När ni tänker i bilder. Hur är det?

Har själv afantasi och har aldrig formulerat bilder i mina tankar bortsett från korta stunder när jag varit själv eller läst som yngre. Hur kan ni fokusera både på bilderna ni skapar och världen ni ser framför er?
Men ni kanske alltid kontrollerar när ni tänker i bilder?

Har kontroll över det jag ser för mitt inre när jag väljer det, annars flyter det på automatiskt. Om jag t,ex läser eller lyssnar på en berättelse så sker det mer eller mindre per automatik.

Om jag tänker på något medans jag är ute och promenerar så överlappar de varandra, eller hur jag ska uttrycka det. Ibland kan det ena upplevas mer intensivt än det andra, men aldrig så att de stör varandra.

Okej. Nice.

Av ren nyfikenhet, hur ser dina drömmar ut? Mina uttrycker sig i ljud och bild, som i verkligheten, fast är ofta mer bisarra.

Jag skulle säga att mina tankebilder är klarare än mina drömmar, men ändå lite åt det hållet. Det är inte alltid jag kan hålla fast vid tankebilder heller, men jag kan ju styra dem på ett annat sätt.

Hur väl jag kan hålla fast vid dem beror på omgivningen, händer det mycket omkring mig så åker jag ju tillbaka till verkligheten. Det är inte så att jag kan prata aktivt med någon och samtidigt hålla fast vid ett inre skeende så att säga.

En jävla mardröm.

Minnen för mig är bilder och delvis ljud av det som hänt, ser det inte ut så för dig?

Det är rätt smidigt när man själv kan justera bröstsorleken på kvinnor man ser eller som finns i ens närhet. Där missar du allt något.

Drömmarna är i bilder. Inte särskilt klara bilder i drömmarna men varierar lite med det. Ljuden är inte så framträdande.
Mina minnen försvinner och ligger i det undermedvetna. Vet vad som har hänt men kan inte se det. Gör en till ganska jag-svag person att inte kunna bygga en identitet på vad man varit med om medvetet. Har sett minnen i bilder några gånger.

Förstod aldrig vad folk menade med att de klädde av folk med tanken. Men nu gör jag det.

Tror du det hade hjälpt att skriva ner dagens händelser, som en dagbok eller liknande? Eller är det lika otydligt direkt efter det att det hänt?

Alltså jag kan veta det viktiga som har hänt. Ungefär vad som sagt och min upplevelse på ett ungefär. Oftast om det är något speciellt jag reagerat på. Men har märkt när jag har tagit del av minnen i bild att det påverkar ens identitet och man får ett större grepp om vem man upplever sig som.

Det blir som en blixt med kunskap över vad som har hänt där jag tar del av allt men kan inte känna efter exakt hur det var och hur det såg ut, förstår att man kan återuppleva saker nästan som det var med bilder vilket jag tycker är coolt.

Du har missat något!