Hjälper det att prata med en psykolog om barndomstrauma?

Om du inte ser någon mening med att prata om det så antar jag att du inte tycker att du har några problem?

Jag själv var som dig. Hade en jävlig barndom men lyckades på något sätt förtränga alltsammans, i alla fall vad jag trodde. Det gick inget vidare för mig och när jag var i 30-årsåldern så insåg jag att det inte fungerade att leva som jag hade gjort. Det tråkiga är att hur man har formats som person av det man tvingats gå igenom som liten sällan går att ändra.

Jag har aldrig litat på någon, kan inte prata om känslor, har svårt med fysisk närhet och de flesta uppskattar nog mig som en ganska nedstämd person. Jag är dock inte en nedstämd person, men jag antar att hur jag är som människa inte alla gånger går ihop med vanligt "normalt" folk.

Men så träffade jag plötsligt en tjej som på något sätt fick mig att prata lite om min barndom och hur den har påverkat mig genom större delen av mitt liv. När vi satt och pratade så insåg jag själv för första gången att jag tyckte det var intressant att försöka förstå mig själv och varför jag har vissa sidor jag inte är så vidare stolt över.

Så jag började gå på samtal tillslut hos en terapeut och det gav mig en helt annan bild av mig själv. Någon som hade erfarenhet av människor med min problematik och jag kände verkligen att hon visste vad hon pratade om. Jag gick hos henne i lite mer än ett år och det gav mig faktiskt jävligt mycket.

Men det kan aldrig förändra mig som person. Jag är tyvärr den jag är och kommer nog alltid att vara det. I grund och botten är alla resultatet av sin barndom.

Jag hade väl i princip bestämt att inte rota i det förgångna. Jag har inga stora problem. Jag har aldrig vänt mig till droger eller självskadebeteende. Jag önskar bara livet ur mig när de värsta ångestattackerna kommer men dessa händer ju inte så ofta. Kanske 4 år sedan sist.

Jag har nog levt lite som vanligt förut men plötsligt när jag fick bonusbarn så kom massa minnen upp och då insåg jag hur jävla fucked up allt varit. Konstigt att normalisera allt som hänt men det kanske är någon överlevnadstaktik. Jag har pratat med min tjej men det slutar oftast med att hon blir fly förbannad eller bara sitter typ chockad. Så det fungerar inte.

Det var i samband med att ena bonusbarnet blev nekad en diagnosutredning pga att barnet genomgår ett trauma (från pappan). Då psykologen säger att genomgår man trauma så kan man ha alla diagnoser. Jag brukar alltid skämta om att jag har någon diagnos men kanske är mitt beteende något från min barndom. Vilket det såklart är.
Jag tänker att om jag arbetar igenom det så skulle vissa bitar bli bättre.

Troligast har jag nog bara en diagnos ändå.

Det är det som är problemet. Man normaliserar det och inte förrän man blir vuxen så kanske man börja inse att saker och ting inte var så normalt som man inbillat sig.

Jag slöt mig redan som barn och det blev bara så att jag aldrig pratade om saker med andra. Det blev så automatiskt och när jag kom upp i ungdomsåren så var det i min umgängeskrets macho att inte prata om känslor och det passade ju mig utmärkt. Så på ett undermedvetet sätt hade jag väl normaliserat min barndom.

Inte förrän jag träffade en som fick mig att prata om den så insåg jag för första gången att den var långt ifrån normal. Det kändes bra att för en gångs skull kunna prata om känslor och visa en mjuk sida. Det fick mig att inse en massa saker, bland annat att mitt liv säkert hade sett helt annorlunda ut idag om jag slapp all den skit jag gick igenom som liten.

Att för första gången få gråta inför en annan människa var för mig nästan en religiös upplevelse. Jag fattade då hur sluten jag har varit hela livet.

Det är ju inte ok att bli förbannad när någon vill prata om en jobbig barndom.

Man kan inte ändra på det som har hänt men man kan bli bättre på att hantera det som har hänt. T.ex. nämner du Electricbanana att du inte litar på en käft. Detta kan vara ett slags automatiskt beteende som du har utvecklat för att skydda dig själv. Det där kan man jobba med. Om du kan bli mer medveten om vad som har hänt dig kan du hantera det på ett annat sätt. T.ex. om en känsla poppar upp kan du bli medveten om vad känslan kommer ifrån och lägga den lite åt sidan. Det kan hjälpa ganska mycket. Jag tycker absolut att du ska prova några samtal med en erfaren psykolog.

Psykologer bearbetar sina problem.
Strategier kan man hitta själv. Bättre att prata ut om det man varit med om med nära och kära. Är de inte emotionellt intresserade så kanske psykolog kan vara ett alternativ.

