Fastnar i tankar om universums begynnelse, hur acceptera att aldrig veta?

På sistone har jag fastnat i tankar om universums begynnelse, Big Bang javisst men innan det då och innan det vad fanns och varför..?
Hur kan ingenting bli någonting? Varför finns allt, hur och varför? Ingen kan väll ge ett svar på detta egentligen.


Känns som att jag håller på att bli galen och tappa greppet utav verkligheten på grund utav detta, därför placerar jag denna tråd i psykisk hälsa, hur ska jag acceptera att aldrig veta?

Luft kan bli träd. "Inget" kan bli något. Det fysiker menar är att de finns något i "ingenting". För de flesta är denna typ av språk absurd. Vad de menar är att innan universum skapades fanns något som vi kallar "ingenting". Jag är ingen fysiker och jag har inte blivit klokare efter att pratat med fysiker. Jag accepterar att jag inte vet, för att jag inte bryr mig.

Du behöver sluta tänka själv och istället läsa vad de stora världsreligionerna och andra filosofiska system har gett för svar på den frågan. Det här är frågor människor har funderat på sedan tidernas begynnelse och många har förvisso grubblat sig tokiga på dem, men alternativet är att ta del av alla olika förklaringsmodeller som människor haft och fundera på om du tror på någon av dem.

Jag har hört detta också och precis som du säger så blir man inte klokare, jag har däremot svårt att acceptera som sagt och tänker på detta ofta.

Ja något sådant kanske kan hjälpa mig, känns som det hade varit lättare att leva för flera hundra år sedan och bara accepterat att gud låg bakom allt för att man inte visste bättre.

Ingenting... Big Bang-teorin föreslår att allt en gång var väldigt, väldigt kompakt innan det exploderade och blev universum, men det kan absolut ha funnits "något" innan dess. Vi tror bara att all materia har varit en koncentrerad punkt i tidernas begynnelse, men det kan mycket väl vara så att universum imploderar till slut och blir en kompakt liten punkt igen.

Jag hade sånna tankar väldigt mycket ett tag. Det kan fortfarande vara lite svindlande men det som räddade mig ur det var att istället se det med fascination.

Du är otroligt lyckligt lottad som får leva detta livet och spela ut det under denna unika tidsepok med internet, resor över världen och ett (hittills) överflöd av resurser. Visst, allt är sjukt om man tänker på det och just därför ska du njuta så mycket du kan!

Ingenting betyder något så varför gå runt och må dåligt över det? Alla pinsamma ögonblick, misstag, relationer, allt sånt är skit samma. Njut av detta ljuvliga underverk och försök vara en vänlig och omtänksam människa

Hehe, jo visst men folk var nog inte övertygade då heller. Bästa är att skita i vilket och vila i att detta bara är en riktigt sjuk karusell man bara får åka en gång!

Men vad fanns tre miljarder år innan Big Bang då?

På vilket sätt vet man "bättre" idag då? Visst man kanske kan förklara vissa saker men man vet inte mer om huvudfrågan för det.

Du får vända dig till religionen eller filosofi.

Ju mer man lär sig, desto mer rör man vid det okända. Man lär sig med tiden att uppskatta det stora mysteriet som är livet och att det alltid finns något mer att lära sig. Du är inte ensam om att inte veta, det gäller för alla människor, och ju mer man vet desto mer vet man att man inte vet. Vad människan kan göra är att på civilisationsnivå uppbära kloka frågor, kloka funderingar, vägledning och svar på vad det goda livet innebär. Vi har vetenskap, vi har filosofi, vi har litteratur, vi har andlighet och religion, vi har så mycket som vi ändå kan veta och en ständigt expanderande rymd in i det okända.

Universum är svaret på frågan vi inte vet hur vi skall ställa den, som Douglas Adams menade.

Tid och rum existerar i samspel. Om det inte finns någon rymd att röra sig i finns det inte heller någon tid. Om vi rör oss tillräckligt fort så saktas tiden ner.

Men om man ska hårdra det så kan det mycket väl ha varit ett universum innan big bang som kollapsat. Dvs en oändlig cykel av explosion och implosion, det kallas för "the big crunch" i vetenskapen.

Enligt den teorin lever vi just nu i explosionen

Tack för ditt inlägg. Hur kan denna materia ha funnits då och vart kom det ifrån, så här kan man fortsätta i all evighet. Jag fastnar i konstiga tankar om att om "inget" blev nånting hur kan jag ens veta att detta liv ens är "på riktigt" vad nu det betyder.
Jag kanske helt enkelt är dum i huvudet

Varför kan du inte acceptera att inte veta?
Vad händer om du inte vet menar du?