När ni tänker i bilder. Hur är det?

Jo, det är klart.

Det skulle jag också vilja veta.
Enda gången det kommer upp bilder är ju när man drömmer

Läser man en bok ser man ju bara text. Så är det väl för alla .
Man läser texten, tex Vi kom in i en enorm sal med stora bilder på väggarna, golvet va schackrutigt och i taket hängde stora kristallkronor.

Får ju inte precis upp en bild av det i skallen hahah. Ne där är det ju helt tomt. vitt kanske.

Dessutom kan man bygga upp sina egna scenarier. Tänk dig f30malmo, gick med 2015, så är typ 37, och har sina bästa år bakom sig, men ändå lite skånsk, sådär med skinn på näsan. SnutteFia03, är förmodligen född 03, och fyller 20 vilken månad som helst nu. Föreställ dig nu hur den oskyldiga SnutteFia03, nästan oerfaren, med en misslyckad pojkvän i högstadiet träffar den mer mogna och erfarna f30malmo och blir upplärd av av henne. Med visuell fantasi kan du få dessa att se perfekta ut, och göra de mest snuskiga sakerna med varandra och dig helt obehindrat.

Good hunting!

Jag minns ju heller inte alla detaljer, även om jag ser händelser i bilder. Jag ser liksom inte bilderna exakt så som det var, och har inte en bild av alltid hur det exakt var, det kan vara kortare sekvenser av bilder ibland när händelsen egentligen var längre. Jag vet ofta om att det var mer till händelsen, men jag minns ändå inte alltid den i bilder eller alls.

Men ja, det är inte nästan som i bilder, det kan vara bilder nästan så verkliga som verkligheten om man får vara ifred och tänka på dem.

Jo, jag får upp en bild när jag läser. Allt beskrivet blir som en film i mitt inre.

Haha, wtf.

Är varken skånsk eller sugen på lesbiskt sex. Känner mig tafsad på nu.

Det är det som är skillnaden mellan fantasi och verklighet

Nu skojar du väl? Om jag säger att det klingar en spröd klocka i salens nedre högra hörn, hör du den då?

Jag har också afantasi så kan inte heller visualisera mina tankar. Blir kolsvart om jag försöker. Jag tänker i ord så mina tankar blir väl närmast en roman typ. Intressant fenomen.

Läste just på om jag-svaghet och inget sådant stämmer in på mig. Menade mer att man kan förändras ganska mycket beroende på var man är i livet och vad man upplever. Tror jag hade hade haft en stabilare känsla av vem jag är om jag hade haft större tillgång till mina minnen. Kanske också att man har ett jävla register som själ, vem vet.
Egentligen vet jag inte ens varför jag nämnde jagsvaghet haha: är alltid samma person även om man klart förändrats genom livet.

Det är klart man gör. Klockan jag såg för mitt inte var i välpolerad brun mahogny.

Jag har ett väldigt fotografiskt minne, och minns ofta vad folk hade på sig och hur de stod eller gestikulerade.

Jag har betydligt svårare att minnas dialoger.

Nu var det ju ugglan jag frågade, tror h*n skämtade. Spännande att du har fotografiskt minne, själv går jag runt och halvsover; förvånansvärt torftiga bilder av omgivningen i minnet. Kan ha gått förbi ett hus tusentals gånger och inte noterat detaljer. Går att öva upp förstås, men somliga verkar ha ett rikare varseblivningsminne; troligen ett tecken på högre intelligens. Bara att gratulera