"Jag litar på vetenskapen"

Jag förhåller mig till vetenskapen i enlighet med Kuhns paradigmteori, nämligen att se vetenskapen inom ett visst paradigm som ett form av pusselläggande. Syftet inom paradigmet är inte att upptäcka nya, banbrytande teorier som kan förklara verklighetens natur på ett fundamentalt annorlunda sätt. Det handlar istället om att försöka lösa problem utifrån ett givet teoretiskt ramverk som de flesta är överens om, där själva pusselläggningen är det intressanta, inte hur pusslet i slutändan ser ut (för det vet vi redan). Den som är bäst på att lägga pussel får nobelpriset och sina artiklar och studier publicerade, men hur pusslet i slutändan ser ut är varken speciellt intressant eller säger så mycket om verkligheten i sig.

Paradigm är inkommensurabla, enligt Kuhn iaf, vilket innebär att vi inte kan jämföra dem med varandra utifrån epistemiskt goda skäl för kunskap om verklighetens egentliga beskaffenhet. Det kopernikanska paradigmet är inte mer sant än det moderna kvantmekaniska, för exakt vilken objektiv måttstock skulle vi kunna hänvisa till utan att hänvisa till rådande paradigm? Jag påstår inte att Kuhn är någon form av global skeptiker, det är inte så man ska tolka honom. Man kanske snarare ska se vetenskapen lite mer som en normativ disciplin på det sättet att det är instrumentella eller pragmatiska värden som avgör den vetenskapliga metoden och dess ingående termer, inte någon "objektiv verklighet där ute" som inte någon tycks kunna definiera.

Vetenskapen är pragmatisk, inte objektiv. Imo.

I olika vetenskapliga frågor så vill ju självklart artikelförfattarna ha rätt i det de skriver eller det de kommit fram till i sin forskning. Och ifall det står i motsats gentemot slutsatser någon annan tagit så uppstår ju en debatt om evidensen finns där. Det är först när flera stycken lyckats komma fram till samma resultat, helst genom skilda metoder, som det börjar närma sig konsensus.

Grejen är ju att de stora teorier som finns inom vetenskapen råder det stor konsensus kring. Väldigt mycket evidens, många gånger via flera olika vetenskapsområden, som sedan konvergerar i en och samma slutsats. Men som jag förstår det så är det mer när man börjar "zooma" ned på detaljfrågor som det brukar finnas någon riktig vetenskaplig debatt.

Jag lyssnade på Neil Degrasse Tyson (amerikansk astrofysiker) som var med i Joe Rogans podcast nu senast och han tog upp just de här sakerna. Vetenskapsmännen är oftast väldigt överens när det kommer till grunderna och det är först när det börjar bli frågan om små detaljfrågor som det verkligen finns någon debatt.

Sedan tog han exemplet med Newton och Einstein. Newtons teorier är ju inte fel, det är bara det att de gäller under specifika förutsättningar. De funkar alldeles utmärkt så länge man inte räknar med väldigt stor gravitationell påverkan eller extrema hastigheter. De tog människan till månen. I den kontexten funkar dem. Einsteins teorier är mer heltäckande och kan användas i fler sammanhang och ger en bättre och mer detaljerad beskrivning av verkligheten.

Rogan har jag för mig nämnde någonting om att han läst om något som kanske skulle kunna omkullkasta Einsteins allmänna relativitetsteori. Neil påpekade då att Einsteins teorier kommer alltid fortsätta fungera i sin kontext oavsett vad någon annan kommer fram till. Under specifika förutsättningar så kommer Eintsteins teorier alltid att ge korrekta resultat och förutsägelser. De har ju testats otroligt många gånger av olika personer på olika sätt som alltid kommit fram till samma sak. Det kommer inte försvinna. Däremot kan det komma en mer heltäckande teori som kan förklara gravitation på kvantnivå samt svarta hål och som gör att det går att använda i ännu mer sammanhang, ännu mer detaljerat.

Personligen litar jag ju på de stora ramverken, teorierna. Det är först när man börjar studera detaljfrågor som det uppstår en större osäkerhet. Den mängden evidens som stödjer de stora teorierna är ju oftast gigantiskt omfattande. Sen behöver de ju inte utgöra en perfekt representation av verkligheten, det kommer vi nog aldrig få. Det handlar ju alltid om modeller. Men i den kontexten de är ämnade att använda så fungerar dem.

