Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Narcissism hos en eller båda föräldrar?
Narcissister kan inte älska villkorslöst och de tar för givet att andra i deras närhet finns till för dem, och aldrig tvärtom. Om dessa andra inte lever upp till narcissistens krav/förväntningar så kan de uppvisa raseri, försök till manipulation, mästrande nedlåtande attityd, bli elaka, hämndlystna osv osv. , samtidigt som de utåt sett upprätthåller en fasad av godhet, vänlighet, empati, kompetens, vara karismatiska mm.
De kan också gå in i en offerroll, uppvisa lidande och anklaga dig för att det är du som är orsaken till varför de lider.
Notera skillnad på grandiosa/öppna narcissister och dolda/sårbara. De senare är värre, eftersom de är mycket svårare att upptäcka.
Hemska människor.
Narcissister kan inte älska villkorslöst och de tar för givet att andra i deras närhet finns till för dem, och aldrig tvärtom. Om dessa andra inte lever upp till narcissistens krav/förväntningar så kan de uppvisa raseri, försök till manipulation, mästrande nedlåtande attityd, bli elaka, hämndlystna osv osv. , samtidigt som de utåt sett upprätthåller en fasad av godhet, vänlighet, empati, kompetens, vara karismatiska mm.
De kan också gå in i en offerroll, uppvisa lidande och anklaga dig för att det är du som är orsaken till varför de lider.
Notera skillnad på grandiosa/öppna narcissister och dolda/sårbara. De senare är värre, eftersom de är mycket svårare att upptäcka.
Hemska människor.
Har varit tillsammans med en dold/sårbar narcissist, och håller helt med dig. Det är vidrigt. Riktigt vidrigt... Skulle dock inte beskriva mina föräldrar som narcissister. De är inte särskilt manipulativa, utan rätt så fryntliga och normala överlag tycker jag.
Tjae...
Jag tror det är så enkelt som att en del människor har svårare för att älska alls, p.g.a. svårigheter de upplever. Inte allt för sällan beror en del av svårigheterna på deras egna självvalda tillkortakommanden, och då blir man bitter som Kain.
Sen kan barn vara både påträngande och aggressiva då de ytterst sällan har någon större självinsikt, empati och vilja att bidra till nettonyttan, och det gör inte heller det lättare att vara omtänksam och kärleksfull.
Precis som vuxna.
Egennyttan lyser ofta igenom.
Jag tror det är så enkelt som att en del människor har svårare för att älska alls, p.g.a. svårigheter de upplever. Inte allt för sällan beror en del av svårigheterna på deras egna självvalda tillkortakommanden, och då blir man bitter som Kain.
Sen kan barn vara både påträngande och aggressiva då de ytterst sällan har någon större självinsikt, empati och vilja att bidra till nettonyttan, och det gör inte heller det lättare att vara omtänksam och kärleksfull.
Precis som vuxna.
Egennyttan lyser ofta igenom.
Citat:
Efter att ha levt i 40 år har det gått upp för mig att hela mitt liv är ett mysterium. Det är mycket jag undrar, inte minst hur jag har överlevt.
Jag släpper gärna mer information om tråden överlever utan att hamna i papperskorgen, men den grundläggande frågan är: hur kan man låta bli att älska sitt eget barn? Hur är det MÖJLIGT?
Jag har själv två barn idag. Vi har så mycket närhet, glädje, värme. Små saker: att se varandra i ögonen. De där kramarna man får när man inte har setts på ett tag, när hela ansiktet lyser upp och de skriker "mamma!"... Ren glädje över att bara se varandra. Små, små saker. Att trösta, hålla om. Att säga "jag älskar dig". Att gå ett helt år och fundera på vad man ska ge sina barn på nästa födelsedag. Planera små överraskningar. Att märka hur glada de blir när man gör små saker för dem.... den där VÄRMEN som finns mellan förälder och barn. Hur är det möjligt att mina föräldrar misslyckades så totalt med det? Jag minns ingen värme alls. Ändå är de inga monster. De är inte ens pundare!!!! Är de robotar...? Har de äkta, mänskliga känslor?
Gällande mitt minne - och gällande min subjektiva upplevelse av att vara oälskad av både mamma och pappa - så får ni ha lite tålamod. Jag tror att jag precis har kommit till en punkt i livet då jag äntligen orkar tänka på detta - försöka bearbeta mitt jävla skitliv - utan att bryta ihop, och den grejen är helt ny för mig.
Min förhoppning är att vi tillsammans ska kunna bena lite i min uppväxt. Vad var det egentligen som hände?
