När barnet inte vill komma

Där ser jag ett problem. Nysta i det. Antingen är det du, barnet, mamman eller någon i omgivningen som påverkar på ett sätt som för barnet är negativt.

I övrigt så ska du väl för tusan acceptera barnets vilja för stunden. Tror du att du kommer försvinna för den sakens skull?

Tror hon är inne i en fas med separationsångest, att "hemma" är mer hos mamma är inte så konstigt eftersom hon är där lite mer, viktigt att mamman propsar på att hon ska åka till dig. Även viktigt för syskonen sinsemellan. Hemma hos dig så finns brorsan
En liten "konkurrent" som man måste dela saker med.
Hos mamma är de 100% uppmärksamhet 24/7 klart hon väljer de och det har inget med dig att göra som pappa! Dottern älskar dig över allt annat innerst inne! De är en övergående fas, kan ta flera år men ge inte upp och håll fast vid rutinerna! Bra att du kontaktat familjerätten, av dem kan man få rätt verktyg att jobba med. Men som sagt, det kommer bli bättre. Lycka till och släpp henne inte! Hon behöver dig lika mycket som sin mamma.

Tack för svaret! Jo 1:30 sover jag, men hon får vara uppe väldigt länge hos sin mamma, men så vill jag knte ha det hos mig om det är skola 😊 hon brukar somna i sängen med saga på och komma till mig på natten, vilket är okej. Böcker har jag faltislt varit dålig på, på sistone, så det är något jag ska ta upp igen!😊

Hej,

Är separerad från min dotters mamma sedan dottern var 6 månader gammal ungefär. Jag har haft henne 3 dagar i veckan från att hon var liten.

Har en dotter i lågstadiet nu som på senare tid börjat vägra komma till mig. Hon trivs inte hos mig säger hon. Vill hellre vara hos sin mamma. Hon har börjat få utbrott och ångest anfall när hon ska till mig och jag förstår verkligen inte varför. Jag har en ordnad tillvaro och älskar henne över allt annat, men det ”hjälper” inte. Jag är totalt förkrossad över det här och har på senare tid också försökt att både prata med henne och möta henne om saker som hon vill, för att det ska hjälpa henne.

Jag upplever att jag är ”hårdare” än hennes mamma, men jag är aldrig arg. Jag pratar med henne om det är något fel, på ett lugnt, sakligt men bestämt sätt.
Upplever också att dottern kör väldigt mycket med hennes mamma som låter henne göra mer saker hemma hos henne, som att sova i hennes säng när hon vill, vara uppe senare, mer aktiviteter och tycker hon får allt hon pekar på där.

Hos mig skulle hon också kunna få det, men jag väljer såklart en annan väg för hennes uppfostrans skull. Det känns som att jag alltid blir ”the bad guy” eftersom hennes mamma låter henne göra som hon vill och min dotter har börjat manipulera henne för att få som hon vill.

Det ända som är kvar enligt hennes mamma att göra är att bära henne till bilen, vilket kanske inte blir rätt eftersom det skapar en ännu mer negativ klang till att komma till mig.

Jag har nu vänt mig till familjerätten för att få rätsida med allting och ska koppla in skolan också, då hennes mamma säger att hon visar tecken på ångest.

Hon har en lillebror hos mig också med en annan mamma om det är relevant som är 3 år.

Blir så ledsen av allt det här och vet verkligen inte vad jag ska ta mig till..

Känns ju som att det alltid kommer vara såhär för hennes mamma gör inget fel tycker hon, medan jag faktiskt vill uppfostra henne på ett bra sätt som gör henne till en bra och självsäker människa,
Men det blir ju alltid jag som är den ”hårda”. Jag kan ju tyvärr inte påverka hur det är hos någon annan, bara hos mig.

Jag vill ju helst ha varannan vecka medan dottern snarare vill vara hos mig mer sällan..


Hjälp uppskattas!!!

Hej,

Är separerad från min dotters mamma sedan dottern var 6 månader gammal ungefär. Jag har haft henne 3 dagar i veckan från att hon var liten.

Har en dotter i lågstadiet nu som på senare tid börjat vägra komma till mig. Hon trivs inte hos mig säger hon. Vill hellre vara hos sin mamma. Hon har börjat få utbrott och ångest anfall när hon ska till mig och jag förstår verkligen inte varför. Jag har en ordnad tillvaro och älskar henne över allt annat, men det ”hjälper” inte. Jag är totalt förkrossad över det här och har på senare tid också försökt att både prata med henne och möta henne om saker som hon vill, för att det ska hjälpa henne.

