Får ej hjälp av psyk så vet nån en lösning snälla hjälp mig!!!

En kompis kollade vilka regioner vi hade avtal med. Jag kollade först min region men de hade inga privata. Att de har avtal betyder att jag får gå dit på samma villkor som dem som bor där. Kompisen hittade två, en ville inte ha mig som patient men den andra sa ja när kompisen ringde. Jag var tyvärr så desperat att jag inte kunde tänka mer. Hade sökt allt trodde jag.

Där jag går är en sådan klinik som man bara betalar som regionen. Dvs regionen bekostar den privata vården. Hade inte haft råd om man var tvungen att betala själv, som vissa kliniker.

Du verkar bo i en stor region, vet inget om deras avtal. Det kanske finns privata inom regionen. Kolla det. Sedan ring och fråga om du kan bli patient. Om de säger ja, kolla vad det kostar och om de är med i frikortet.

Alla kliniker som är privata är inte bra, men man kan testa. Regionernas egen vård är inget att hurra över. De vill ju helst spara och inte ge många tider eller anstränga sig, ofta överbokade. De privata måste ha så många patienter som möjligt för att de ska tjäna på det. Därför är det mer vanligt att man får bra bemötande. Men inga garantier.

Jag är väl egentligen inte förtjust i mediciner, men jag hade svår depression, svår OCD och svår panikångest. Jag kanske har 10 % kvar symptom vilket är fantastiskt. Så för mig var det värt med mediciner. Efter jag fick bra mediciner så började jag försöka tänka annorlunda, arbeta med acceptans, tacksamhet och kunde jobba bort att jag var en skitstövel. Jag kunde börja gå långa promenader, det orkade jag inte innan.

Men det lät som han inte fått testa olika mediciner i så hög utsträckning. Mest mediciner som är väldigt lika varandra. Man ska inte ge upp, för det kan finnas en väldigt bra medicin.

Folk förstår inte att har man svår depression och ångest så kan man inte göra saker andra kan. Det handlar inte om att man inte vill testa. Det handlar om att svår dep/ångest gör att du tappar all energi. Var ska kraften komma från? Hade man kraften skulle depression inte vara en sjukdom, det skulle ses som en förkylning och inte som totalt mentalt haveri. Motion orkar man med om man har en mildare form av depression. En sjukdom som tar bort energin kan inte botas genom att man gör det man inte kan pga sjukdomen.

Dock ett bra råd att börja väldigt långsamt. För det kanske finns något man orkar. Man ska vara stolt för det man orkar, inte hata sig själv för att man bara orkade det.

Sedan tyvärr mediciner som används mot psykos, kan göra en mer deprimerad. Man behöver dopamin. Det är ingen bra idé att ta bort det på en som inte har psykos.

Snålt av psyk att inte ens skriva ut zopiklon. Det gör nästan alla. Man kan inte sova bra genom att säga till att man ska sova bra. Men det är ju ofta ett fjantråd om mental ohälsa. "Se till att du sover bra". Det är ju som att säga för att du ska må bra måste du börja att må bra. Som att ha en bruten arm och boten är "sluta med det".

Felanvändning av quetiapin måste bort. Användning av Atarax ska minimeras. Det är deppigt att få något som bara är placebo. Du kan likagärna ta en åksjuketablett. Faktiskt bättre effekt på dem.

Sedan tycker man inte synd om sig själv för att man är sjuk. Man måste ju få konstatera att något ej är bra.

Därför att det fungerar. All evidens talar för att beteendeaktivering krävs för att må bättre. Och man måste aktivera sig först för att må bättre, inte tvärtom.

Tyvärr är de flesta som säger "jag får ingen hjälp" för lata för att bry sig. De är för lata för att ens börja hjälpa sig själva. Det är deras eget val.

Ballt, du har förstås dokumentationen kring det? Vilken bok? Eller länk?

Mkt intresserad av något som "bygger nya 'vägar' i hjärnan"

Gissar att det han syftar på är att träning påverkar plasticiteten i hjärnan. Likaså tycks det ha positiv effekt på de flesta kognitiva funktioner.

Du kan ju börja med Wikipedia-länken nedan och fortsätta att kika på referenserna om du vill djupdyka.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Neur...sical_exercise

https://youtu.be/XS_kjTAnpP0

VARSÅGOD!