Fakta:
* Uppväxt på 80- och 90-talet i en svensk småstad.
* Extremt trygg uppväxt, materiellt.
* Vi hade utåt sett ALLT. Inga rikedomar, ingen lyx, men ett fint hus nära naturen, trevliga grannar, bra skola, trygghet. Skogspromenader. Musik, kreativitet i hemmet. Aldrig något "stök".
* Mina föräldrar är gifta än idag och bor ihop.
* Ingen religion
* Ingen alkohol (något glas, men aldrig fylla)
* Inga droger
* Inga flyttar, inga svåra "händelser" - förutom att jag föddes.
* Ett mindre syskon. Hon/han hade en OK uppväxt. Hon/han var älskad, omtyckt, uppskattad. Hon/han älskar mina föräldrar, men är skeptisk till hur de uppfostrade mig.
* Jag bytte aldrig skola
* Mor & far bråkade aldrig - som jag såg eller hörde
* De var sällan kärleksfulla mot varandra. Jag har aldrig sett dem kyssas eller bete sig "galet kära".
* Aldrig hört dem ha sex trots papperstunna väggar och många vakna nätter. De låste aldrig sovrumsdörren, vi kunde gå rakt in.
* De jobbade mycket. Jag tror min mor har snittat på 0 sjukdagar per år, idag är de båda pensionerade.
* De verkade definitivt hata mig, förakta mig och se ner på mig, men jag vet inte varför.
* Jag är förstfödd, och jag vet att morsan kände ett starkt obehag första gången hon såg mig - det har hon berättat.
* Ingen känd eller uppenbar förlossningspsykos
* Båda föräldrarna är svårt traumatiserade pga uppväxt med alkoholiserade fäder (min far- resp morfar) och allmänt otrygg uppväxt.
* Jag hatade mor & far såklart, gillar dem fortfarande inte så mycket - de sket ju i mig hela min uppväxt.
Om mig:
* Lång historik av psykisk ohälsa, alltid varit totalt knäckt pga min barndom.
* Alltid känt mig tom, oälskad och haft svårt att hantera relationer + känslor. Har en borderlinediagnos, men idag talas det om ny ev utredning och misstänkt ADHD.
* Har ingen anknytning till mamma och pappa. När jag gick i högstadiet önskade jag intensivt att de båda skulle dö. Såg fram emot att besöka deras gravar, antog att jag då kanske skulle må bättre.
* Har missbrukat i 10+ år, är idag helt nykter.
* Runt 25 års ålder började jag arbetet med att söka hjälp och forma en personlighet. Innan dess var jag i princip "ingen" - eller möjligen en komplett idiot (även om jag har hållit uppe fasaden någorlunda med jobb, utbildning etc). Så som man blir om man har uppfostrat sig själv: idag skulle jag beskriva det som att jag var helt dum i huvudet och totalt gränslös. Ingen som borde vistas bland folk.
* Idag är jag OK. Enligt mina barn är jag "bäst", så jag är åtminstone mer än den skenande idiot jag en gång var... Märker att de båda älskar mig och blir glada av att vara med mig.
* Har en OK relation med mina föräldrar idag, om än något frostig.
Och jag fattar ingenting........ även om jag har en del ledtrådar till vad som gick snett.
Jag släpper gärna mer information om tråden överlever utan att hamna i papperskorgen, men den grundläggande frågan är: hur kan man låta bli att älska sitt eget barn? Hur är det MÖJLIGT?
Jag har själv två barn idag. Vi har så mycket närhet, glädje, värme. Små saker: att se varandra i ögonen. De där kramarna man får när man inte har setts på ett tag, när hela ansiktet lyser upp och de skriker "mamma!"... Ren glädje över att bara se varandra. Små, små saker. Att trösta, hålla om. Att säga "jag älskar dig". Att gå ett helt år och fundera på vad man ska ge sina barn på nästa födelsedag. Planera små överraskningar. Att märka hur glada de blir när man gör små saker för dem.... den där VÄRMEN som finns mellan förälder och barn. Hur är det möjligt att mina föräldrar misslyckades så totalt med det? Jag minns ingen värme alls. Ändå är de inga monster. De är inte ens pundare!!!! Är de robotar...? Har de äkta, mänskliga känslor?
Gällande mitt minne - och gällande min subjektiva upplevelse av att vara oälskad av både mamma och pappa - så får ni ha lite tålamod. Jag tror att jag precis har kommit till en punkt i livet då jag äntligen orkar tänka på detta - försöka bearbeta mitt jävla skitliv - utan att bryta ihop, och den grejen är helt ny för mig.