Jag upplever att jag är ”hårdare” än hennes mamma, men jag är aldrig arg. Jag pratar med henne om det är något fel, på ett lugnt, sakligt men bestämt sätt.
Upplever också att dottern kör väldigt mycket med hennes mamma som låter henne göra mer saker hemma hos henne, som att sova i hennes säng när hon vill, vara uppe senare, mer aktiviteter och tycker hon får allt hon pekar på där.

Hos mig skulle hon också kunna få det, men jag väljer såklart en annan väg för hennes uppfostrans skull. Det känns som att jag alltid blir ”the bad guy” eftersom hennes mamma låter henne göra som hon vill och min dotter har börjat manipulera henne för att få som hon vill.

Det ända som är kvar enligt hennes mamma att göra är att bära henne till bilen, vilket kanske inte blir rätt eftersom det skapar en ännu mer negativ klang till att komma till mig.

Jag har nu vänt mig till familjerätten för att få rätsida med allting och ska koppla in skolan också, då hennes mamma säger att hon visar tecken på ångest.

Hon har en lillebror hos mig också med en annan mamma om det är relevant som är 3 år.

Blir så ledsen av allt det här och vet verkligen inte vad jag ska ta mig till..

Känns ju som att det alltid kommer vara såhär för hennes mamma gör inget fel tycker hon, medan jag faktiskt vill uppfostra henne på ett bra sätt som gör henne till en bra och självsäker människa,
Men det blir ju alltid jag som är den ”hårda”. Jag kan ju tyvärr inte påverka hur det är hos någon annan, bara hos mig.

Jag vill ju helst ha varannan vecka medan dottern snarare vill vara hos mig mer sällan..


Hjälp uppskattas!!!

Även om alla barn håller på så och det är en del av utvecklingen, så var det ändå bara ett uttryck för att beskriva situationen. Du får gärna utveckla mer, för jag förstår inte varför det skulle vara fel att säga att det är ett manipulativt beteende när det faktiskt är det? Oavsett om det är ett barn och del av utvecklingen?🤔

Jag är nog inte den enda som anser att ordet "manipulativ" låter som något som tyder på psykisk ohälsa/sjukdom och är ett medvetet beteende för att få sin vilja igenom. Dock så kanske det bara är jag som blir triggad av det ordet då jag fick höra att jag var "manipulativ" varje gång jag försökte uttrycka några som helst känslor som barn. 🤷🏼‍♀️😅

Mitt tips som kan låta väldigt elakt men är ändå ärligt.

Pröva 3 gånger att säga så att dottern hör.
NEJ jag vill inte att hon kommer till mig i helgen!

Din dotter kommer högst troligen börja gråta för den anledningen. Har varit med om det själv, fast inte min dotter utan en bekants liten tjej som var i ungefär samma sits. Själv har jag inga barn alls.

Jag kanske borde tillägga att du och barnets mor bör vara överens om att och när du ska säga så för att inte barnets mor också ska få en chock..

Mitt tips som kan låta väldigt elakt men är ändå ärligt.

Pröva 3 gånger att säga så att dottern hör.
NEJ jag vill inte att hon kommer till mig i helgen!

Din dotter kommer högst troligen börja gråta för den anledningen. Har varit med om det själv, fast inte min dotter utan en bekants liten tjej som var i ungefär samma sits. Själv har jag inga barn alls.

Jag kanske borde tillägga att du och barnets mor bör vara överens om att och när du ska säga så för att inte barnets mor också ska få en chock..

Hur gammal är din dotter?

Hon kanske är i en mammig period just nu. Kanske känner hon separationsångest från mamman, men kan inte uttrycka det eftersom hon inte ens vet att det är det hon känner och då blir det istället uttryck i att hon inte vill åka till dig. Prata med din dotter, fråga henne hur hon mår och vad det är. Om hon är ganska liten (7-9 år) så kanske hon behöver få känna att det även är ok att lägga sig hos dig och somna (sedan kan du bära in henne till sin säng när hon har somnat). Allt detta gör att hon känner sig trygg hos dig. Vilket kan lindra separationsångesten från mamman och göra att hon trivs bättre med att vara hos dig. Man kan aldrig skämma bort ett barn med kärlek och trygghet. Att ge barn mycket kärlek och trygghet är också en bra grund för dem att bygga sin självständighet på.

Det ända svaret jag får av henne just nu är att hon trivs bättre hos sin mor och att hon inte vet själv vad som är fel mer än det. Separationsångest har hon nog ja. Ibland kan hon säga ”jag saknar mamma” efter 5 minuter hos mig. Jag pratar mycket med henne om det att det är inte fel att hon känner så, man får sakna mamma&pappa. Samt att hon gärna får ringa henne när hon är hos mig. Hon klarar av att somna själv och kommer till mig på natten. De gånger jag följt med henne tillbaka till sängen har hon somnat innan jag går därifrån, men då får hon det till att hon inte får sova hos mig och hennes mamma blir arg över det 😅