Varför litar du på metoden? Vad är den vetenskapliga metoden?

Det är sant att vart pengarna i slutändan hamnar påverkar tillgängliga resurser och mängden forskning som genomförs inom olika områden. Men ifall du har en fråga som studerats inom flera olika vetenskapsområden och med vitt skilda metoder och där forskarna fått samma resultat och dragit samma slutsatser oberoende av varandra så går det oftast att lita på. I alla fall så länge det handlar om referentgranskade artiklar. Enda undantaget är ifall regelrätt fusk skulle förekomma. Men i exemplet jag nämnde är det oerhört osannolikt.

Systematik och upprepningsbarhet är den vetenskapliga metodens signum. T.ex om jag gör en undersökning med en vetenskaplig metod, ska jag beskriva den så exakt och bra, att du sedan ska kunna upprepa vad jag gjort och komma fram till samma resultat.

Hur tänker du nu? Vad tror du drivit utvecklingen de senaste 100 åren? Tror du blandar ihop saker. Du som individ har kanske inte nytta av den mesta vetenskapen.

Där är jag beredd att hålla med dig.

Att vi befinner oss i filosofi-avdelningen, så tänkte jag. Vet inte hur du tänkte.

Man kan bara tro . Tex har någon räknat ut hypotinusan och jag har provat att linjens längd blir rätt . Är det det vetenskap så har dom rätt i det.
Mer avancerat med läkemedel så gissar dom bara eftersom dom måste prova på råttor för att se hur dom reagerar på det. Tex Blir dom äldre ? Piggare ? Osv det kan nog inte kallas vetenskap utan experiment. Hur universum är till är logiska gissningar. Fosiler och gamla skelett är gissningar ingen vetenskap om att dinosaurier fanns.
Fotoniska kvant strålande ljus som blir. Spegel bilder av varandra är bara en funktion man skapar inte vetenskap.
Det mesta är observation av experiment som leder till viss trolig logik om den upprepas.

Vetenskapen är ändå så långt dom kan observera sanningen. Osäkerheten är om dom gissar fel . Är El nyttigare än gas? Påverkar el produken polernas egna magnetfält ? Eller är omställningen bara en ekonomisk makt när oljan tar slut.

Jag vet att vetenskapen vet mycket ,men inte hur många fel och misstag det kan bli när dom tror fel

Men det får vi dras med för jag kommer inte forska i något .

En tumregel att hålla koll på är att underskrifter handlar om aktivism, inte vetenskap.

Du ser inga vetenskapsmän samla namnlistor med underskrifter för att övertyga någon om Einsteins relativitetsteori eller att Jorden är rund.

Ah, är det induktion primärt du syftar på? Jag tänker lite att man utvecklar en hypotes utifrån de empiriska observation man gör, vilket i slutända blir en form av testimplikationer (I) som antingen kan induktivt stötta eller deduktivt falsifiera hypotesen (H).

(1) H --> I(1), I(2), I(3) . . . I(n)
(2) I(1), I(2), I(3) . . . I(n)
--------------------------------------
(3) H

Hur tänker du när kommer till Humes induktionsproblem? Visserligen kan man ju deduktivt falsifiera H utifrån modens tollens, men att verifiera den går ju aldrig att göra deduktivt då den är induktiv. Hur tänker du kring det? Ser du något problem med induktion?

Nej egentligen inte utifrån att det viktigaste i alla vetenskap är att man redovisar den valda metodens brister och tillkortakommanden för det man undersöker. Öppenhet och tydligt är det enda kravet tycker jag man bör uppfylla så att det framlagda resultatet kan ifrågasättas och alternativa slutsatser dras, alltså oavsett om man har induktiva eller deduktiva ansatser, eller något annat.

Av alla de olika metoder om finns så är det viktigaste att prova alla för att dels se metodbristerna, dels se hur (och förstås "om") iakttagelser och slutsatser om den undersökta empirin förändras med ett annat metodval, och förstås också teorival, om det är sådan forskning man håller på med.