Min förhoppning är att vi tillsammans ska kunna bena lite i min uppväxt. Vad var det egentligen som hände?
Fakta:
* Uppväxt på 80- och 90-talet i en svensk småstad.
* Extremt trygg uppväxt, materiellt.
* Vi hade utåt sett ALLT. Inga rikedomar, ingen lyx, men ett fint hus nära naturen, trevliga grannar, bra skola, trygghet. Skogspromenader. Musik, kreativitet i hemmet. Aldrig något "stök".
* Mina föräldrar är gifta än idag och bor ihop.
* Ingen religion
* Ingen alkohol (något glas, men aldrig fylla)
* Inga droger
* Inga flyttar, inga svåra "händelser" - förutom att jag föddes.
* Ett mindre syskon. Hon/han hade en OK uppväxt. Hon/han var älskad, omtyckt, uppskattad. Hon/han älskar mina föräldrar, men är skeptisk till hur de uppfostrade mig.
* Jag bytte aldrig skola
* Mor & far bråkade aldrig - som jag såg eller hörde
* De var sällan kärleksfulla mot varandra. Jag har aldrig sett dem kyssas eller bete sig "galet kära".
* Aldrig hört dem ha sex trots papperstunna väggar och många vakna nätter. De låste aldrig sovrumsdörren, vi kunde gå rakt in.
* De jobbade mycket. Jag tror min mor har snittat på 0 sjukdagar per år, idag är de båda pensionerade.
* De verkade definitivt hata mig, förakta mig och se ner på mig, men jag vet inte varför.
* Jag är förstfödd, och jag vet att morsan kände ett starkt obehag första gången hon såg mig - det har hon berättat.
* Ingen känd eller uppenbar förlossningspsykos
* Båda föräldrarna är svårt traumatiserade pga uppväxt med alkoholiserade fäder (min far- resp morfar) och allmänt otrygg uppväxt.
* Jag hatade mor & far såklart, gillar dem fortfarande inte så mycket - de sket ju i mig hela min uppväxt.
Om mig:
* Lång historik av psykisk ohälsa, alltid varit totalt knäckt pga min barndom.
* Alltid känt mig tom, oälskad och haft svårt att hantera relationer + känslor. Har en borderlinediagnos, men idag talas det om ny ev utredning och misstänkt ADHD.
* Har ingen anknytning till mamma och pappa. När jag gick i högstadiet önskade jag intensivt att de båda skulle dö. Såg fram emot att besöka deras gravar, antog att jag då kanske skulle må bättre.
* Har missbrukat i 10+ år, är idag helt nykter.
* Runt 25 års ålder började jag arbetet med att söka hjälp och forma en personlighet. Innan dess var jag i princip "ingen" - eller möjligen en komplett idiot (även om jag har hållit uppe fasaden någorlunda med jobb, utbildning etc). Så som man blir om man har uppfostrat sig själv: idag skulle jag beskriva det som att jag var helt dum i huvudet och totalt gränslös. Ingen som borde vistas bland folk.
* Idag är jag OK. Enligt mina barn är jag "bäst", så jag är åtminstone mer än den skenande idiot jag en gång var... Märker att de båda älskar mig och blir glada av att vara med mig.
* Har en OK relation med mina föräldrar idag, om än något frostig.
Och jag fattar ingenting........ även om jag har en del ledtrådar till vad som gick snett.
Vad du försöker säga är du inte fick emotionell närhet som barn? Utifrån det du beskriver låter det väl inte direkt som att dina föräldrar föraktade dig, men de kanske har svårt med känslor och anknytning?
Citat:
Ja precis... min mamma kan vara ganska hjärtlös. Idag berättade jag om en nära vän till mig som "försvunnit", och morsan replikerar: "Nu säger du detta som att du tror att jag bryr mig...?".
Men det mest chockerande av allt är att hon INTE säger så för att vara elak...! Hon kan liksom bara inte hjälpa det. Tydligen.. men jag har fått bra svar här i tråden. Så jag har inga frågor längre.
Citat:
Vanligt. Det finns fler än vad folk tror som är villiga att göra en kvinna gravid för att hon ska stanna eller vara lycklig kanske. Jag tror att det är färre än vad det föreställs, som kommit till av stor passionerad kärlek där barnet var önskat av bägge föräldrarna.Jag tror att min morfar gjorde mormor gravid med mamma för att hon inte skulle lämna honom. Hon hade lämnat honom en gång tidigare och hon blev gravid med mamma innan de var gifta, vilket sågs som smått skamligt på den tiden. De gifte sig när hon knappt var i tredje månaden. De skaffade inga fler barn, trots att mormor bara var 23 när hon födde mamma.
