2023-01-11, 23:45
  #13
Medlem
Tomtekukars avatar
Citat:
Ursprungligen postat av rjodnlenubgu
Till skillnad från Sverige då, som tillsammans med Kina och Nordkorea har en skolplikt, och där det, om än lite på skämt, är standard att sparka ut ungarna på 18-årsdagen? Eller där du ska lämna ifrån dig barnen till dagis innan de har slutat amma, för att föräldrarna måste jobba. Och där staten ska komma in och lösa alla dina problem, istället för familj och släkt.
Skolplikt är generellt något positivt men visst, det finns risk att enskilda lärare, eller flera lärare och grupptryck indoktrinerar barn och skapar alienation pga egna trauman och så. Barn är ju mycket formbara och vill ofta vara till lags. Även socialtjänst skapar ibland klyftor mellan pappor och övriga familjen/barnen.... för att de är just pappor.

Många medverkar till att familjer splittras och inte alltid pga verklig anledning.
Citera
2023-01-11, 23:45
  #14
Medlem
Tomtekukars avatar
Citat:
Ursprungligen postat av rjodnlenubgu
Till skillnad från Sverige då, som tillsammans med Kina och Nordkorea har en skolplikt, och där det, om än lite på skämt, är standard att sparka ut ungarna på 18-årsdagen? Eller där du ska lämna ifrån dig barnen till dagis innan de har slutat amma, för att föräldrarna måste jobba. Och där staten ska komma in och lösa alla dina problem, istället för familj och släkt.
Skolplikt är generellt något positivt men visst, det finns risk att enskilda lärare, eller flera lärare och grupptryck indoktrinerar barn och skapar alienation pga egna trauman och så. Barn är ju mycket formbara och vill ofta vara till lags. Även socialtjänst skapar ibland klyftor mellan pappor och övriga familjen/barnen.... för att de är just pappor.

Många medverkar till att familjer splittras och inte alltid pga relevant/objektiv anledning.
Citera
2023-01-11, 23:54
  #15
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Elocone
Överväger ibland att bryta kontakten med en av mina föräldrar (de är skilda), detta pågrund av avsaknat intresse för mig, hen vill endast att jag gör massa tjänster men får absolut inget i uppskattning. Orsakar bara ångest och frustration. Det jag önskar för att jag inte skulle gå i dessa tankebanor är ett visat intresse för mig och mitt liv. Exempelvis så simpla frågor om hur min dag varit och faktiskt lyssna på svaret. Känner att jag gör allt för att hen ska bli stolt, lyssna på mig men inget funkar. Varken arbete, erbjudande om resor ihop (som jag kan betalat) eller intresse för mina bekymmer som jag försöker berätta om ibland. Får inget gehör alls utan ett svar på ”ja visst” eller ” men så är det”.


Exempelvis jag: “haft en bra dag, promenerat och fått en löneförhöjning”
Hen ” men så är det, kollar på tv nu och de är massa ormar. Tycker det är så intressant att se fatta”

Ett grattis kanske, eller att visa någon sorts glädje för sin dotter.


Har upplevt detta i år. Har velat bryta kontakten länge, men tycker det känns för jobbigt. Men jag träffar hen endast någon gång per år, vill inte träffa hen mer eftersom jag alltid är så ledsen efteråt

Är föräldern i fråga möjligtvis narcissist?
Citera
2023-01-12, 00:00
  #16
Medlem
Tomtekukars avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Rutger.Jonaker
Nej, om du läst vad jag skrivit så är det helt okej att vi tycker olika. MEN att man ringer och ljuger för mig, hotar mig, kallar mig dum i huvudet/idiot och så vidare är över alla gränser. Det man vill jag skall säga är "Förlåt mig, jag är en idiot som inget begriper, tack för att ni får mig att inse att jag har fel åsikt". Och så är det VARJE gång. Problemet med dessa människor är att så fort jag säger något så tycker de alltid precis tvärtom, även om det innebär att man måste ändra uppfattning. Om vi tar ett exempel så säger person 1 att den tycker gult är den finaste färgen. Jag håller med om att gult är en bra färg. Då ändrar sig person 1 och säger att jag är dum i huvudet, det är ju uppenbart att blått är bäst.
Förstår du nu? Det handlar inte om rätt eller fel, det handlar om att jag inte orkar med att dessa människor skall käfta om precis ALLT. Vi tycker olika, vi röstar, jag förlorar, jag säger "okej, ni vann, vi gör som ni vill". Där och då tycker jag diskussionen är överspelad. Då är det alltså andra som fortsätter diskussionen för att man måste trycka ned mig för att jag "tyckte fel". Det är alltså detta jag inte orkar med. Så du menar att jag är stolt och envis för att jag inte varje gång någon tycker olika bara slentrianmässigt säger "Förlåt mig, du hade rätt, jag är dum"? Jag tycker snarare att det är dessa motparter som är totalt besatta av att få mig att säga att jag hade fel hela tiden, vilket tyder på att det finns en vilja hos motparten att ha rätt. I förra dödsboet vek jag mig, i andra ärenden har jag vikt ned mig. Men det finns en gräns för hur mycket skit man orkar ta.

