Vuxna som brutit kontakten med närmaste familjen

Skolplikt är generellt något positivt men visst, det finns risk att enskilda lärare, eller flera lärare och grupptryck indoktrinerar barn och skapar alienation pga egna trauman och så. Barn är ju mycket formbara och vill ofta vara till lags. Även socialtjänst skapar ibland klyftor mellan pappor och övriga familjen/barnen.... för att de är just pappor.

Många medverkar till att familjer splittras och inte alltid pga verklig anledning.

Skolplikt är generellt något positivt men visst, det finns risk att enskilda lärare, eller flera lärare och grupptryck indoktrinerar barn och skapar alienation pga egna trauman och så. Barn är ju mycket formbara och vill ofta vara till lags. Även socialtjänst skapar ibland klyftor mellan pappor och övriga familjen/barnen.... för att de är just pappor.

Många medverkar till att familjer splittras och inte alltid pga relevant/objektiv anledning.

Är föräldern i fråga möjligtvis narcissist?

Uppenbarligen är detta en komplex situation. Jag värderar inte, vet inte ett dugg om din situation...men att alla andra har fel medans du själv ensam har rätt måste vara frustrerande. Att du behöver "vika ner dig" bara för att komma överens kan ju göra vem som helst arg. Har du någon du känner och litar på som kan ge sin syn? It takes two to tango, och känslor får ofta en att se rött och ibland kan man tappa objektivitet. Återigen, jag vet inget om din situation men jag vet själv hur svårt det är att förlåta när man tycker någon gjort något dumt...och så visar det sig att motparten tycker precis likadant...och eftersom båda vägrar prata med varandra eller vägrar ge med sig.... så förblir positionerna låsta. Det går bara att lösa genom att vara den större personen.
Livet är kort och relationer är värdefulla. Det märker alltför många på sin dödsbädd... varför blev det så här?

På vilket sätt är skolplikt generellt något positivt? Tycker du Sverige sticker ut akademiskt jämfört med Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Finland, osv? Generellt brukar hemskolade barn lyckas bättre än statligt skolade barn. I Sverige har en handfull dårar lyckats hålla sina barn ur skolan och det har varit en katastrof, men det beror främst på att de är de värsta dårarna som lyckas hålla sina barn ur skolan i Sverige. Mer funktionella familjer flyttar till Åland och hemskolar sina barn med gott resultat.

Jag bröt helt med mina föräldrar under några år i vuxen ålder. Det var relaterat till att min mamma var alkoholist och min pappa i total förnekelse. När hennes alkoholism påverkade mig och min familj behövde jag rädda mig själv i det här och ta en paus. Det betydde inte att jag inte älskade henne. Det betydde bara att jag inte klarade av att se på när hon körde sitt liv i diket.

Jag återupptog kontakten med henne några år senare när jag tagit tag i mitt eget medberoende och kunde se på det lite annorlunda. Jag insåg att jag inte kunde rädda henne så länge hon inte ville bli räddad och jag valde att ha kontakt och få det jag kunde få ut av relationen så länge jag hade henne kvar.

Hon dog ganska hastigt väldigt för tidigt i alkoholrelaterade sjukdommar. Jag är glad idag att jag tog upp kontakten och att jag slöt fred med henne även om jag fortfarande kan vara ledsen, arg och besviken över att hon inte tog den hjälpen vi erbjöd och valde att leva kvar.

Jag hade en far som också var våldsam och jag kan säga så här även om det inte är något som du frågar om:

Jag väntade själv på en ursäkt väldigt länge, jag tror jag kompenserade omedvetet och försökte göra allt rätt och riktigt i livet med jobb och ekonomi och bli så där riktigt duktig och vällyckad för då skulle farsan på något sätt be om ursäkt. Det skedde omedvetet liksom.

Så hade jag en period för 7-10 år sedan där jag var väldigt konfrontativ till både han och morsan. Jag ställde de riktiga frågorna och fick inga bra svar. Så då tänkte jag att då kan jag inte ha någon kontakt med föräldrarna, det går bara inte tänkte jag.

Och så gick jag så utan kontakt i ca 1 år innan min bror övertalade mig att ha kontakt med våra föräldrar: för hans och min systers skull.

Och det var ett argument som funkade på mig. Och på den här resan över de här åren har jag förstått att jag inte kan få någon ursäkt från min far. Och det är inte för att han inte vill utan det är för att han inte kan. Han kan inte ge mig en ursäkt eftersom han inte har det i sig.

