Ännu en tråd om kris och otrohet

Kära Flashback

Behöver mest skriva av mig men hoppas även på input från er som varit i en liknande situation. Pekpinnar och moralism undanbedes, jag vet nämligen om att det jag håller på med är både patetiskt och moraliskt förkastligt.

Jag är en man på 40+ som är gift sedan över ett decennium och har flera hemmavarande barn. Som så ofta blir fallet har äktenskapet varit allt annat än spännande de senaste ca 5 åren, även om det inte heller är destruktivt eller bråkigt etc. Det är ett åtagande, en välfungerande men rutinmässig vardagsverksamhet som i kombination med jobb och andra åtaganden har gjort livet väldigt repetetivt och förutsägbart. Sexlivet är väl ok när det väl sker vilket är sällan - kanske 1 gång i månaden och från min sida är det mest en fråga om plikt. Min fru är min bästa vän och min stabila kompanjon i Familjen AB, men attraktionen är oftast frånvarande.

Med andra ord, mitt liv är som de flesta medelålders mäns. Jag hade väl föresatt mig att det är så det ser ut och måste se ut. Har vänner och hobbyverksamheter osv och lite egen tid är inte alltför svårt att få, så det har funnits andningshål. Och jag är givetvis glad över att ha familj och ekonomisk trygghet och allt det där. Har aldrig varit otrogen, alltid tyckt att det är helt fel.

Men sedan ungefär ett år tillbaka har saker och ting blivit komplicerade. Via arbetet har jag träffat en kvinna som jag gradvis kommit att utveckla känslor för. Det började som en normal attraktion av det slag man lätt drabbas av men också lätt kan backa undan från. Eftersom kvinnan i fråga är mycket yngre än mig (vi snackar 20+ år yngre) och dessutom i en underordnad position på arbetsplatsen har jag ansträngt mig för att vara 100% professionell. Så långt så gott, liknande situationer har jag varit i förr och det har alltid slutat väl.

Men med tiden märker jag att kvinnan i fråga visar tydliga signaler på intresse. Absolut inget övertydligt sexuellt eller så, utan mer en genuin vilja att umgås och prata, även utanför jobbet. Vi jobbar mycket ihop vilket bidrar till att vi utvecklar ett väldigt starkt band som på ytan/formellt kan beskrivas som "bästa kolleger" men som jag så här i efterhand har insett är förälskelse och en allt starkare attraktion. I början ses vi lite vid sidan av helt oskyldigt under premisserna att vi bara är kolleger, vi talar aldrig direkt om hur vi känner.

Jag är därför under en längre tid ganska osäker på vad hon faktiskt vill - även om hennes signaler är tydliga är jag väldigt försiktig med att både besvara dem eller ens prata om dem, pga ovan beskrivna situation (mycket yngre, kollega, jag är gift osv). Men samtidigt är det uppenbart att vi är mer än bara kolleger, eller ens bara vänner. Åldersskillnaden och allt annat känns helt irrelevant. Efter hand blir det allt tydligare vad det hela handlar om och jag inser då att det redan är för sent för mig att backa undan. Jag har blivit förälskad i henne, med allt vad det innebär. Och för inte så länge sedan fick jag bekräftat att hon känner likadant.

Som ni säkert förstår innebär detta en allvarlig kris för mig. Ingenting fysiskt har ägt rum men i praktiken är jag ju redan otrogen. Och jag har under det senaste halvåret både ljugit, smugit och undanhållit information från min fru, vilket jag aldrig har gjort tidigare (bortsett från små vita lögner om jämförelsevis irrelevanta saker givetvis), vilket jag skäms för som en hund.

Jag inser givetvis att detta är dödsdömt, det är ett helt vansinnigt företag. Ingenting talar för att det kan fungera och med största sannolikhet kommer det att leda till katastrof på något sätt. Jag vet att jag måste bryta helt med henne och gå vidare med mitt trista, trygga familjeliv. Något annat vore helt galet.

Men samtidigt har någonting vaknat inombords som är helt galet, en livskänsla jag aldrig trodde jag skulle få uppleva igen. Bara tanken på att en så mycket yngre kvinna vill ha mig är i sig en rejäl egoboost, men det går bortom det klassiskt gubbsjukt sexuella. Vi klickar på så många sätt och hon är verkligen någon jag hade velat vara med på riktigt - om jag bara hade varit yngre och singel. Hela situationen är bisarrt magisk just eftersom den går utanpå allt som är normalt, tryggt och trist och medelålders. Jag känner mig ung och levande på nytt och att bara släppa det känns fruktansvärt, hela mitt inre stretar emot för full kraft.