Förstår du bättre nu?
Uppenbarligen är detta en komplex situation. Jag värderar inte, vet inte ett dugg om din situation...men att alla andra har fel medans du själv ensam har rätt måste vara frustrerande. Att du behöver "vika ner dig" bara för att komma överens kan ju göra vem som helst arg. Har du någon du känner och litar på som kan ge sin syn? It takes two to tango, och känslor får ofta en att se rött och ibland kan man tappa objektivitet. Återigen, jag vet inget om din situation men jag vet själv hur svårt det är att förlåta när man tycker någon gjort något dumt...och så visar det sig att motparten tycker precis likadant...och eftersom båda vägrar prata med varandra eller vägrar ge med sig.... så förblir positionerna låsta. Det går bara att lösa genom att vara den större personen.
Livet är kort och relationer är värdefulla. Det märker alltför många på sin dödsbädd... varför blev det så här?
__________________
Senast redigerad av Tomtekukar 2023-01-12 kl. 00:04.
Citera
2023-01-12, 00:08
  #17
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Tomtekukar
Skolplikt är generellt något positivt men visst, det finns risk att enskilda lärare, eller flera lärare och grupptryck indoktrinerar barn och skapar alienation pga egna trauman och så. Barn är ju mycket formbara och vill ofta vara till lags. Även socialtjänst skapar ibland klyftor mellan pappor och övriga familjen/barnen.... för att de är just pappor.

Många medverkar till att familjer splittras och inte alltid pga verklig anledning.
På vilket sätt är skolplikt generellt något positivt? Tycker du Sverige sticker ut akademiskt jämfört med Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Finland, osv? Generellt brukar hemskolade barn lyckas bättre än statligt skolade barn. I Sverige har en handfull dårar lyckats hålla sina barn ur skolan och det har varit en katastrof, men det beror främst på att de är de värsta dårarna som lyckas hålla sina barn ur skolan i Sverige. Mer funktionella familjer flyttar till Åland och hemskolar sina barn med gott resultat.
Citera
2023-01-12, 00:08
  #18
Moderator
Maviels avatar
Jag bröt helt med mina föräldrar under några år i vuxen ålder. Det var relaterat till att min mamma var alkoholist och min pappa i total förnekelse. När hennes alkoholism påverkade mig och min familj behövde jag rädda mig själv i det här och ta en paus. Det betydde inte att jag inte älskade henne. Det betydde bara att jag inte klarade av att se på när hon körde sitt liv i diket.

Jag återupptog kontakten med henne några år senare när jag tagit tag i mitt eget medberoende och kunde se på det lite annorlunda. Jag insåg att jag inte kunde rädda henne så länge hon inte ville bli räddad och jag valde att ha kontakt och få det jag kunde få ut av relationen så länge jag hade henne kvar.

Hon dog ganska hastigt väldigt för tidigt i alkoholrelaterade sjukdommar. Jag är glad idag att jag tog upp kontakten och att jag slöt fred med henne även om jag fortfarande kan vara ledsen, arg och besviken över att hon inte tog den hjälpen vi erbjöd och valde att leva kvar.
Citera
2023-01-12, 00:20
  #19
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av FulaFulaFarbror
Har tagit totalt avstånd till en förälder grundat på anledningen att han helt enkelt är en dålig person. Resten i familjen/släkten har jag kontakt med och samtliga har full förståelse för mitt beslut. Alla vet om att han varit en riktig idiot gentemot mig genom åren.
Har varit nära att säga upp kontakten vid flera tillfällen men gav personen en extra chans i samband med att jag själv fick barn och det gick bra ett tag. Sen kom det igen, bemötandet som jag haft hela livet men nu riktat mot ett av mina barn, full silent-treatment och ignorans. Min förälder tyckte då även att jag borde börja "uppfostra" mina barn bättre, vilket han då anser att han har gjort med mig genom fysiskt våld otaliga gånger. Situationen som väckte detta handlade om en 2-åring som spillde ett större glas med mjölk.

