Vuxna som brutit kontakten med närmaste familjen

Lyssnade på radion idag och de pratade lite om brittiska prins Harrys nya bok. I den berättar han tydligen detaljer om sin uppväxt som varit besvärlig på olika sätt. Det verkar som att han idag har så gott som ingen kontakt med varken sin bror, far eller någon annan i släkten (mamman hans Diana dog 1997 i en trafikolycka). Det verkar ha varit hans fru, Meghan, som blev en katalysator till att han bröt med sin familj och flyttade till Usa.

Det fick mig att fundera på varför folk väljer att bryta kontakten med sin närmaste familj. Med sina föräldrar och kanske även syskon. Det är antagligen vanligare än man tror, men samtidigt nästan ett tabubelagt ämne att diskutera. Jag upplever att det anses som fult, eller skamligt, att inte "älska sin familj". Man förväntas nästan behöva acceptera vad som helst, vilket förstås inte är sant.

Ni som har brutit kontakten med er familj, varför har ni gjort det? Finns det något er familj skulle kunna göra, för att ni skulle återknyta kontakten eller är det omöjligt, oförlåtligt vad de gjort? Är det någon i familjen ni har behållit kontakten med även om ni brutit med alla andra? Hur fungerar det? Ni som brutit, känner ni en saknad eller tänker ni aldrig på det?

När är det värt att bryta kontakten tycker ni, och när bör det kanske undvikas?

Vet inte om sådant här familjebrytande är vanligt eller ej.

Men för att en relation ska funka måste det finnas ett ömsesidigt intresse för den, tillit till varandra och respekt för varandras liv. Man måste också vilja uppnå något större genom att vra lojal med relationen. Man måste som bekant vara två för en tango.

Saknas det här går det inte att bygga en relation och då spelar det ingen roll att man är familj, för den variabeln betyder i det här sammanhanget intet.

Du har inte lyssnat något på Stefan Molyneux och "defoing"?

Det är många dåliga familjerelationer där ute, människor som inte erbjuder en balanserad och givande relation är inget man bör ödsla tid på under några omständigheter.

Har tagit totalt avstånd till en förälder grundat på anledningen att han helt enkelt är en dålig person. Resten i familjen/släkten har jag kontakt med och samtliga har full förståelse för mitt beslut. Alla vet om att han varit en riktig idiot gentemot mig genom åren.
Har varit nära att säga upp kontakten vid flera tillfällen men gav personen en extra chans i samband med att jag själv fick barn och det gick bra ett tag. Sen kom det igen, bemötandet som jag haft hela livet men nu riktat mot ett av mina barn, full silent-treatment och ignorans. Min förälder tyckte då även att jag borde börja "uppfostra" mina barn bättre, vilket han då anser att han har gjort med mig genom fysiskt våld otaliga gånger. Situationen som väckte detta handlade om en 2-åring som spillde ett större glas med mjölk.

Typ en timme senare fick jag vara själv med min förälder som fortsatt käftade om hur dåliga ungar jag har och hur kass jag tydligen är som förälder. Pga av en 2-åring som spiller och på ett underlägg dessutom. Han fick sig en flat lusing rätt över öronen med tillägget av frågan "Ska du sköta dig eller behöver du också mer uppfostran?". Därefter sade jag att det var sista gången som mina barn är i det huset och så har det varit sen dess.

Han har i efterhand försökt få hela släkten att de ska vända sig emot mig för att jag tydligen är galen som utdelade en örfil mot sin "gamle" far men alla bara skrattar åt honom och säger att han ska nog bara vara glad att den kom nu och inte för 10 år sedan för då hade inte bara varit en. Han menar att det var ju extremt längesen som jag blev slagen. Ja, det var 10-15 år sedan men det var också då som han förstod att jag äntligen hade blivit fysiskt överlägsen honom för den gången föll jag inte. Jag stod pall, bara blängde och det blev klart för honom att jag kommer ej hålla tillbaks om det blir en gång till.

Med det sagt så är han min far och skulle det komma en extremt välformulerad ursäkt som visar på att han har tänkt igenom allt, tar ansvar för att han varit ett svin och att han på ett uppriktigt sätt menar att han aldrig kommer göra något liknande igen så kan han nog få sällskap då och då för en kopp kaffe men oavsett vad så kommer han aldrig, aldrig, aldrig att vara själv med mina barn. För skulle något hända igen, då skulle det inte finnas någon hejd på mig. Att han är en kuk mot mig kan jag hantera men inte en chans i världen att man är det mot mina barn.

Vet inte om denna kommentar tillför något i den specifika frågan men jag har själv noterat att det finns ett starkt tryck utifrån att "frigöra" sig från familjen. I många länder, Kanada särskilt, men även USA, uppmuntras barn att ta avstånd från föräldrar och knyta an till främmande vuxna på skolor, kliniker och sociala myndigheter. En form av alieneringsprocess. Och den sker helt utan föräldrars vetskap. Det förekommer så pass ofta att man på allvar börjat diskutera detta. Unga människor får ofta höra att man inte ska tåla när vuxna sätter gränser. Helt plötsligt börjar man då hata sin egen familj, för normala saker som hör uppväxt och uppfostran och familjesamvaro till. Normal friktion och konflikt framställs som övergrepp av främmande vuxna med egen/annan agenda.

