Jag känner att jag behöver skriva av mig och få höra era synpunkter/tankar kring min situation.
Kort bakgrundsinformation: Jag har varit tillsammans med min flickvän i ca 1,5 år nu. Hon är flera år äldre än mig och har ett litet barn. Jag har inga egna barn. Hennes struliga ex finns med i bilden. Hon har tidigare stämt honom på vårdnaden men dom har fortfarande delad vårdnad.
I början av vårt förhållande så kändes det mesta fantastiskt, som det brukar göra. Jag svävade på moln och var kär. Men så fort förälskelsefasen var över började jag tycka att det mesta blev besvärligt.
Hon har dålig ekonomi på grund av att hon varit sjukskriven i ca 3 år, bl.a. på grund av det som hon påstått att hennes ex har utsatt henne för (men det är egentligen helt irrelevant för min situation).
Anledningen till att jag tar upp ekonomin är för att hon mer eller mindre tar för givet att jag ska betala det mesta för henne bara för att jag råkar arbeta (vilket jag oftast ändå gör). Vi har exempelvis ätit ute ett 30-tal gånger och varenda gång är det jag som har stått för notan. 8 av 10 gånger när vi är ute och handlar mat så är det jag som betalar. För att inte tala om alla julklappar och presenter jag har köpt till både henne och hennes barn, utan att egentligen ha fått något tillbaka. Det som stör mig (och det som är det jag vill komma fram till) är att hon alltid ska kalla mig snål när hon inte får som hon vill. Det kan röra sig om när jag inte vill köpa det ekologiska smöret istället för det vanliga eller när jag säger till henne att jag inte känner för att gå ut och äta. Alltid är det jag som är snål och jag som ska ha dåligt samvete när det alltid är hon som börjar prata om pengar. "Du är mannen" brukar det låta. Samtidigt får jag knappt spola i hennes vattenkran när jag är hos henne för att hon då anser att vattenräkningen blir för dyr. Sneglar jag på ett knäckebröd eller en frukt som hon har köpt så säger hon genast att jag får betala den om jag äter upp den. Hon har själv haft skulder och kan inte hantera pengar för fem öre.
Ett annat problem är vår åldersskillnad. Hon vill gärna att vi ska flytta ihop och skaffa barn men jag känner att det ligger åtminstone 3-4-5 år fram i tiden. Dum som jag var så sa gick jag med på att gå på några lägenhetsvisningar med henne i våras men valde sedan att köpa egen lägenhet närmare min egna familj under sensommaren för att jag vet att det aldrig hade fungerat i praktiken att flytta ihop. Jag är exempelvis pedant och måste ha det städat omkring mig medan hennes lägenhet ser ut som ett bombnedslag utan att hon bryr sig om det.
Ända sedan dess har hon så gott som varje gång vi träffats tagit upp att hon känner sig sviken och att jag gav henne falska förhoppningar (vilket jag ändå till viss del kan hålla med om).
Det känns som att jag lever i en storm och att hela mitt liv har blivit omkullkastat. Hon är allt som oftast negativ och lyckas även dra ner mig i negativiteten. Hon pratar mycket om hennes ex och vad han har utsatt henne och hennes son för (där känner jag ett visst medlidande). Problemet är bara att jag inte orkar höra om det varenda gång jag träffar henne. Jag tränade ofta förut men nu har jag slutat. Vi ses oftast varje helg och även någon/några dagar under veckorna men jag har börjat hitta på små ursäkter för att slippa hälsa på henne. Någon gång har hon kommit på mig med en vit lögn och då tog det hus i helvete.
Jag anser att man ska lyfta upp varandra i en relation. En relation ska präglas av positiv energi och vara sund. Men jag känner att den här relationen är allt annat än sund så som den ser ut i dagsläget. För några månader sedan fick jag nog och skrev ett långt sms där jag gjorde slut med henne (jag vet, att göra slut via sms är inte optimalt). Men efter ca 20 minuter ringde hon upp mig och var helt förtvivlad, så jag tog motvilligt tillbaka henne på grund av att jag tyckte synd om henne. Min förhoppning var att hon skulle skärpa till sig men det upplever jag inte att hon har gjort.
Jag vet inte vad jag mer kan skriva förutom att mina föräldrar och vissa vänner har varit skeptiska till mitt förhållande, framförallt på grund av ålderskillnaden. Jag har inte vågat/velat berätta hur det faktiskt ligger till med allt annat, då hade dom nog sagt upp bekantskapen med mig.
Givetvis har även jag negativa sidor och hon positiva men i dagsläget känner jag inte att hennes positiva sidor väger upp. Det finns säkert mycket mer att skriva men kommer inte på något. Ni får gärna ställa frågor om ni har några.
Kort bakgrundsinformation: Jag har varit tillsammans med min flickvän i ca 1,5 år nu. Hon är flera år äldre än mig och har ett litet barn. Jag har inga egna barn. Hennes struliga ex finns med i bilden. Hon har tidigare stämt honom på vårdnaden men dom har fortfarande delad vårdnad.
I början av vårt förhållande så kändes det mesta fantastiskt, som det brukar göra. Jag svävade på moln och var kär. Men så fort förälskelsefasen var över började jag tycka att det mesta blev besvärligt.
Hon har dålig ekonomi på grund av att hon varit sjukskriven i ca 3 år, bl.a. på grund av det som hon påstått att hennes ex har utsatt henne för (men det är egentligen helt irrelevant för min situation).
Anledningen till att jag tar upp ekonomin är för att hon mer eller mindre tar för givet att jag ska betala det mesta för henne bara för att jag råkar arbeta (vilket jag oftast ändå gör). Vi har exempelvis ätit ute ett 30-tal gånger och varenda gång är det jag som har stått för notan. 8 av 10 gånger när vi är ute och handlar mat så är det jag som betalar. För att inte tala om alla julklappar och presenter jag har köpt till både henne och hennes barn, utan att egentligen ha fått något tillbaka. Det som stör mig (och det som är det jag vill komma fram till) är att hon alltid ska kalla mig snål när hon inte får som hon vill. Det kan röra sig om när jag inte vill köpa det ekologiska smöret istället för det vanliga eller när jag säger till henne att jag inte känner för att gå ut och äta. Alltid är det jag som är snål och jag som ska ha dåligt samvete när det alltid är hon som börjar prata om pengar. "Du är mannen" brukar det låta. Samtidigt får jag knappt spola i hennes vattenkran när jag är hos henne för att hon då anser att vattenräkningen blir för dyr. Sneglar jag på ett knäckebröd eller en frukt som hon har köpt så säger hon genast att jag får betala den om jag äter upp den. Hon har själv haft skulder och kan inte hantera pengar för fem öre.
Ett annat problem är vår åldersskillnad. Hon vill gärna att vi ska flytta ihop och skaffa barn men jag känner att det ligger åtminstone 3-4-5 år fram i tiden. Dum som jag var så sa gick jag med på att gå på några lägenhetsvisningar med henne i våras men valde sedan att köpa egen lägenhet närmare min egna familj under sensommaren för att jag vet att det aldrig hade fungerat i praktiken att flytta ihop. Jag är exempelvis pedant och måste ha det städat omkring mig medan hennes lägenhet ser ut som ett bombnedslag utan att hon bryr sig om det.
Ända sedan dess har hon så gott som varje gång vi träffats tagit upp att hon känner sig sviken och att jag gav henne falska förhoppningar (vilket jag ändå till viss del kan hålla med om).
Det känns som att jag lever i en storm och att hela mitt liv har blivit omkullkastat. Hon är allt som oftast negativ och lyckas även dra ner mig i negativiteten. Hon pratar mycket om hennes ex och vad han har utsatt henne och hennes son för (där känner jag ett visst medlidande). Problemet är bara att jag inte orkar höra om det varenda gång jag träffar henne. Jag tränade ofta förut men nu har jag slutat. Vi ses oftast varje helg och även någon/några dagar under veckorna men jag har börjat hitta på små ursäkter för att slippa hälsa på henne. Någon gång har hon kommit på mig med en vit lögn och då tog det hus i helvete.
Jag anser att man ska lyfta upp varandra i en relation. En relation ska präglas av positiv energi och vara sund. Men jag känner att den här relationen är allt annat än sund så som den ser ut i dagsläget. För några månader sedan fick jag nog och skrev ett långt sms där jag gjorde slut med henne (jag vet, att göra slut via sms är inte optimalt). Men efter ca 20 minuter ringde hon upp mig och var helt förtvivlad, så jag tog motvilligt tillbaka henne på grund av att jag tyckte synd om henne. Min förhoppning var att hon skulle skärpa till sig men det upplever jag inte att hon har gjort.
Jag vet inte vad jag mer kan skriva förutom att mina föräldrar och vissa vänner har varit skeptiska till mitt förhållande, framförallt på grund av ålderskillnaden. Jag har inte vågat/velat berätta hur det faktiskt ligger till med allt annat, då hade dom nog sagt upp bekantskapen med mig.
Givetvis har även jag negativa sidor och hon positiva men i dagsläget känner jag inte att hennes positiva sidor väger upp. Det finns säkert mycket mer att skriva men kommer inte på något. Ni får gärna ställa frågor om ni har några.
__________________
Senast redigerad av Lilliehorn 2023-01-06 kl. 22:52.
Senast redigerad av Lilliehorn 2023-01-06 kl. 22:52.