Jag har varit singel hela mitt liv och aldrig varit på en dejt även fast jag närmar mig medelålders. När jag var 20-25 var jag på mycket krogbesök och hemmafester men varje gång jag visade intresse för en tjej så backade hon som om jag vore en rymdvarelse. En del tjejer kallade mig ful och på internet hände det att jag fick en kräkemoji tillbaka.
Jag bytte arena och började volontärarbeta och träffa folk via föreningar och liknande ställen men det ledde aldrig till något. Folk sa att om man skaffar sig ett bra jobb, lägenhet och allt det där så kommer sånt att lösa sig. Jag var bland dom första som jag gick i gymnasiet med som gjorde detta utan att det ledde till något.
Åren har gått och gått men jag har inte kommit ett enda steg längre fram. Är jag körd till att leva ensam hela livet? Kommer jag aldrig ens att kunna få en kram igen? Jag har ingen lust att träffa släkt heller längre då dom aldrig frågar när jag ska träffa någon och när jag sökte jobb i säkerhetstjänst så fick jag inte jobbet och dom hakade upp sig på intervjun att jag aldrig haft en partner eller liknande. Det verkar vara en säkerhetsrisk eller något och att man inte har ett fungerande liv.
Nu har jag blivit så otroligt deprimerad att jag inte ens kan sova om nätterna och ångesten blir bara värre och värre och jag har funderat på om jag ska gå vidare till vart man än hamnar när man dör. Det är inte så här jag vill leva men jag har börjat inse att vissa av oss är dömda till evig ensamhet och att kvinnor skyr oss som pesten.
Hur ska man ens vilja fortsätta leva såhär?
Jag bytte arena och började volontärarbeta och träffa folk via föreningar och liknande ställen men det ledde aldrig till något. Folk sa att om man skaffar sig ett bra jobb, lägenhet och allt det där så kommer sånt att lösa sig. Jag var bland dom första som jag gick i gymnasiet med som gjorde detta utan att det ledde till något.
Åren har gått och gått men jag har inte kommit ett enda steg längre fram. Är jag körd till att leva ensam hela livet? Kommer jag aldrig ens att kunna få en kram igen? Jag har ingen lust att träffa släkt heller längre då dom aldrig frågar när jag ska träffa någon och när jag sökte jobb i säkerhetstjänst så fick jag inte jobbet och dom hakade upp sig på intervjun att jag aldrig haft en partner eller liknande. Det verkar vara en säkerhetsrisk eller något och att man inte har ett fungerande liv.
Nu har jag blivit så otroligt deprimerad att jag inte ens kan sova om nätterna och ångesten blir bara värre och värre och jag har funderat på om jag ska gå vidare till vart man än hamnar när man dör. Det är inte så här jag vill leva men jag har börjat inse att vissa av oss är dömda till evig ensamhet och att kvinnor skyr oss som pesten.
Hur ska man ens vilja fortsätta leva såhär?