Varför hatar brudar tanken på att vara hemmafru?

Hemmafrueran var absolut kort. Om man nu definierar hemmafru som när det var normen i alla samhällsklasser att kvinnan var hemma och mannen drog in pengarna. Den välfärden och politiken sammanföll bara under en kort tid. Men samtidigt kan man inte jämföra dagens heltidsarbetande kvinnor(som arbetar utan för hemmet, åt någon annan och som då behöver lämna bort sina barn) med exempelvis en bondhustru(som arbetade på den egna gården, för den egna familjen, utan "stämpelklocka", utan att lämna sitt hem eller lämna bort sina barn) eller med en hantverksmästares hustru(som hjälpte till i makens verkstad och då också arbetade för den egna familjen och utan att lämna bort barnen). Grejen är ju också att det var kvinnorna som var tvungna att arbeta som gjorde det. Det var inte så att alla kvinnor så himla gärna ville vara självständiga och där för slarvade på fabriken för det höga nöjets skull. Man får komma ihåg att en välfärden,som nådde ut till större delen av befolkningen ,inte kom förrän en bra bit in på 1900-talet.

Och som sagt så finns det en hel rad säkerhetsåtgärder man kan ta till med en hemmavarande. Man kan såklart också gå tillbaka till arbetet man haft innan eller börja om. Men mest av allt så kanske det helt enkelt är så att det man medvetet har valt med en hemmavarande partner är den livsstil man vill ha. Det är värt det bara så(särskilt sedan rapport efter rapport kommer om hur lite det egentligen lönar sig att arbeta om man har en lägre lön, vilket många kvinnor har. Så pensionsfrågan tappar styrka mer och mer). För övrigt är det fruktansvärt sorgligt att vi enbart serveras att skilsmässor är oundvikliga(samt stunning and brave...). Tänk om det är så att om vi är mer beroende av varandra så väljer man partner med större omsorg samt tar bättre hand om det man har.

Vilket ju är en politisk fråga, inte en fråga om män och kvinnor eller relationer. Fast sedan ska man ju också komma ihåg att många kvinnor har låga löner och det gör inte så mycket i pensionskuvertet.

Nä, jag tycker faktiskt det finns massvis med saker som är roligare än att "sköta ett hem". Bättre betalt är det också.

Jag sysselsätter mig massvis, ja(det vissa påstod att man inte kunde göra som hemmavarande). Nej, jag får inte betalt. Det behövs inte heller. För skillnaden är ju att jag kan lämna alla mina sysselsättningar hur som helst om jag skulle vilja. Jag kan flytta runt mycket av det och göra det när det passar/jag har lust. Frihet är värt mycket.

Men du skulle kunna vara frilansare/egen företagare och göra politiska uppdrag, tjäna flis och få en egen pension och avsluta det hela när du vill. Då skulle du ha friheten och få betalt/få en pensionsgrund. Vore inte det bra? Då är du hemmafru och egen företagare och kan välja fritt (precis som nu) vart du för tillfället vill lägga mest krut. Och när barnen är vuxna har du ett bra CV om du då känner att du skulle vilja jobba mer.