Typ en timme senare fick jag vara själv med min förälder som fortsatt käftade om hur dåliga ungar jag har och hur kass jag tydligen är som förälder. Pga av en 2-åring som spiller och på ett underlägg dessutom. Han fick sig en flat lusing rätt över öronen med tillägget av frågan "Ska du sköta dig eller behöver du också mer uppfostran?". Därefter sade jag att det var sista gången som mina barn är i det huset och så har det varit sen dess.

Han har i efterhand försökt få hela släkten att de ska vända sig emot mig för att jag tydligen är galen som utdelade en örfil mot sin "gamle" far men alla bara skrattar åt honom och säger att han ska nog bara vara glad att den kom nu och inte för 10 år sedan för då hade inte bara varit en. Han menar att det var ju extremt längesen som jag blev slagen. Ja, det var 10-15 år sedan men det var också då som han förstod att jag äntligen hade blivit fysiskt överlägsen honom för den gången föll jag inte. Jag stod pall, bara blängde och det blev klart för honom att jag kommer ej hålla tillbaks om det blir en gång till.

Med det sagt så är han min far och skulle det komma en extremt välformulerad ursäkt som visar på att han har tänkt igenom allt, tar ansvar för att han varit ett svin och att han på ett uppriktigt sätt menar att han aldrig kommer göra något liknande igen så kan han nog få sällskap då och då för en kopp kaffe men oavsett vad så kommer han aldrig, aldrig, aldrig att vara själv med mina barn. För skulle något hända igen, då skulle det inte finnas någon hejd på mig. Att han är en kuk mot mig kan jag hantera men inte en chans i världen att man är det mot mina barn.

Jag hade en far som också var våldsam och jag kan säga så här även om det inte är något som du frågar om:

Jag väntade själv på en ursäkt väldigt länge, jag tror jag kompenserade omedvetet och försökte göra allt rätt och riktigt i livet med jobb och ekonomi och bli så där riktigt duktig och vällyckad för då skulle farsan på något sätt be om ursäkt. Det skedde omedvetet liksom.

Så hade jag en period för 7-10 år sedan där jag var väldigt konfrontativ till både han och morsan. Jag ställde de riktiga frågorna och fick inga bra svar. Så då tänkte jag att då kan jag inte ha någon kontakt med föräldrarna, det går bara inte tänkte jag.

Och så gick jag så utan kontakt i ca 1 år innan min bror övertalade mig att ha kontakt med våra föräldrar: för hans och min systers skull.

Och det var ett argument som funkade på mig. Och på den här resan över de här åren har jag förstått att jag inte kan få någon ursäkt från min far. Och det är inte för att han inte vill utan det är för att han inte kan. Han kan inte ge mig en ursäkt eftersom han inte har det i sig.

Det är precis som om jag skulle gå fram till en människa som inte har någon bil och säga "ge mig bilnycklarna". Han kommer säga att han inte har några bilnycklar och därför står jag och frågar efter något som han inte kan ge mig.

Det beror inte på mig, det spelar ingen roll hur jag gör eller vad jag gör, det är inte något som jag kan ändra på, det är bara så det är och det är inte mitt fel.

Och hela den insikten har gett mig någon form av ro och mitt förhållande till barndomen är bättre, jag blir inte ledsen längre när jag tänker på hur det var.

Min relation till mina föräldrar och min familj har blivit mycket mycket bättre på bara några få 5 år kanske. Den har blivit mycket bättre än vad jag någonsin kunnat tro att den kunde bli. Det är en ren glädje att resa till Sverige vid de vanliga högtiderna och ha det riktigt mysigt och familjärt med massa god mat och dryck i gott sällskap.

Så det kan verkligen ändra på sig, och jag känner att nu har jag den relationen till mina föräldrar som jag vill ha.

Men jag var tvungen att verkligen gå igenom några faser och verkligen tänka igenom vad det är jag egentligen gör: ska jag bryta kontakten med farsan för att han var ett svin som någon typ av hämnd? För det är ju vad det blir. Eller ska jag pröva att göra det här trasiga förhållandet så bra som möjligt?

