Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 2
  • 3
2023-03-21, 20:26
  #25
Medlem
zombie-nations avatar
Finns andra metoder som innefattar medicin, men de verkar inte blivit så populära. Som att man går igenom en traumatisk händelse medan man tar en minnespåverkande medicin. Medan man pratar om minnet så har det lyfts ur hårddisken på hjärnan, och medicinen gör att det inte skrivs tillbaka med samma styrka.
Citera
2023-03-21, 20:41
  #26
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Electricbanana
Jag vill lita på folk. Inte läsa av varenda blick eller min på folk i ett rum och automatiskt utgå från att jag gjort fel.
Så du är en empatisk person som växte upp med en narcissistisk förälder?

Narcissister förstår inte empatiska människor utan känner sig hotade och vill bryta ner och kontrollera dem.

Du är inte den som behöver gå och få en diagnos min vän.
Citera
2023-03-23, 14:55
  #27
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Amittai
Så du är en empatisk person som växte upp med en narcissistisk förälder?

Narcissister förstår inte empatiska människor utan känner sig hotade och vill bryta ner och kontrollera dem.

Du är inte den som behöver gå och få en diagnos min vän.

En skolsköterska sa det till mig när jag gick i 5an så typ 20 år sedan att min "Mamma" var en narcissist. Det har tagit mig lång tid att vilja inse att det troligast stämmer. Min pappa är nog bara en väldigt nedtryckt själ som saknar all form av viljestyrka.

Men sedan sköterskan sa detta till mig så har jag aldrig hört talas om det och nu känns det som att alla har någon i närheten med narcisstiska drag?
Citera
2023-03-23, 15:03
  #28
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Electricbanana
Som rubriken säger hjälper det att prata med någon om ens barndomstrauma?

Jag har länge hört att jag måste få prata om min barndom men jag har aldrig sett meningen med att dra upp det. Så vad hjälper samtal med egentligen?
Jag har definitivt problem efter detta men har ett fungerande liv med jobb och relation. Jag litar dock inte på en käft. Jag kan rabbla mitt liv öppet men me sama känsla som om jag läser från mjölkpaket.

Jag har försökt söka hjälp. Först via vårdcentral som sedan tipsade om att vända mig till något där studerande från psykologutbildningen får sköta samtal. Handledaren för utbildningen sa ganska direkt efter intervjun att jag var alldeles för mycket för studenterna. Hon tipsade att jag skulle vänd mig till vårdcentralen och begära att få prata med en psykolog. Tydligen var pengarna slut för att de skulle kunna skicka mig till en psykolog. Blev därför skickad till någon humbug-stresscoach.typ..
Efter det så gav jag upp.
Lider du inte av problem som varit finns ingen anledning att gräva i det.
Citera
2023-03-23, 16:23
  #29
Medlem
Messerschmittzzs avatar
För vissa individer hjälper det bra och för andra tveksamt med barndomstrauma. Det handlar om att delvis gräva upp dessa minnen, studera och analysera dom och komma fram till ett ställningstagande så att du kanske kan se det ur en annan synvinkel utan att behöva plågas av dessa minnen om nu så är fallet när du vill hitta ett sätt att bota det eller en form av mentalt plåster för att lägga på händelsen / händelserna som då kan bromsa dina tankar helt eller delvis.Mycket handlar ju om upplägget från denna psykolog och hur du känner dig inför denna person.Men eftersom du redan verkar ha en del erfarenhet av det hela så har du ju redan provat på det delvis med att psykologiskt bearbeta dina tankar och är ju på så vis inte helt oäven vid kontakt med en psykolog.
Citera
2023-03-23, 20:58
  #30
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Electricbanana
En skolsköterska sa det till mig när jag gick i 5an så typ 20 år sedan att min "Mamma" var en narcissist. Det har tagit mig lång tid att vilja inse att det troligast stämmer. Min pappa är nog bara en väldigt nedtryckt själ som saknar all form av viljestyrka.

Men sedan sköterskan sa detta till mig så har jag aldrig hört talas om det och nu känns det som att alla har någon i närheten med narcisstiska drag?
Jag gissar att det kan nog vara rätt så vanligt. Men som drabbad vill man inte tro att ens närstående har detta fel, och dessutom så gör denne också allt för att man inte ska våga tro det heller utan istället är det "dig" det är fel på. Aldrig narcissisten.

Vet inte hur mycket du känner till om varför narcissister är som de är, men de har extremt dålig självkänsla och är beroende av att bryta ner närstående mentalt för att på så vis få en känsla av värde. Så kallat "narcissistic supply".

Det är ytliga och glättiga med bekanta medan de är mycket kritiska och dömande mot närstående. De har ingen förmåga till empatiska relationer.

De är egentligen missbrukare och deras drog är att misshandla sina närstående känslomässigt och hålla dem känslomässigt bundna till sig.
__________________
Senast redigerad av Amittai 2023-03-23 kl. 21:42.
Citera
2023-03-24, 00:07
  #31
Medlem
Tryggve.Alibabas avatar
En annan grej, relaterat till detta. Jag tror inte det är bra att för många gånger, och inför för många olika personer, gräva upp sina trauman. Och även att det är osunt att kräva av någon annan att dom ska "berätta nu".

Det bör inte ens ses som en nödvändighet för att lära känna någon, men man kan ofta ha det i åtanke som en tänkbar orsak till varför någon är som den är.

Säger detta, därför jag tycker det finns en slags äcklig trend i samhället, där allt ska vändas ut och in på hur många gånger som helst, och göra oändligt många gånger, som om det alltid är bra.

Vad gäller psykolog, kurator, och liknande, så handlar det mycket om personens erfarenhet, ålder, engagemang, likhet, och kemi. En helt vanlig mänska kan vara 1000 ggr bättre och i realiteten ha mycket större positiv påverkan.
Citera
2023-03-25, 00:03
  #32
Medlem
Phyllobatess avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Electricbanana
Som rubriken säger hjälper det att prata med någon om ens barndomstrauma?

Jag har länge hört att jag måste få prata om min barndom men jag har aldrig sett meningen med att dra upp det. Så vad hjälper samtal med egentligen?
Jag har definitivt problem efter detta men har ett fungerande liv med jobb och relation. Jag litar dock inte på en käft. Jag kan rabbla mitt liv öppet men me sama känsla som om jag läser från mjölkpaket.

Jag har försökt söka hjälp. Först via vårdcentral som sedan tipsade om att vända mig till något där studerande från psykologutbildningen får sköta samtal. Handledaren för utbildningen sa ganska direkt efter intervjun att jag var alldeles för mycket för studenterna. Hon tipsade att jag skulle vänd mig till vårdcentralen och begära att få prata med en psykolog. Tydligen var pengarna slut för att de skulle kunna skicka mig till en psykolog. Blev därför skickad till någon humbug-stresscoach.typ..
Efter det så gav jag upp.

Beror ju naturligtvis på vad ditt problem är - vill du behandlas för någonting detta resulterat i? Eller vill du ha någon att samtala med?
Citera
  • 2
  • 3

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback