Citat:
Så du satt i en vanlig fyllecell? har suttit 2 gånger i fyllecell i sverige och båda gångerna saknades det fönster. Hade bara en galonmadrass som va iskall ( vilket hela cellen va ) luktade avlopp i hela cellen, gammal piss och avföring
Häromhelgen besökte jag en nattklubb i Finland. När den stängde vid 5 gick jag hemåt och stannade till och snackade med två brudar på gatan. Jag hann ragga i cirka 10 sekunder så kommer en skåpbil och tvärnitar bredvid mig, två poliser hoppar ur och greppar tag i mig samtidigt som den ena utbrister (på finlandssvenska) ”nu följer du med här”.
Jag fattade ingenting eftersom jag inte hade gjort något och inte ens var speciellt full men tänkte att ”jaha då får jag väl pröva finsk fyllecell ett par timmar, men jag är väl i ett någorlunda civiliserat land och det lär väl vara som hemma”.
Jag hade fel.
När skåpbilen var framme i stationen och de släppte ut mig ur buren där man satt som en hund, så tömde de mina fickor och tog mitt skärp, mina skor, och, värst av allt, min tröja. Därefter tog de mig till en cell, knuffade in mig, och smällde igen dörren.
Vid första anblick såg jag bara en pissoar och ropade ”kan jag få vatten?” varpå polisen kom tillbaka och irriterat svarade ”det finns i kranen” och pekade på en liten kran i väggen, för att sedan vända om och gå.
Därefter märkte jag två saker. Det första var att det inte fanns något fönster. Jag har suttit i några fylleceller i Sverige och Östeuropa, och alla har haft fönster. Jag tror de måste ha det åtminstone i Sverige?
Det andra jag la märke till efter att polisen gått var att det rådde en total tystnad. Det kan inte ha suttit någon annan fånge i hela avdelningen. Jag visste också att jag var under marken eftersom polisbussen hade kört ner i ett garage från gatan.
Fylleceller är inte så illa om man faktiskt är full när man är där, och till en början var jag lite småfull och roade mig med att göra armhävningar och rulla ihop plastmadrassen till en korv, men efter en kvart satt jag bara och stirrade in i väggen.
När pulsen från armhävningarna lagt sig så märkte jag också att det var väldigt kallt, och då hade jag ändå en långärmad skjorta på mig. Jag la mig ner och försökte sova lite, men det var alldeles för kallt för det, och jag låg bara och huttrade på den kalla plastmadrassen. Jag började bli förbannad och tänkte att jag ändå måste röra lite på mig för att hålla värmen, så jag reste mig upp och började sparka så hårt jag kunde på dörren samtidigt som jag ropade ”Är det någon här?!”. Jag tittade ut över den svagt belysta korridoren genom det lilla fönstret på dörren och lyssnade. Ingenting. Inget svar från någon annan fånge, och ingen polis som försökte stoppa mig från att förstöra dörren.
Jag fortsatte sparka dörren tills jag blev utmattad och satte mig ner igen och vaggade huttrandes fram och tillbaka. Vid det laget hade jag nog inte ens varit där en halvtimme. Jag la mig ner och sov kanske 5-10 minuter innan jag vaknade av kylan. Därefter gjorde jag några upphopp och la mig ner för att sova 5-10 minuter till.
Detta repeterades hela natten. Ni kan förstå att jag inte hade någon tidsuppfattning över huvud taget; Det fanns inget dagsljus och inte minsta ljud eller tecken på annat mänskligt liv.
Det var utan tvekan den längsta och mest psykiskt tärande natt jag upplevt. Tystnaden, isolationen, mörkret och kylan gjorde mig tokig. Framåt slutet kändes det som att jag hade varit där ett dygn och började undra om detta verkligen var en fyllecell och jag inte hade blivit tvångsinternerad på något mentalsjukhus.
Sen tänkte jag att ryssen äntligen har kommit och atombombat sönder hela staden och jag är i en källare under flera ton rasmassor och alla som känner till att jag är här är döda. Jag blev mer och mer övertygad om att det måste vara det som har hänt. Jag funderade på vad jag skulle dö av först, svält eller kylan? Hur länge överlever man på bara radioaktivt kranvatten?
Jag vaggade fram och tillbaka i flera timmar med de tankarna samtidigt som jag började hacka tänder av kylan, tills jag äntligen hörde fotsteg.
- ”Klockan är 9 och du ska hem” utbrast morgonvakten på finlandssvenska.
Jag hade alltså varit där i knappt fyra timmar.
Jag ställde mig långsamt upp och gick ut genom dörren utan att säga ett ord. Hon sa ingenting om att jag skakade i hela kroppen. Hon ledde mig till en reception där jag fick tillbaka mina saker, och jag har aldrig i mitt liv tagit på mig en tröja och jacka så fort. Därefter sa hon åt mig att skriva under något papper, men jag ignorerade henne och gick bara långsamt mot utgången med tom blick.
- ”Du kan välja att inte skriva under, men..”
Jag lyssnade inte alls på vad hon sa, jag ville vara därifrån.
- ”Vet du var vi är? Vill du ha en vägbesk..”
Jag bryr mig inte tänkte jag, jag måste bara ut härifrån. Jag har aldrig i mitt liv varit så glad över att få solljus i ansiktet som när jag klev ut genom dörren.
Frågeställningar: Har någon annan varit med om liknande upplevelser från finska fylleceller? Eller svenska till och med?
Är detta normalt ens i Finland? Borde vi införa detta i Sverige också för att stävja fylleriet?
Jag fattade ingenting eftersom jag inte hade gjort något och inte ens var speciellt full men tänkte att ”jaha då får jag väl pröva finsk fyllecell ett par timmar, men jag är väl i ett någorlunda civiliserat land och det lär väl vara som hemma”.
Jag hade fel.
När skåpbilen var framme i stationen och de släppte ut mig ur buren där man satt som en hund, så tömde de mina fickor och tog mitt skärp, mina skor, och, värst av allt, min tröja. Därefter tog de mig till en cell, knuffade in mig, och smällde igen dörren.
Vid första anblick såg jag bara en pissoar och ropade ”kan jag få vatten?” varpå polisen kom tillbaka och irriterat svarade ”det finns i kranen” och pekade på en liten kran i väggen, för att sedan vända om och gå.
Därefter märkte jag två saker. Det första var att det inte fanns något fönster. Jag har suttit i några fylleceller i Sverige och Östeuropa, och alla har haft fönster. Jag tror de måste ha det åtminstone i Sverige?
Det andra jag la märke till efter att polisen gått var att det rådde en total tystnad. Det kan inte ha suttit någon annan fånge i hela avdelningen. Jag visste också att jag var under marken eftersom polisbussen hade kört ner i ett garage från gatan.
Fylleceller är inte så illa om man faktiskt är full när man är där, och till en början var jag lite småfull och roade mig med att göra armhävningar och rulla ihop plastmadrassen till en korv, men efter en kvart satt jag bara och stirrade in i väggen.
När pulsen från armhävningarna lagt sig så märkte jag också att det var väldigt kallt, och då hade jag ändå en långärmad skjorta på mig. Jag la mig ner och försökte sova lite, men det var alldeles för kallt för det, och jag låg bara och huttrade på den kalla plastmadrassen. Jag började bli förbannad och tänkte att jag ändå måste röra lite på mig för att hålla värmen, så jag reste mig upp och började sparka så hårt jag kunde på dörren samtidigt som jag ropade ”Är det någon här?!”. Jag tittade ut över den svagt belysta korridoren genom det lilla fönstret på dörren och lyssnade. Ingenting. Inget svar från någon annan fånge, och ingen polis som försökte stoppa mig från att förstöra dörren.
Jag fortsatte sparka dörren tills jag blev utmattad och satte mig ner igen och vaggade huttrandes fram och tillbaka. Vid det laget hade jag nog inte ens varit där en halvtimme. Jag la mig ner och sov kanske 5-10 minuter innan jag vaknade av kylan. Därefter gjorde jag några upphopp och la mig ner för att sova 5-10 minuter till.
Detta repeterades hela natten. Ni kan förstå att jag inte hade någon tidsuppfattning över huvud taget; Det fanns inget dagsljus och inte minsta ljud eller tecken på annat mänskligt liv.
Det var utan tvekan den längsta och mest psykiskt tärande natt jag upplevt. Tystnaden, isolationen, mörkret och kylan gjorde mig tokig. Framåt slutet kändes det som att jag hade varit där ett dygn och började undra om detta verkligen var en fyllecell och jag inte hade blivit tvångsinternerad på något mentalsjukhus.
Sen tänkte jag att ryssen äntligen har kommit och atombombat sönder hela staden och jag är i en källare under flera ton rasmassor och alla som känner till att jag är här är döda. Jag blev mer och mer övertygad om att det måste vara det som har hänt. Jag funderade på vad jag skulle dö av först, svält eller kylan? Hur länge överlever man på bara radioaktivt kranvatten?
Jag vaggade fram och tillbaka i flera timmar med de tankarna samtidigt som jag började hacka tänder av kylan, tills jag äntligen hörde fotsteg.
- ”Klockan är 9 och du ska hem” utbrast morgonvakten på finlandssvenska.
Jag hade alltså varit där i knappt fyra timmar.
Jag ställde mig långsamt upp och gick ut genom dörren utan att säga ett ord. Hon sa ingenting om att jag skakade i hela kroppen. Hon ledde mig till en reception där jag fick tillbaka mina saker, och jag har aldrig i mitt liv tagit på mig en tröja och jacka så fort. Därefter sa hon åt mig att skriva under något papper, men jag ignorerade henne och gick bara långsamt mot utgången med tom blick.
- ”Du kan välja att inte skriva under, men..”
Jag lyssnade inte alls på vad hon sa, jag ville vara därifrån.
- ”Vet du var vi är? Vill du ha en vägbesk..”
Jag bryr mig inte tänkte jag, jag måste bara ut härifrån. Jag har aldrig i mitt liv varit så glad över att få solljus i ansiktet som när jag klev ut genom dörren.
Frågeställningar: Har någon annan varit med om liknande upplevelser från finska fylleceller? Eller svenska till och med?
Är detta normalt ens i Finland? Borde vi införa detta i Sverige också för att stävja fylleriet?
