget barn som jag förstår det.
Jag börjar ledsna och känner att jag vill inte vara lika dålig och bete mig som honom mot hans barn utan känner mer o mer att ett särboliv är bättre.
Dom vill han ju inte detta säger han men jag känner att det blir ju aldrig ek förändring i hans betende.
Är det någon som levt i liknande former och kan berätta lite hur ni gjorde eller vad ni har för tips kring något ?
Känner igen symtomen på 14-åringen.
Min 14-åriga grabb beter sig i stort sett likadant. Han är diagnostiserad med ouppmärksam medelsvår adhd.
Sen kanske även din sambo också har samma funktionshinder eftersom det är ärftligt. Det är sjukt svårt att påbörja saker man själv inte tycker är skoj.
Känns ibland som att cykla uppför en slalombacke. Inget sympatiskt symptom direkt, men det rår man ju inte för.
Sen är ju adhd-folket 30% mer omogna än er med en fungerande hjärna. Jag är också diagnostiserad med samma som min son och är på vissa sätt också rätt omogen. Medicin hjälper.