Har syskon. Vi pratar inte sedan ett par år tillbaka. För min del är det visserligen ganska lugnt om dessa skulle höra av sig, under vissa förutsättningar. Kommer dock aldrig att ske. Det är som vanligt, det blev ett par dödsbon att hantera och jag blev nedröstad. Fine, det är väl okej, deras linje vann, end of story. Men nej, det var tydligen viktigt att "vi alla är överens" varpå jag blev utsatt för ganska påträngande övertalningsförsök med både lögner och kränkande tillmälen för att få mig att ändra uppfattning. Varpå jag sade att jag tyckte det var förbannat obehagligt och att jag faktiskt inte uppskattar att man ljuger för mig. Tydligen så är det nu min skyldighet att be om ursäkt och erkänna att jag "tyckte fel" då. Med tanke på det så känner jag ingen större lust att försöka ens. För det första tänker jag inte be om ursäkt för att jag haft en saklig och icke kontroversiell åsikt avseende hur man skall hantera ett dödsbo. För det andra, även om jag nu skulle göra det så skulle jag i fortsätta kontakter med dessa människor ständigt få vika ned mig för att slippa nya konflikter. Det är inte värt det. Och eftersom släkten är mycket liten så finns det i princip bara en enda levande släkting kvar i livet som jag har kontakt med. När den personen dör så har jag inga blodsband kvar i mitt kontaktnät. Tråkigt, men så får det vara. Släktingarna jag hade något gemensamt med är döda ändå.

Till skillnad från Sverige då, som tillsammans med Kina och Nordkorea har en skolplikt, och där det, om än lite på skämt, är standard att sparka ut ungarna på 18-årsdagen? Eller där du ska lämna ifrån dig barnen till dagis innan de har slutat amma, för att föräldrarna måste jobba. Och där staten ska komma in och lösa alla dina problem, istället för familj och släkt.

Den eviga frågan i relationer inom familjer.......att ha rätt kontra att hålla ihop. Svåra avvägningar. Och det låter på dig som det är viktigare för dig att alltid ha rätt. Har du verkligen alltid rätt eller är du bara stolt och envis? Bara du kan svara på dessa frågor....och var ärlig.

Överväger ibland att bryta kontakten med en av mina föräldrar (de är skilda), detta pågrund av avsaknat intresse för mig, hen vill endast att jag gör massa tjänster men får absolut inget i uppskattning. Orsakar bara ångest och frustration. Det jag önskar för att jag inte skulle gå i dessa tankebanor är ett visat intresse för mig och mitt liv. Exempelvis så simpla frågor om hur min dag varit och faktiskt lyssna på svaret. Känner att jag gör allt för att hen ska bli stolt, lyssna på mig men inget funkar. Varken arbete, erbjudande om resor ihop (som jag kan betalat) eller intresse för mina bekymmer som jag försöker berätta om ibland. Får inget gehör alls utan ett svar på ”ja visst” eller ” men så är det”.


Exempelvis jag: “haft en bra dag, promenerat och fått en löneförhöjning”
Hen ” men så är det, kollar på tv nu och de är massa ormar. Tycker det är så intressant att se fatta”

Ett grattis kanske, eller att visa någon sorts glädje för sin dotter.


Har upplevt detta i år. Har velat bryta kontakten länge, men tycker det känns för jobbigt. Men jag träffar hen endast någon gång per år, vill inte träffa hen mer eftersom jag alltid är så ledsen efteråt

Nej, om du läst vad jag skrivit så är det helt okej att vi tycker olika. MEN att man ringer och ljuger för mig, hotar mig, kallar mig dum i huvudet/idiot och så vidare är över alla gränser. Det man vill jag skall säga är "Förlåt mig, jag är en idiot som inget begriper, tack för att ni får mig att inse att jag har fel åsikt". Och så är det VARJE gång. Problemet med dessa människor är att så fort jag säger något så tycker de alltid precis tvärtom, även om det innebär att man måste ändra uppfattning. Om vi tar ett exempel så säger person 1 att den tycker gult är den finaste färgen. Jag håller med om att gult är en bra färg. Då ändrar sig person 1 och säger att jag är dum i huvudet, det är ju uppenbart att blått är bäst.

Förstår du nu? Det handlar inte om rätt eller fel, det handlar om att jag inte orkar med att dessa människor skall käfta om precis ALLT. Vi tycker olika, vi röstar, jag förlorar, jag säger "okej, ni vann, vi gör som ni vill". Där och då tycker jag diskussionen är överspelad. Då är det alltså andra som fortsätter diskussionen för att man måste trycka ned mig för att jag "tyckte fel". Det är alltså detta jag inte orkar med. Så du menar att jag är stolt och envis för att jag inte varje gång någon tycker olika bara slentrianmässigt säger "Förlåt mig, du hade rätt, jag är dum"? Jag tycker snarare att det är dessa motparter som är totalt besatta av att få mig att säga att jag hade fel hela tiden, vilket tyder på att det finns en vilja hos motparten att ha rätt. I förra dödsboet vek jag mig, i andra ärenden har jag vikt ned mig. Men det finns en gräns för hur mycket skit man orkar ta.

Förstår du bättre nu?

Brutit med hela familjen då de är fattiga luffare, finns inget nobelt att vara nära blodsbanden om hela familjen är full av drägg.