Citat:
Som rubriken säger hjälper det att prata med någon om ens barndomstrauma?
Jag har länge hört att jag måste få prata om min barndom men jag har aldrig sett meningen med att dra upp det. Så vad hjälper samtal med egentligen?
Jag har definitivt problem efter detta men har ett fungerande liv med jobb och relation. Jag litar dock inte på en käft. Jag kan rabbla mitt liv öppet men me sama känsla som om jag läser från mjölkpaket.
Jag har försökt söka hjälp. Först via vårdcentral som sedan tipsade om att vända mig till något där studerande från psykologutbildningen får sköta samtal. Handledaren för utbildningen sa ganska direkt efter intervjun att jag var alldeles för mycket för studenterna. Hon tipsade att jag skulle vänd mig till vårdcentralen och begära att få prata med en psykolog. Tydligen var pengarna slut för att de skulle kunna skicka mig till en psykolog. Blev därför skickad till någon humbug-stresscoach.typ..
Efter det så gav jag upp.
Jag har länge hört att jag måste få prata om min barndom men jag har aldrig sett meningen med att dra upp det. Så vad hjälper samtal med egentligen?
Jag har definitivt problem efter detta men har ett fungerande liv med jobb och relation. Jag litar dock inte på en käft. Jag kan rabbla mitt liv öppet men me sama känsla som om jag läser från mjölkpaket.
Jag har försökt söka hjälp. Först via vårdcentral som sedan tipsade om att vända mig till något där studerande från psykologutbildningen får sköta samtal. Handledaren för utbildningen sa ganska direkt efter intervjun att jag var alldeles för mycket för studenterna. Hon tipsade att jag skulle vänd mig till vårdcentralen och begära att få prata med en psykolog. Tydligen var pengarna slut för att de skulle kunna skicka mig till en psykolog. Blev därför skickad till någon humbug-stresscoach.typ..
Efter det så gav jag upp.
Om du inte ser någon mening med att prata om det så antar jag att du inte tycker att du har några problem?
Jag själv var som dig. Hade en jävlig barndom men lyckades på något sätt förtränga alltsammans, i alla fall vad jag trodde. Det gick inget vidare för mig och när jag var i 30-årsåldern så insåg jag att det inte fungerade att leva som jag hade gjort. Det tråkiga är att hur man har formats som person av det man tvingats gå igenom som liten sällan går att ändra.
Jag har aldrig litat på någon, kan inte prata om känslor, har svårt med fysisk närhet och de flesta uppskattar nog mig som en ganska nedstämd person. Jag är dock inte en nedstämd person, men jag antar att hur jag är som människa inte alla gånger går ihop med vanligt "normalt" folk.
Men så träffade jag plötsligt en tjej som på något sätt fick mig att prata lite om min barndom och hur den har påverkat mig genom större delen av mitt liv. När vi satt och pratade så insåg jag själv för första gången att jag tyckte det var intressant att försöka förstå mig själv och varför jag har vissa sidor jag inte är så vidare stolt över.
Så jag började gå på samtal tillslut hos en terapeut och det gav mig en helt annan bild av mig själv. Någon som hade erfarenhet av människor med min problematik och jag kände verkligen att hon visste vad hon pratade om. Jag gick hos henne i lite mer än ett år och det gav mig faktiskt jävligt mycket.
Men det kan aldrig förändra mig som person. Jag är tyvärr den jag är och kommer nog alltid att vara det. I grund och botten är alla resultatet av sin barndom.
__________________
Senast redigerad av RollonHomie 2023-03-20 kl. 14:07.
Senast redigerad av RollonHomie 2023-03-20 kl. 14:07.