Om nån blev utsatt för övergrepp.
Hur ska en psykolog ändra på det?

Vissa psykologer är ju riktiga fjantar som inte duger till någonting, de förtjänar inte ens hälften av sitt arvode. Enda anledningen till att de utbildade sig är för att se tror sig vara sofistikerade och nämner gärna sin yrkesroll på krogen samtidigt de gungar med vinglaset i handen, som en jävla bög.

Ja, plockar riktigt höga månadslöner på det. Kanske är det bättre att göra som judarna dvs stå vid en klagomur.

Nästan alla har några problem som de behöver bearbeta. Allt är ju relativt också för människor. Det finns mycket svåra trauman och milda trauman. För en människa som bara har upplevt milda trauman kan de vara svåra att hantera ändå eftersom det är relativt till den människans förståelse av skalan mellan ångest, oro sorg, och total lycka. Men p.g.a. det kan ju inte heller alla människor få åratal av pyskologsamtal sponsrat av regionen. De måste prioritera och ta de svårare fallen först. T.ex. de som riskerar att tal livet av sig eller bli långtidssjukskrivna. Men för alla som har råd, finns ju detta i privat regi. Men då kostar det några tusenlappar i månaden.

En psykolog kan inte ändra på det men den kan hjälpa någon att hantera det.
T.ex. är det vanligt att barn stänger in detta och skyller på sig själv.
Det är ofta för traumatiskt för ett barn att se vårdnadshavaren som ondskefull, de är ju helt beroende av denne för sin överlevnad. Därför kan barnet rationalisera övergreppet och/eller skylla på sig själv. Det kan leda till att barnet växer upp med mycket skam och sorg. Det kan leda till ett besvärligt liv på många sätt t.ex. med självmedicinering, självhat, ilska, sorg, och problem med trygghet i de vuxna relationerna. Dessa symptom kan man få hjälp med att hantera bättre.

Obs att det måste inte handla om sexuella övergrepp eller misshandel. Det är vanligare med psykisk misshandel t.ex. från en narcissistisk förälder med störd empati.

Tack för vettiga svar!

Jag har för vana att förminska mina egna problem men såklart jag har problem. Jag har nog alltid levt med att det är min självställda diagnos och inte utifrån barndomstrauma.
Jag förminskar också mina egna upplevelser av barndomen. Jag har nog inte insett hur liten man faktiskt var.

Vissa grejer hade varit skönt att jobba med. Jag tror jag bränner sönder mig själv genom att alltid vilja prestera bättre. Jag jobbar som hantverkare men eftersom jag är så värdelös (enligt mig själv) så jobbar jag över helt gratis för att hinna göra mer under dagen.
Jag vill lita på folk. Inte läsa av varenda blick eller min på folk i ett rum och automatiskt utgå från att jag gjort fel.
Jag tror jag är social men skulle jag höra någon är min första instinkt att gömma mig. (Detta är definitivt från barndomen).
Hur jag reagerar på svek från nära och kära. Värsta ångesten. Dödslängtan deluxe.

Jag tycker inte det. Det är alldeles för mycket av en chansning. Väldigt många psykologer ser ut så här: Kommer från hyfsade bakgrunder, har mellan 1.9-2.0 i HP eller mvg i genomsnitts-betyg, och har inte sett mycket av världen eller upplevt mycket. Och sladdrar mer käft än vad man vill tro.

Bästa är nog om man verkligen har en riktigt bra kompis, som inte det minsta tenderar någonsin att sladdra med käften, och där man lärt känna den personen under lång tid och även via andra vet att personen går att lita på.
Kompisen kan givetvis vara ens fru eller flickvän(om man tänkt hålla ihop livet ut) också.

Personligen ångrar jag allt som heter terapi eller psykologbesök, dom är där för sin egen skull och för att känna sig goda, och har nästan ingen makt alls när det gäller att ta dig i försvar om det skulle behövas.

Du låter som en seriös och pålitlig person, men arbeta inte ihjäl dig, du ska ha dom pengar du jobbar för. Arbeta gratis kan du väl isf göra om det är någon som är bra kompis eller som du tycker förtjänar din hjälp.
Skit i det där trådet tidigare i tråden, om att hjälpa en ny person varje dag, det var värsta skit-tipset.

Det hjälper såklart om du upplever att det hjälper men det finns ju ingen sanning att komma fram till. Det som har hänt har hänt. Vad finns att säga?

Ska utkräva nått slags ansvar eller vart vill du komma? Han/hon som förgrep sig på dig gjorde säkert det med största nöje och njutning. Acceptera det och gå vidare.
Sen är det så att bara genom att starta en tråd i frågan så har du genast kanske 100 som analyserar saken istället för bara en.