Citat:
Ja men kramar du henne? Livet är fullt av motgångar och en människa som är slut och knappt orkar med sig själv en period blir inte den mest spontant kärleksfulla. Det är svårt för en förälder att komma när ungen är 13 och säga, förlåt för att jag slutade krama dig vid ett, jag hade så mycket olika problem i huvudet 24/7. För ett barn så är det bara som så att vissa kramas och andra inte och den kan aldrig förstå varför någon inte kramade den. Men det behöver inte vara kärlekslöshet. Din mamma tjatar ju på dig om saker som visar på omtanke. Finns dom som inte vill ha barn eller bara skaffar barn utan att veta hur man bryr sig om eller älskar en unge.
Min pappa var typ en vanlig sunkig kille nör han träffade min mamma.
Hon blev gravid när hon var 24.
Helt ärligt tror jag min pappa bara ville knulla och va glad han fick göra det för en gångs skull.
Jobbade alltid borta och var alltid sur och bitter när han va hemma.
Självklart ville ju inte min mamma heller ha barn men hon har varit bättre på att dölja det.
Även om hon tjatat man ska ta på sig kläder nör det är kallt ute eller hon ringer och tjatar på en ås har hon aldrig liksom kramat en och gjort så man könnte att hon verkligen älskat en.
Hon är ganska kall liksom och ingen man vänder sig till för hjälp eller pratar om sina problem med.
Jag tror att en del människor också inte kan visa kärlek mot barn heller då dom inte fått det själv av sina föräldrar.
Min pappa var typ en vanlig sunkig kille nör han träffade min mamma.
Hon blev gravid när hon var 24.
Helt ärligt tror jag min pappa bara ville knulla och va glad han fick göra det för en gångs skull.
Jobbade alltid borta och var alltid sur och bitter när han va hemma.
Självklart ville ju inte min mamma heller ha barn men hon har varit bättre på att dölja det.
Även om hon tjatat man ska ta på sig kläder nör det är kallt ute eller hon ringer och tjatar på en ås har hon aldrig liksom kramat en och gjort så man könnte att hon verkligen älskat en.
Hon är ganska kall liksom och ingen man vänder sig till för hjälp eller pratar om sina problem med.
Jag tror att en del människor också inte kan visa kärlek mot barn heller då dom inte fått det själv av sina föräldrar.
Jag ser att ingen i tråden reflekterat över sådant som att kvinnor råkar ut för våld och övergrepp från män. Sådana trauman kan vara det egentliga skälet till att någon inte vill hålla om sina barn eller ha dem sovandes i sängen med dem. Världen är större än ur barnets blick. Även vuxna har sina egna livsberättelser.
Citat:
Det är väldigt kallt, om hon inte har autism är det passivaggressivt. Förminskande och ja, ett tecken på vrede. Ja precis... min mamma kan vara ganska hjärtlös. Idag berättade jag om en nära vän till mig som "försvunnit", och morsan replikerar: "Nu säger du detta som att du tror att jag bryr mig...?".
Men det mest chockerande av allt är att hon INTE säger så för att vara elak...! Hon kan liksom bara inte hjälpa det. Tydligen.. men jag har fått bra svar här i tråden. Så jag har inga frågor längre.
Men det mest chockerande av allt är att hon INTE säger så för att vara elak...! Hon kan liksom bara inte hjälpa det. Tydligen.. men jag har fått bra svar här i tråden. Så jag har inga frågor längre.
Förr, och jag som bör vara i din ålder minns kvinnorna väl, var det mängder av tysta och stela kvinnor som aldrig visade särskilt mycket spontana känslor. Idag är de väl omkring 80 år och det säger en hel del om deras generation även om de började tina kanske till och med innan dem. Livet var hårt förr. Vet du hur många som helst det är som bär de där kvinnotyperna främst även om männen beskrivs som "stränga och tysta" som minnen och även upp i de åldrar som är slutet av deras liv med det att de aldrig blev riktigt älskade? Idag är en annan tid. Folk fick som regel livet serverat med en rejäl portion av besvikelse. Vi har det annorlunda idag, vi har våra liv fulla av alternativ.
Du fick det bästa inlägget i början staplat med 4 olika, sannolika scenarier.