Det är precis som om jag skulle gå fram till en människa som inte har någon bil och säga "ge mig bilnycklarna". Han kommer säga att han inte har några bilnycklar och därför står jag och frågar efter något som han inte kan ge mig.

Det beror inte på mig, det spelar ingen roll hur jag gör eller vad jag gör, det är inte något som jag kan ändra på, det är bara så det är och det är inte mitt fel.

Och hela den insikten har gett mig någon form av ro och mitt förhållande till barndomen är bättre, jag blir inte ledsen längre när jag tänker på hur det var.

Min relation till mina föräldrar och min familj har blivit mycket mycket bättre på bara några få 5 år kanske. Den har blivit mycket bättre än vad jag någonsin kunnat tro att den kunde bli. Det är en ren glädje att resa till Sverige vid de vanliga högtiderna och ha det riktigt mysigt och familjärt med massa god mat och dryck i gott sällskap.

Så det kan verkligen ändra på sig, och jag känner att nu har jag den relationen till mina föräldrar som jag vill ha.

Men jag var tvungen att verkligen gå igenom några faser och verkligen tänka igenom vad det är jag egentligen gör: ska jag bryta kontakten med farsan för att han var ett svin som någon typ av hämnd? För det är ju vad det blir. Eller ska jag pröva att göra det här trasiga förhållandet så bra som möjligt?

Det kanske inte är så enkelt för alla att realisera på samma sätt som jag gjort, men jag vill säga att det är fullt möjligt. Det är en sådan enorm sorg i att behöva bryta med sina föräldrar.

Jodå, har ett par vänner som observerat detta beteendet och som fattar nada också. Det är mycket märkligt, för detta problem har jag inte med vänner, kollegor eller några andra. Min kvarvarande släkt är lite speciell. Ett par är väldigt egenkära. Jag har ägnat hela mitt liv åt att be dessa personer om ursäkt i parti och minut för att inte göra övriga släkten ledsen. Nu är alla andra döda. Noteras bör att jag inte hade dessa problem med den delen av släkten som dött, vi hade mycket goda relationer.

Tror inte det, hen kan visa äkta känslor i andra sammanhang. Men hen kanske är väldigt duktig på att inta en roll. Men hen är inte alls manipulativ. Tror det beror på att hen inte hade några föräldrar som brydde sig när hen var ung. Hen är bara självisk och egocentrerad.. min svärfar är däremot det och saknar helt förmågan att känna empati för andra. Han är som ett barn i en vuxen kropp där han blir ”ledsen” för att ingen orkar med honom, han är offret men han bjuder aldrig till. Han åker aldrig och besökte någon, varken sin son eller de han kallar för ”bästa vänner”. Men blir förbannad om ingen besöker honom.


Så min förälder är bara jävligt korkad och dålig förälder. Jag själv vill nog inte ha barn för att riskera att de ska uppleva det jag upplever. Min andra förälder kompenserar för den föräldern jag saknar, vilket nog är påfrestande. Men jag försöker visa min tacksamhet för det..

Jag vet att skolan har haft olika problem länge men inte tillnärmelsevis i den omfattningen då som det är nu. Och Sverige låg inte i botten av Pisa-rankningen då, som den gör nu. Hemskolning är uppenbarligen ett relevant alternativ idag med tanke på de usla resultaten. Paradoxen är att de som lyckas väl i skolan gör det oavsett omständigheter, men de flesta gör det inte.

Ja, relationer kan vara knepiga och mycket egon. Avundas dig inte för det är ju synd att ni inte håller ihop.

Vet en som i mellersta tonåren sade upp kontakten med sin gravt alkoholiserade mamma. Mamman hade aldrig varit närvarande i hennes liv sedan föräldrarnas skilsmässa när hon var runt 7-8, annat än att hon på opassande tillfällen t.ex skolavslutningar dykt upp full och skämt ut dem båda.

Samma tjej gjorde oss alla helt iskalla inombords några år senare. Vi var på en fest när hon får ett samtal från någon släkting om att hennes mamma till sist supit sig till döds. Hennes reaktion? Hon sken upp som en sol, tjoade och skålade med oss. Varför? För att hon visste att mamman ändå skulle lämna ett litet arv och det kom lägligt eftersom hon snart skulle uppgradera sin PC. Alla andra i rummet tittade storögt på varandra, man såg hur alla tänkte samma sak: Jävla psykopat.