Det kanske inte är så enkelt för alla att realisera på samma sätt som jag gjort, men jag vill säga att det är fullt möjligt. Det är en sådan enorm sorg i att behöva bryta med sina föräldrar.
Citera
2023-01-12, 00:20
  #20
Medlem
Rutger.Jonakers avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Tomtekukar
Uppenbarligen är detta en komplex situation. Jag värderar inte, vet inte ett dugg om din situation...men att alla andra har fel medans du själv ensam har rätt måste vara frustrerande. Att du behöver "vika ner dig" bara för att komma överens kan ju göra vem som helst arg. Har du någon du känner och litar på som kan ge sin syn? It takes two to tango, och känslor får ofta en att se rött och ibland kan man tappa objektivitet. Återigen, jag vet inget om din situation men jag vet själv hur svårt det är att förlåta när man tycker någon gjort något dumt...och så visar det sig att motparten tycker precis likadant...och eftersom båda vägrar prata med varandra eller vägrar ge med sig.... så förblir positionerna låsta. Det går bara att lösa genom att vara den större personen.
Livet är kort och relationer är värdefulla. Det märker alltför många på sin dödsbädd... varför blev det så här?
Jodå, har ett par vänner som observerat detta beteendet och som fattar nada också. Det är mycket märkligt, för detta problem har jag inte med vänner, kollegor eller några andra. Min kvarvarande släkt är lite speciell. Ett par är väldigt egenkära. Jag har ägnat hela mitt liv åt att be dessa personer om ursäkt i parti och minut för att inte göra övriga släkten ledsen. Nu är alla andra döda. Noteras bör att jag inte hade dessa problem med den delen av släkten som dött, vi hade mycket goda relationer.
Citera
2023-01-12, 00:35
  #21
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Kaizashman
Är föräldern i fråga möjligtvis narcissist?

Tror inte det, hen kan visa äkta känslor i andra sammanhang. Men hen kanske är väldigt duktig på att inta en roll. Men hen är inte alls manipulativ. Tror det beror på att hen inte hade några föräldrar som brydde sig när hen var ung. Hen är bara självisk och egocentrerad.. min svärfar är däremot det och saknar helt förmågan att känna empati för andra. Han är som ett barn i en vuxen kropp där han blir ”ledsen” för att ingen orkar med honom, han är offret men han bjuder aldrig till. Han åker aldrig och besökte någon, varken sin son eller de han kallar för ”bästa vänner”. Men blir förbannad om ingen besöker honom.


Så min förälder är bara jävligt korkad och dålig förälder. Jag själv vill nog inte ha barn för att riskera att de ska uppleva det jag upplever. Min andra förälder kompenserar för den föräldern jag saknar, vilket nog är påfrestande. Men jag försöker visa min tacksamhet för det..
Citera
2023-01-12, 00:37
  #22
Medlem
Tomtekukars avatar
Citat:
Ursprungligen postat av rjodnlenubgu
På vilket sätt är skolplikt generellt något positivt? Tycker du Sverige sticker ut akademiskt jämfört med Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Finland, osv? Generellt brukar hemskolade barn lyckas bättre än statligt skolade barn. I Sverige har en handfull dårar lyckats hålla sina barn ur skolan och det har varit en katastrof, men det beror främst på att de är de värsta dårarna som lyckas hålla sina barn ur skolan i Sverige. Mer funktionella familjer flyttar till Åland och hemskolar sina barn med gott resultat.
Jag vet att skolan har haft olika problem länge men inte tillnärmelsevis i den omfattningen då som det är nu. Och Sverige låg inte i botten av Pisa-rankningen då, som den gör nu. Hemskolning är uppenbarligen ett relevant alternativ idag med tanke på de usla resultaten. Paradoxen är att de som lyckas väl i skolan gör det oavsett omständigheter, men de flesta gör det inte.
Citera
2023-01-12, 00:39
  #23
Medlem
Tomtekukars avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Rutger.Jonaker
Jodå, har ett par vänner som observerat detta beteendet och som fattar nada också. Det är mycket märkligt, för detta problem har jag inte med vänner, kollegor eller några andra. Min kvarvarande släkt är lite speciell. Ett par är väldigt egenkära. Jag har ägnat hela mitt liv åt att be dessa personer om ursäkt i parti och minut för att inte göra övriga släkten ledsen. Nu är alla andra döda. Noteras bör att jag inte hade dessa problem med den delen av släkten som dött, vi hade mycket goda relationer.
Ja, relationer kan vara knepiga och mycket egon. Avundas dig inte för det är ju synd att ni inte håller ihop.
Citera
2023-01-12, 00:39
  #24
Medlem
Vet en som i mellersta tonåren sade upp kontakten med sin gravt alkoholiserade mamma. Mamman hade aldrig varit närvarande i hennes liv sedan föräldrarnas skilsmässa när hon var runt 7-8, annat än att hon på opassande tillfällen t.ex skolavslutningar dykt upp full och skämt ut dem båda.

Samma tjej gjorde oss alla helt iskalla inombords några år senare. Vi var på en fest när hon får ett samtal från någon släkting om att hennes mamma till sist supit sig till döds. Hennes reaktion? Hon sken upp som en sol, tjoade och skålade med oss. Varför? För att hon visste att mamman ändå skulle lämna ett litet arv och det kom lägligt eftersom hon snart skulle uppgradera sin PC. Alla andra i rummet tittade storögt på varandra, man såg hur alla tänkte samma sak: Jävla psykopat.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in