Din mamma är missnöjd med livet och antagligen din pappa också. Gräset kan alltid kännas grönare någon annanstans utan att man varken byter gräsmatta eller sköter om sin egen.
Uppenbart har de sex då de fick två barn sedan så kan ett kärleksliv utan sex och närhet till varandra absolut spilla över i en känsla av att man inte heller trivs med de barn som blivit till med partnern. Om två människor mest bara tolererar varandra, kanske de även mest tolererar resten av världen
men... människor är olika. Det finns en mängd människor som älskar många andra utan att kärleken beskrivs i ord eller något mycket mer än de känslor de bär inombords för de personer som de kan sätta in i ett sammanhang av att älska.
Ingen expert, utan det här är bara en kort spontan reflektion.
Alltså, det är lätt att glömma hur andra vuxna och jämnåriga också påverkar ens uppväxt. Man är väldigt mycket mer godtrogen och lättpåverkad som barn, och har ju inga erfarenheter än det man möter(oftast). Så i själva ekvationen "varför blev jag som jag blev?" får man nog också beakta det.
En annan del, kan kanske vara att det ofta är en väldigt pressad tillvaro för föräldrar, och att dom kanske ofta tvingas göra avkall på hur mycket förälder dom orkar och kan vara, jämte allt annat som måste göras(jobb, osv).
Sedan tänker jag att har man det för bra, och med inga medfödda eller förvärvade motgångar, så kanske man inte heller utvecklas genom kriserna i sitt inre, och därför får svårare att se andra och sig själv genom andra. Är en tanke. Kan även gälla föräldrar. Många vuxna kanske inte går till botten med sina kriser utan det är mer obearbetade trauman som inte tagit dom vidare. (menar inte vidare=lyckad/framgångsrik)
Alltså, det är lätt att glömma hur andra vuxna och jämnåriga också påverkar ens uppväxt. Man är väldigt mycket mer godtrogen och lättpåverkad som barn, och har ju inga erfarenheter än det man möter(oftast). Så i själva ekvationen "varför blev jag som jag blev?" får man nog också beakta det.
En annan del, kan kanske vara att det ofta är en väldigt pressad tillvaro för föräldrar, och att dom kanske ofta tvingas göra avkall på hur mycket förälder dom orkar och kan vara, jämte allt annat som måste göras(jobb, osv).
Sedan tänker jag att har man det för bra, och med inga medfödda eller förvärvade motgångar, så kanske man inte heller utvecklas genom kriserna i sitt inre, och därför får svårare att se andra och sig själv genom andra. Är en tanke. Kan även gälla föräldrar. Många vuxna kanske inte går till botten med sina kriser utan det är mer obearbetade trauman som inte tagit dom vidare. (menar inte vidare=lyckad/framgångsrik)
Föräldrar är bara människor och människor är felbara.
Sen är typ mångas version av älska olika.
Misstänker att det finns massor av människor som säger sig älska sin familj, men ljuger.
Finns inga garantier till någonting skulle jag säga.
Det är också skillnad på att känna kärlek och uttrycka kärlek. Många anser att dom som inte kan uttrycka kärlek inte kan känna kärlek, men det är bara korkat.
Jag älskar bara människor för det dom gör. Många människor beter sig medvetet riktigt elakt mot svagare människor.
Jag kan aldrig älska dessa.
Om människan är elak i botten så är också människan inte värd kärlek villkorslöst.
Kärleken från en förälder till sitt barn beskrivs ofta som "villkorslös". Jag tror att om man har en i grunden misantropisk bild av människan om än inte allt för extrem sådan så behövs det mer än att bara ha släktband.
Lite flummiga fria tankar bara.
Sen är typ mångas version av älska olika.
Misstänker att det finns massor av människor som säger sig älska sin familj, men ljuger.
Finns inga garantier till någonting skulle jag säga.
Det är också skillnad på att känna kärlek och uttrycka kärlek. Många anser att dom som inte kan uttrycka kärlek inte kan känna kärlek, men det är bara korkat.
Jag älskar bara människor för det dom gör. Många människor beter sig medvetet riktigt elakt mot svagare människor.
Jag kan aldrig älska dessa.
Om människan är elak i botten så är också människan inte värd kärlek villkorslöst.
Kärleken från en förälder till sitt barn beskrivs ofta som "villkorslös". Jag tror att om man har en i grunden misantropisk bild av människan om än inte allt för extrem sådan så behövs det mer än att bara ha släktband.
Lite flummiga fria tankar bara.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera