Hur är det möjligt att inte älska sitt eget barn?

Efter att ha levt i 40 år har det gått upp för mig att hela mitt liv är ett mysterium. Det är mycket jag undrar, inte minst hur jag har överlevt.

Jag släpper gärna mer information om tråden överlever utan att hamna i papperskorgen, men den grundläggande frågan är: hur kan man låta bli att älska sitt eget barn? Hur är det MÖJLIGT?

Jag har själv två barn idag. Vi har så mycket närhet, glädje, värme. Små saker: att se varandra i ögonen. De där kramarna man får när man inte har setts på ett tag, när hela ansiktet lyser upp och de skriker "mamma!"... Ren glädje över att bara se varandra. Små, små saker. Att trösta, hålla om. Att säga "jag älskar dig". Att gå ett helt år och fundera på vad man ska ge sina barn på nästa födelsedag. Planera små överraskningar. Att märka hur glada de blir när man gör små saker för dem.... den där VÄRMEN som finns mellan förälder och barn. Hur är det möjligt att mina föräldrar misslyckades så totalt med det? Jag minns ingen värme alls. Ändå är de inga monster. De är inte ens pundare!!!! Är de robotar...? Har de äkta, mänskliga känslor?

Gällande mitt minne - och gällande min subjektiva upplevelse av att vara oälskad av både mamma och pappa - så får ni ha lite tålamod. Jag tror att jag precis har kommit till en punkt i livet då jag äntligen orkar tänka på detta - försöka bearbeta mitt jävla skitliv - utan att bryta ihop, och den grejen är helt ny för mig.

Min förhoppning är att vi tillsammans ska kunna bena lite i min uppväxt. Vad var det egentligen som hände?

Fakta:
* Uppväxt på 80- och 90-talet i en svensk småstad.
* Extremt trygg uppväxt, materiellt.
* Vi hade utåt sett ALLT. Inga rikedomar, ingen lyx, men ett fint hus nära naturen, trevliga grannar, bra skola, trygghet. Skogspromenader. Musik, kreativitet i hemmet. Aldrig något "stök".
* Mina föräldrar är gifta än idag och bor ihop.
* Ingen religion
* Ingen alkohol (något glas, men aldrig fylla)
* Inga droger
* Inga flyttar, inga svåra "händelser" - förutom att jag föddes.
* Ett mindre syskon. Hon/han hade en OK uppväxt. Hon/han var älskad, omtyckt, uppskattad. Hon/han älskar mina föräldrar, men är skeptisk till hur de uppfostrade mig.
* Jag bytte aldrig skola
* Mor & far bråkade aldrig - som jag såg eller hörde
* De var sällan kärleksfulla mot varandra. Jag har aldrig sett dem kyssas eller bete sig "galet kära".
* Aldrig hört dem ha sex trots papperstunna väggar och många vakna nätter. De låste aldrig sovrumsdörren, vi kunde gå rakt in.
* De jobbade mycket. Jag tror min mor har snittat på 0 sjukdagar per år, idag är de båda pensionerade.
* De verkade definitivt hata mig, förakta mig och se ner på mig, men jag vet inte varför.
* Jag är förstfödd, och jag vet att morsan kände ett starkt obehag första gången hon såg mig - det har hon berättat.
* Ingen känd eller uppenbar förlossningspsykos
* Båda föräldrarna är svårt traumatiserade pga uppväxt med alkoholiserade fäder (min far- resp morfar) och allmänt otrygg uppväxt.
* Jag hatade mor & far såklart, gillar dem fortfarande inte så mycket - de sket ju i mig hela min uppväxt.

Om mig:
* Lång historik av psykisk ohälsa, alltid varit totalt knäckt pga min barndom.
* Alltid känt mig tom, oälskad och haft svårt att hantera relationer + känslor. Har en borderlinediagnos, men idag talas det om ny ev utredning och misstänkt ADHD.
* Har ingen anknytning till mamma och pappa. När jag gick i högstadiet önskade jag intensivt att de båda skulle dö. Såg fram emot att besöka deras gravar, antog att jag då kanske skulle må bättre.
* Har missbrukat i 10+ år, är idag helt nykter.
* Runt 25 års ålder började jag arbetet med att söka hjälp och forma en personlighet. Innan dess var jag i princip "ingen" - eller möjligen en komplett idiot (även om jag har hållit uppe fasaden någorlunda med jobb, utbildning etc). Så som man blir om man har uppfostrat sig själv: idag skulle jag beskriva det som att jag var helt dum i huvudet och totalt gränslös. Ingen som borde vistas bland folk.
* Idag är jag OK. Enligt mina barn är jag "bäst", så jag är åtminstone mer än den skenande idiot jag en gång var... Märker att de båda älskar mig och blir glada av att vara med mig.
* Har en OK relation med mina föräldrar idag, om än något frostig.

Och jag fattar ingenting........ även om jag har en del ledtrådar till vad som gick snett.

Låt det gamla vara. Du har det bra med dina barn nu

Ok då får du mina gissningar

1) Dina föräldrar är egoistisk lagda. Dom trodde det skulle bli kul att skaffa barn. Det var det inte, det var som det alltid är - jävligt jobbigt. Dom var inte beredda på det. Du blev ett problem.

2) Din mamma fick anknytningsproblem pga förlossningsdepression men sånt pratade ingen om då

3) Dina föräldrar började associera ”problem” med dig. Fast du bara var ett vanligt barn. På grund av det kändes deras kärlek alltid falsk och ihålig. Du som barn känner att genuiniteten saknas, men förstår det inte.

4) Du ägnar ditt vuxna liv åt att försöka fylla ditt ”hål” som du fortfarande inte förstår.

Empatistörda föräldrar, som har fått ett barn ( du ) som påminner väldigt mycket om någon som de avskyr. Det kan vara en förälder, eller annan släkting.

Nej, det där tror jag inte riktigt på..... under 40 års tid har jag inte orkat tänka på detta. Varje gång jag har tänkt på det så har det bara blivit svart.

Nu går jag igenom en ny fas i livet, har varit nykter länge osv. Och nu kommer alla frågorna!!!! Vad hände? Hur kan de leva med sig själva? Jag har verkligen 1000 frågor.

Men du kanske har rätt..... varför ska jag fundera över deras misslyckanden? Det finns en sak som jag inte vill berätta här, men jag har en personlig anledning att försöka få svar just nu. Det känns som att - äntligen - kanske jag har en chans att lägga det bakom mig.