Hur är det möjligt att inte älska sitt eget barn?

Efter att ha levt i 40 år har det gått upp för mig att hela mitt liv är ett mysterium. Det är mycket jag undrar, inte minst hur jag har överlevt.

Jag släpper gärna mer information om tråden överlever utan att hamna i papperskorgen, men den grundläggande frågan är: hur kan man låta bli att älska sitt eget barn? Hur är det MÖJLIGT?

Jag har själv två barn idag. Vi har så mycket närhet, glädje, värme. Små saker: att se varandra i ögonen. De där kramarna man får när man inte har setts på ett tag, när hela ansiktet lyser upp och de skriker "mamma!"... Ren glädje över att bara se varandra. Små, små saker. Att trösta, hålla om. Att säga "jag älskar dig". Att gå ett helt år och fundera på vad man ska ge sina barn på nästa födelsedag. Planera små överraskningar. Att märka hur glada de blir när man gör små saker för dem.... den där VÄRMEN som finns mellan förälder och barn. Hur är det möjligt att mina föräldrar misslyckades så totalt med det? Jag minns ingen värme alls. Ändå är de inga monster. De är inte ens pundare!!!! Är de robotar...? Har de äkta, mänskliga känslor?

Gällande mitt minne - och gällande min subjektiva upplevelse av att vara oälskad av både mamma och pappa - så får ni ha lite tålamod. Jag tror att jag precis har kommit till en punkt i livet då jag äntligen orkar tänka på detta - försöka bearbeta mitt jävla skitliv - utan att bryta ihop, och den grejen är helt ny för mig.

Min förhoppning är att vi tillsammans ska kunna bena lite i min uppväxt. Vad var det egentligen som hände?

Fakta:
* Uppväxt på 80- och 90-talet i en svensk småstad.
* Extremt trygg uppväxt, materiellt.
* Vi hade utåt sett ALLT. Inga rikedomar, ingen lyx, men ett fint hus nära naturen, trevliga grannar, bra skola, trygghet. Skogspromenader. Musik, kreativitet i hemmet. Aldrig något "stök".
* Mina föräldrar är gifta än idag och bor ihop.
* Ingen religion
* Ingen alkohol (något glas, men aldrig fylla)
* Inga droger
* Inga flyttar, inga svåra "händelser" - förutom att jag föddes.
* Ett mindre syskon. Hon/han hade en OK uppväxt. Hon/han var älskad, omtyckt, uppskattad. Hon/han älskar mina föräldrar, men är skeptisk till hur de uppfostrade mig.
* Jag bytte aldrig skola
* Mor & far bråkade aldrig - som jag såg eller hörde
* De var sällan kärleksfulla mot varandra. Jag har aldrig sett dem kyssas eller bete sig "galet kära".
* Aldrig hört dem ha sex trots papperstunna väggar och många vakna nätter. De låste aldrig sovrumsdörren, vi kunde gå rakt in.
* De jobbade mycket. Jag tror min mor har snittat på 0 sjukdagar per år, idag är de båda pensionerade.
* De verkade definitivt hata mig, förakta mig och se ner på mig, men jag vet inte varför.
* Jag är förstfödd, och jag vet att morsan kände ett starkt obehag första gången hon såg mig - det har hon berättat.
* Ingen känd eller uppenbar förlossningspsykos
* Båda föräldrarna är svårt traumatiserade pga uppväxt med alkoholiserade fäder (min far- resp morfar) och allmänt otrygg uppväxt.
* Jag hatade mor & far såklart, gillar dem fortfarande inte så mycket - de sket ju i mig hela min uppväxt.

Om mig:
* Lång historik av psykisk ohälsa, alltid varit totalt knäckt pga min barndom.
* Alltid känt mig tom, oälskad och haft svårt att hantera relationer + känslor. Har en borderlinediagnos, men idag talas det om ny ev utredning och misstänkt ADHD.
* Har ingen anknytning till mamma och pappa. När jag gick i högstadiet önskade jag intensivt att de båda skulle dö. Såg fram emot att besöka deras gravar, antog att jag då kanske skulle må bättre.
* Har missbrukat i 10+ år, är idag helt nykter.
* Runt 25 års ålder började jag arbetet med att söka hjälp och forma en personlighet. Innan dess var jag i princip "ingen" - eller möjligen en komplett idiot (även om jag har hållit uppe fasaden någorlunda med jobb, utbildning etc). Så som man blir om man har uppfostrat sig själv: idag skulle jag beskriva det som att jag var helt dum i huvudet och totalt gränslös. Ingen som borde vistas bland folk.
* Idag är jag OK. Enligt mina barn är jag "bäst", så jag är åtminstone mer än den skenande idiot jag en gång var... Märker att de båda älskar mig och blir glada av att vara med mig.
* Har en OK relation med mina föräldrar idag, om än något frostig.

Och jag fattar ingenting........ även om jag har en del ledtrådar till vad som gick snett.

När jag scrollar igenom dina tidigare inlägg så blir jag helt matt. Utan att känna dig så får jag känslan av att du är otroligt uppmärksamhetstörstande. Snudd på outhärdligt faktiskt.

Tror du att det beror på din barndom? Att du som vuxen metar efter något du inte fick som barn?

För du vet att ingen annan än du kan göra dig mätt på det? Du måste inte ha all bekräftelse för att duga. Du är bra ändå. ♥️

Människor utan empati.
Därför saknar de förmågan att älska sina barn.
Vad fan är det för fel på dig?

Jag känner igen mig i din berättelse.

Jag har nu på äldre dar insett att min mamma är narcissist. En narcissitiskk mamma har alltid ett favoritbarn (the golden child) och en syndabock (scapegoat). Därför kan två (eller flera) syskon få totalt olika uppväxt trots att de vuxit upp tillsammans. Så är det med mig och mina syskon. Jag var syndabocken och hade ett helvete, och fick aldrig någon närhet eller kärlek.

Inte heller syskonen fick kärlek i fysisk mening. En narcissistisk mamma har inte förmåga att känna kärlek. Aldrig kramar eller ord som jag älskar dig. Men de blev ändå omhändertagna och hon visade att hon brydde sig om dem. Mig försökte hon bara trycka ner och förnedra.

Jag har försökt att ha olika former av kontakt med henne nu i vuxen ålder, men har insett att det inte går. Numera skriver vi något sms ibland då och då. Det är allt. Och jag mår nu bättre än någonsin när jag slipper ha henne i mitt liv.

I ditt fall kan det vara så att även din far är narcissist. Alternativt att han är så svag att han också är nedtryckt av din mamma, och inte har ballar att säga ifrån. Läs boken "Pojken som kallades det". Den ger en skrämmande bild av hur en narcissitisk mamma behandlar familjens scapegoat, respektive the golden children. Likaså hur en nedtryckt pappa inte vågar agera.

Du kan även googla "narcissistic mothers" så hittar du info. På Youtube kan du även hitta folk som berättar om sina upplevelser om sin uppväxt med en narcissistisk mamma. Det var först när jag såg dessa som jag insåg varför min uppväxt varit som den varit.

Det du kan göra nu är att ta makten över ditt eget liv. Klipp banden till din morsa och låt inte din negativa bakgrund sabba för dig. Jag vet att en sådan barndom ger psykiska besvär i vuxen ålder. Jag är själv inget undantag. Been there, done that. Men jag lovar, det blir bättre när man blir äldre. Jag blev även hjälpt av att få reda på ovanstående. Dvs att det inte var något fel på mig, utan att det faktiskt är min mor som inte är kapabel att känna kärlek. Och nu när jag vet det kan jag tydligt se att det fortfarande är så.

Varför skall man älska någon för att det är ens avkomma.
Finns ingen logik i det.
Barn växer upp och får värderingar man inte förstår.
Jag har barn, men vi älskar inte varandra på grund av kött och blod.
Vi pratar inte ens, men vet att vi finns där om/när det behövs.

Lyssna inte på dessa elaka kommentarer! Det är dina föräldrar det är fel på, inte dig! De fick antagligen ingen kärlek av sina föräldrar och visste inte hur de skulle hantera sina känslor för dig. Har själv erfarenheter av detta. Försök att acceptera (trots att det är svårt) och fokusera på de människor som älskar dig för den du är. Och fortsätt fokusera på den fina kärlek som du ger dina barn 😊♥️ Att acceptera orättvisor är första och största vägen till framgång för en själv. Jag är glad att du är nykter. Du är stark! Stor kram till dig!! ♥️

Beklagar. Narcissist tror jag nog inte, men syndabocken var jag definitivt.

Det skumma är att mina föräldrar är så otroligt normala! Trevliga, sociala, ödmjuka (ett ord som beskriver dem båda bra), nyktra, hyfsat omtyckta, arbetsamma. Visst har de dina sidor......farsan kan bli arg under press. Ja, möjligt att farsan är narcissit. Nån diagnos tror jag han har iaf. Lite åt Aspbergers /autismliknande perfektionist.

Men visst är det så att narcissister i regel är rätt svaga och sköra..? Jag har alltid trott att de är "starka", ungefär som psykopater, men nu tolkar jag det såhär: en narcissist är feg, rädd, konflikträdd, svag och håller uppe en fasad som inte får raseras - han är nervös, för han vet att hans fasad är som ett korthus som kan falla ihop av minsta lilla. Därför får man inte bråka med narcissister, utan man ska helst vara nöjd och glad.

Idag kan jag faktiskt säga att jag gillar mor & far, även om det inte är djup kärlek. Jag tycker mest synd om dem idag.

Vi skrattar och skojar när vi ses (försiktigt), kan ha en trevlig middag ihop, fira jul osv. De är rakt igenom "schyssta". Mina barn älskar dem..

Jag kan inte säga ett ont ord om dem, förutom att de misslyckades kapitalt med att bygga upp en relation med mig.

Jag mår inte dåligt av att ha kontakt idag.

Om de hade varit alkoholiserade och elaka hade jag kunnat se en viss "logik" i det hela. Nu ser jag bara ett stort jävla frågetecken.

Men detta med narcissism är ändå rätt intressant. Ingenting är vad det verkar...

😭❤

Som jag precis skrev... ALLA på Flashback är inte dumma i huvudet. Din kommentar bevisar det till 100%.

Stor kram tillbaka!

De annan generation man visade inte mycket känslor förr?? 😔

Låt det gamla vara. Du har det bra med dina barn nu

Ok då får du mina gissningar

1) Dina föräldrar är egoistisk lagda. Dom trodde det skulle bli kul att skaffa barn. Det var det inte, det var som det alltid är - jävligt jobbigt. Dom var inte beredda på det. Du blev ett problem.

2) Din mamma fick anknytningsproblem pga förlossningsdepression men sånt pratade ingen om då

3) Dina föräldrar började associera ”problem” med dig. Fast du bara var ett vanligt barn. På grund av det kändes deras kärlek alltid falsk och ihålig. Du som barn känner att genuiniteten saknas, men förstår det inte.

4) Du ägnar ditt vuxna liv åt att försöka fylla ditt ”hål” som du fortfarande inte förstår.

Känns/kändes säkert förjävligt