Citat:
Ursprungligen postat av
billigost
Det har ju varit mode nu ett tag att fläka ut sig om sin s.k. psykiska ohälsa och på något sätt då roffa åt sig omgivningens relativt falska omtanke och gaggiga beröm, vilket får mig att må illa. Vem mår liksom inte dåligt då och då, och ändå får bita ihop och förändra tillvaron för att må bättre?
De i min omgivning som stoltserat med sin psykiska ohälsa är helt normala individer som ett tag levt "över sin förmåga" med att antingen spela ett spel man inte klarar av eller bara trånar efter ett liv man inte har. De orkar med det visuella önskelivet ett tag och ådrar sig högre status och tillvaro för att sedan motvilligt låta verkligheten komma ikapp, då har de på vägen sårat och kört över sin närmaste krets och då är det så dags att börja krypa tillbaka med svansen mellan benen och kräva att de närmsta ska förlåta och stötta det personen själv åsamkat.
Så fort någon i min bekantskap börjar yppa ordet psykisk ohälsa blir det blocken direkt. Enligt min mening är det ett fult spel de kör med som de kommer upprepa i all oändlighet.
Eller är jag för hård?
För hård är du inte men du ser det inte klarsynt.
Psykisk ohälsa har gått från att vara tabu till lite av en modegrej på några generationer.
Ta min mamma som första exempel. Hon är normal men för att citera henne ”Det är höst och då blir jag lite låg”. Det jag ser är en person som lever upp på sommaren och som sedan tvingas in i lägenheten från sommarstugan och med det har hon en höstdepression. Inget speciellt med det men fan heller att hon är deprimerad utan hon är låg. Det ena ordet är psykologisk och tabu.
Samtidigt känner jag en 90-talist som till och med använder Facebook varje gång det kommit en ny diagnos. Där har du en utveckling på bara två generationer.
Jag själv?
Sure. På kort tid har mycket hänt mig, både positivt och negativt vilket gjort att jag insett att jag är deprimerad. Inget allvarligt och jag vet anledningen. Går den inte över av sig självt så kommer lösningen i Maj.
Detta informerar jag självklart folk om. Jag informerar dem även om att jag inte längre lider utan är berikad med ADHD samt att jag är kroniskt sjuk.
Jag gör det inte för att starta en diskussion eller få uppmärksamhet utan för att människor i mitt liv tvingas leva med den jag är och bäst av allt. När jag mår dåligt så drar jag täcket över huvudet till jag mår bättre. Människorna i mitt liv vet med detta hur jag fungerar och de accepterar att jag har mina dagar.
Tidigare i mitt liv.
Jag har förlorat två viktiga människor i mitt liv. Inte pga mina sjukdomar utan för att de är krassliga. När jag förlorade dem var de viktiga men förlusten gjorde dem oviktiga och det blev en nödvändighet.
När jag förlorade dem så visste jag inte. Om jag vetat vad jag vet i dag så hade vi aldrig hamnat i den situationen att vi gick skilda vägar eftersom vetskapen om det de lider av hade gjort att jag kunde agerat på annat sätt.
Detta är mina erfarenheter. Vet man om människors fel och brister kan man behandla dem rätt vilket man själv tjänar på i slutänden.