I mina dagdrömmar bejakar jag denna möjlighet, som med största sannolikhet aldrig kommer åter. Jag skiljer mig från min fru, och fri och lycklig kan jag utforska äventyret utan dåligt samvete eller lögner. Samtidigt vet jag ju att jag skulle ångra mig, att jag när den förbjudna magin försvunnit, förälskelseruset lagt sig och kvinnan lämnat mig skulle stå ensam, en patetisk äktenskapsbrytare som offrade någonting väldigt stabilt och bra för en flyktig känsla grundad i fyrtioårskrisens banala omständigheter. Mina barn kommer förakta mig, min exfru hata mig. Och ändå intalar jag mig själv att det kan vara värt det.

Inom en inte alltför avlägsen framtid måste jag fatta ett beslut, gå vidare eller bryta. Båda alternativen känns lika omöjliga och varje dag är en kamp mellan helt motstridiga känslor.

Tankar och erfarenheter mottages tacksamt. Som sagt, pekpinnar undanbedes. Det är lätt att vara moraliskt överlägsen innan man har varit i en liknande situation - det var jag också.

Du riskerar extremt mycket.
En flyktig förälskelse för en ung kvinna som jagar bekräftelse.
Risken är stor att hon tröttnat efter att hon fått det hon vill ha.

Jag hade undersökt möjligheten med den nya kvinnan du fastnat lite för.
Jajaja, moraliskt rätt är att berätta för den andre men det kan du göra när du bestämt dig, just nu är du bara på en bilfirma och funderar på att provköra andra bilar, inte mer.

Tror inte man behöver göra det mer invecklat än så, ut o testkör bara och sen när du väl fastnat för en annan kärra så avbryter du nuvarande åtaganden, fast gör det snyggt såklart för alla inblandade.

Edit: Ska väl tilläggas att jag är en extremt risktagande person, utan att vara det kan man inte heller hitta de stora skattkistorna i min mening.

Gå i parterapi med din fru istället för att sabba hela ditt liv för att ligga med en ung kvinna som inte har familj. Jobba på äktenskapet och försök att hitta tillbaka till passionen igen.
Eller var en typisk man och ge upp och börja ligga med folk på jobbet och fortsätta vara olycklig hemma och ljuga för sin fru. Välj!!

Har du pratat med din fru om DET du saknar i ert förhållande? Jag och min fru, vi båda är över 50, gick till en terapeft och pratade . Det hjälpte oss tilllbaka och en sak som terapeften sa som jag kommer i håg
-Att ni kommer hit, visar på att ni vill leva ihop.
Jag förstår precis det du beskriver med att känna sig attraktiv och yngre . Det är din livsrefarenhet och mognad som gör att du uppskattar henne betydligt mer än kanske hennes jämåriga.
Och som alltid, äldre män är inte lika barnsliga som hennes jämåriga så hon ser äntligen en "man".
På vilket sätt fick du det bekräftat att hon är förälskad i dig?

Det känns ju som att du har övervägt saken både tre och fyra gånger. Även om jag inte har varit i samma situation så skulle jag garanterat tänka likadant under samma förutsättningar då jag har svart bälte i att överanalysera.
Jag tror ändå att du kanske skulle må bättre av att prata med din fru om att du känner att ni har börjat stagnera lite och vad ni kanske kan göra för att hitta tillbaka.

Känslan som kollegan ger är helt klart spännande och så just nu, men gräset är sällan grönare en längre tid och så fort man har vant sig vid något så är det inte lika intressant längre. Flörten är het nu men när det inte är en flört längre så försvinner ju känslan över tid. Skulle du lämna frun för kollegan så kanske ni får en fin relation men en dag när du är 50+ och en ny het kollega visar intresse så kommer det vara lika spännande.

Mitt råd är att värna om det du har. 😊

Klockrent och bra svar !
Parterapi är kanon, om både parter vill!
Det visar på att man vill rädda det man har.
Man borde i alla fall berätta för sin partner vad man saknar i relationen så hen har chansen att bemöta det

Livet har satt dig beslutets dal och du kommer att behöva välja.