Det skulle jag kunna. Om jag ville. Jag har varit frilansare tidigare, då jag ville och det passade oss. Min/vår definition av frihet är att ha små behov och att vara så lite beroende av det yttre(för försörjning, uppvisning av tid, lycka, tillfredsställd) som möjligt. Att exempelvis driva företag skapar behov. Man binder upp sig mot kunder/uppdragsgivare, man skapar ofriare vanor, man blir mindre flexibel och allvarligt talat så skapar det ofta ett behov som inte finns om man drar in mer pengar ön man behöver(och särskilt om man gör det bara för sakens skull).
Vi har alltid valt friheten och varandra över allt annat. När dottern var liten och jag pluggade så hade jag kunnat ta studielån, det hade nog varit förväntat sedan maken,när dottern föddes, valde att ta ett "skitjobb" för att få mer tid till familjen samtidigt som han också gick ner i tid efter pappaledigheten. Men vi levde på ingenting och njöt av att välja oss, familjetid och att inte binda upp oss mot att betala tillbaka studielån, klättra i karriären eller en massa materiella måsten. Vi kände oss superrika och priviligierade. Sedan jobbade jag hemma så att barnet fick få och väldigt korta dagar på förskola medan maken tog tag i karriärandet. Det var bra och rätt då. Sedan började barnet skola och aktiviteter och kompisar blev så viktigt. Familjetiden krympte. Då slutade jag arbeta för att helt kunna ta tillvara på den tiden som fanns. Hela familjen fick det då lugnare. Ekorrhjulet existerar inte hos oss.
Maken har samma inställning. Han var tidigare chef på ett större företag. Tjänade bra och hade trevliga förmåner. Men så skulle rollen förändras, distrikt skulle slås ihop och det skulle krävas en hel del resor i tjänsten(och högre lön). Det ville vi inte vara med om. Så två andra företag drog i maken och ville locka över honom. Det ena erbjöd en hög chefstjänst med mycket högre lön. Men den skulle också innebära lite resor, massa kontorstid och viss pendling. Nä. Det andra företaget erbjöd ett vanligare jobb, lite längre lön än han hade innan, men fullt förtroende från chefen och full bestämmanderätt över när och var arbetet utförs. Ja tack!
Vi brukar skoja om att om vi hade levt förr så hade vi varit luffare. Fria som fåglar.

Jag kommer högt troligtvis att arbeta igen. Med vad. Samma eller börja om för vi se. Vad vi har nu är det viktigaste(med vissa säkerhetsåtgärder såklart).

Det låter som ni har ett härligt upplägg!
Men se till att få med alla dina sysselsättningar i ditt CV/referenser för de uppdrag du gör, den dag du känner dig sugen på att jobba. Och se till att din make sätter av pengar av sin lön till din pension. Att ha en dräglig ekonomi ger även det frihet.

Sedan tycker jag fortsatt du borde ta betalt för dina uppdrag... Jag förstår till fulla din och din makes tankar kring frihet, men man ska inte jobba gratis anser jag. Dessutom: en lön gör att du även betalar skatt och med skatten bidrar till vår välfärd. En samhällsgärning helt enkelt. Men som sagt: gör det som frilansare och helt på dina villkor, så du får behålla den där goa frihetskänslan och satsa fullt ut på familjen i de perioder du endast vill göra det.

När hon blir utsparkad blir det också problem med att ordna bostad, jobb etc. Det är väl därför kvinnor slutade att vara hemmafruar. De måste dra in kosing för att bli självständiga.

Blotta tanken på att vara hemmafru ger mig kräksmak i munnen. Anledningen? Att folk TROR att det är ett jävla guldliv medan du i själva verket sliter arslet av dig för att hålla ordning på hus och hem, ungar och allt vad det innebär, gärna i kombination med extrem sömnlöshet. Jävla idioti jämfört med att arbeta, komma hem och sen slippa hjälpa till med ett jävla piss, med ursäkten att du jobbat hela dagen.

Ne och det måste man göra något åt politiskt. Om man är gift så har ju kvinnan t.ex rätt till en del pengar vid skilsmässan osv. Kvinnor som vill vara hemmafruar ska banne mig få lov och möjligheter att vara det också

Jag tror att det är feminismen som gjort att färre kvinnor idag vill vara hemmafruar. Förr så fanns det väl ett syfte att ha hemmafruar inte minst om mannen var välbärgad och tjänade mycket pengar. Då fanns det säkert kvinnor som blev författare och således både kunde vara med och bidra till hushållet.

Nix merparten av det som ska skötas i hemmet görs av kvinnan det finns inte på kartan att mannen som jobbar och sliter varje dag ska behöva komma hem och laga mat, dammsuga eller tvätta. Passar inte det damen så vet hon var dörren är.