Här kan du också läsa om din hjärna orkar med det
https://www.hjarnguiden.se/vanliga-f...-hj%C3%A4rnan/

Här kan du också läsa om din hjärna orkar med det
https://www.hjarnguiden.se/vanliga-f...-hj%C3%A4rnan/

Jag bor i stockholm. När jag tagot har det varit med en vän som jag litar på och börjat med små doser, sakta men säkert när man kånner sog redo gå ut på prommenader under tripen när det inte är allt för intensivt, i parker och natur områder och så, kånns som mycket släppte då, började kånna mig ett ned världen mer typ som fan ja har lika rätt att va här som dom och se allt för va det va mer. Mitt självvärde höjdes.. och ögonen för naturen öppnades på ett sett jag inte va van vid

Hmm men du har inte nån nära som skulle kunna va med när du testar det? Så fall skulle ja säga kör på själv. Eller som du skrev ta reda på nått ställe som hjälper en. Läsa/höra väldigt mkt om folks erfarenheter där. I sverige finns det kanske inte? Eller kanske har fel. Men tex spanien kanske finns.. Finns ju ayawachca ställen här i sverige har man ju hört. Säkert svamp me.

Vart i sverige bor du? Nära sthlm?

Sen det jag skrev om min sociala fobi jag haft, deen spökar ibland, inte gotalt borta men jämfört med innan ja börja experimentera med psykadeliska är det sinnes sjuk skillnad. Blev som ett verktyg för jag va så öppen me att vilja älska mig själv och utvevklas och öppnas upp för livet, så vaeje tripp kändes så meditativ när jag tog en stor dos blev det helgalet när jag inte visste va egodöd va det känns ju som man går mot sin riktiga död.

Sen vet ja inte om jag upplevt det där egodöd alla snackar om, släppte tagit till den där energin som jag skulle ge efter till och det som hände va att den sörudla gebom min kropp pch kåndes intensivt som kärlek så fick tårar av hur fint de va, kändes som ja åkte, på nått sätt som ja va en del av allt nå stort, rymden. Sen färger som åkte me och dansade till musiken. Sen vet ja intr va som hånder om va fortsätter, ja dgg mig tillbaks till rummet igen ssså såg fortfarande rummen men va so jag såg igenom rummet me. Men tog lång tid tills ja våga släppa taget, då sa ja högt till mig själv vafan är du rädd för! Så stärkte ja sig psykiskt och gick in i känslan, extrem energi, kändes som man skulle explodera. Ibland va det så kroppsligt me att dele efter del av mig dog och tillslut skulle föesvinna helt men ja vågade inte då utan deog mig tillbaks till verkligeheten.

Men dt va inte egodöden som gjorde att jag kommit så långt ned måendet, det va direkt ja börja testa smådoser. Såg männskligheten på nytt sett och mig själv. Även fast jag kämpar endel fortfarande med psyket^^


Har du kollat in luffarns hemsida? Där finns ju guide hur man köper osv.

Ja.

Och finns även mängder med studier kring de positiva effekterna av träning i nästan allt, sömn, stress, ångest etc.

Jag undrar hur många människor som mår så här extremt dåligt har för vardag?

Har de vänner / familj? Har de en hobby? Rör de på sig tillräckligt? Vad äter de för mat? Etc

Det känns lite som människor som inte har ordnat sina liv och inte gör det minst grundläggande för må bra, bara vill trycka i sig mediciner så de kan fungera och fortsätta i deras destruktiva beteende.

Har inte tillräckligt med inlägg för o skicka dm men bor i väst Sverige... o d e precis den typ av terapi, som människan använts sig av i årtusenden, som ja skulle vilja prova.

Det jag har lite svårt för är att alla ts i liknande trådar har en röd tråd i depression av någon form, och läkare och piller i all ära, men att börja ta hand om sig själv och sitt hus kan man göra direkt, det är hands on snabbhjälp för att må bättre (det är inget som tar bort depression men det gör det lite bättre och tar ett litet steg åt rätt håll).

Det gemensamma för alla borde alltså vara att börja ta tag i sina liv direkt, istället för att vänta på att en mirakelläkare med mirakelmedicin ska komma och rädda en. Det finns ingen sån läkare och det finns ingen sån medicin, det är hela paketet som tar någon från deprimerad till "vanlig" igen, inte en sak utan 30 små steg inom alla områden.

Nästa sak som nästan ingen berör är oxå den upplevda depressionen.
Om du tar 2pers, en mår bra och en är deprimerad, sen jämför du deras respektive liv och ser att de är eller var till synes identiska fram till depressionen, vad är det då som gör att den ena känner sig deprimerad och den andra inte känner så utan är ganska nöjd med livet?