Kom ihåg, våra val är fria, men däremot är följderna av våra val bestämda; konsekvenserna som kommer att följa kan du inte välja, men du verkar redan förstå det faktumet.

Du är alltså 40+ och kan inte själv se hur jävla patetisk du låter eller för den delen göra ett så enkelt val? Du har fru och barn för helvete, vad för skyddad verkstad har du levt hela livet?

Långt inlägg här. Försöker råda så gott jag kan.

Som du så klokt inser, är din eventuella framtid med den andra, yngre kvinnan, ingen framtid att räkna med. När man är så pass ung som 18-20-årsåldern, så är det extremt osannolikt att man kommer hålla fast vid en partner över en väldigt lång tid, säg 10-20 år. Och även om hon osannolikt nog skulle hålla fast vid dig i några år, så kommer ju hon vilja ha ”hela paketet” sen också (giftermål, barn).

Det är nog inte du så sugen på… eftersom du redan gjort hela den biten.

De frågor du ärligt ska ställa dig själv är:

- Är det alls möjligt att finna någon slags passion igen, mellan frun och mig? (Även om svaret är ja, så krävs det ju arbete, såsom parterapi, kanske nya gemensamma hobbies, osv osv. Saker som läker och återupplivar relationen. Är du beredd att göra arbetet).

- Kan jag leva ett lyckligt liv utan att någonsin känna passion med en partner igen?

Om svaret på båda frågorna är ett rungande nej. Då bör du allvarligt överväga skilsmässa. Oavsett den andra, yngre kvinnans vara eller icke vara.

Du behöver skåda dig själv och din själ rakt in i vitögat. Och vara så brutalt ärlig mot dig själv som du kan bli.

Om det skaver så här pass mycket nu, tänk då hur det känns om 2 år, 4 år, 6 år, 10 år… osv. Hur mår du efter så pass många år utan glöd, passion? Sex är viktigare än vad många tror, för vårt välbefinnande. Om du redan nu har blivit förälskad i en annan person, så kan det även vara för att din kropp och själ längtar ut, till något annat. Ta signalerna på allvar.

Bara du och endast du vet om det ”bara” handlar om en ”medelålders-kris”. Men jag tycker inte det låter riktigt så, då du beskriver att det varit långvarigt, flertal år.

Oavsett vad du beslutar skall du göra rätt emot din fru och ditt barn. De är oskyldiga i detta. Om du skiljer dig, så är det okej. Alla kommer överleva, även om det blir lite tufft ett tag.

En otrohetsaffär däremot, som avslöjas (vilket de alltid gör, om de pågår en tid), kan skapa massiva själsliga sår i frun och barn, som inte läker på mången år. Så undvik det, för allt i världen! Lycka till.

Gör slut innan du väljer att falla för lockelsen och fylla ditt ego. Sex för egen tillfredsställelse är viktigare än familj för dig, så sätt ner barnen och frun vid bordet och tala om att du hittat någon annan du är intresserad av. Eftersom du bara är otrogen mentalt, så har du inte gjort en överträdelse ännu mer än att du är omogen i mina ögon, iaf något positivt. Sen kan du fundera på hur det skulle kännas om din fru gick och hade sex med 20 åringar.

Skulle du klara av att ligga med henne och hållat det hemligt livet ut, så tycker jag du gör det.
Gör det inte till en vana, ligg inte med henne mer än 2 gånger som allra mest.
Skulle hon kunna vara tyst så är det ännu bättre, men din fru skulle väl ändå inte lyssna på någon random kärrings anklagelser?
Du får inte lämna några bevis, inga sms eller meddelanden mellan er som kan sparas såklart. Annars är du ju dum.
Du kommer ha tröttnat på henne redan efter första gången och sen glömma bort det & det sårar ju faktiskt ingen ifall du håller käften om det.

Om du inte skulle kunna klara av att vara tyst om det så tycker jag du låter bli, annars riskerar du ju faktiskt att förstöra livet på din familj.

Skit i alla moralpoliser, det spelar faktiskt ingen roll. Det enda som spelar någon roll är vad DU känner och vad som är nyttigast.

Kanske är det bra för dig att få ligga med någon annan, skulle din fru gå med på det ifall du pratar med henne om det? Skulle hon kunna ge dig ett grönt kort? Det kanske du skulle kunna prata med henne om.