När barnet inte vill komma

Hej,

Är separerad från min dotters mamma sedan dottern var 6 månader gammal ungefär. Jag har haft henne 3 dagar i veckan från att hon var liten.

Har en dotter i lågstadiet nu som på senare tid börjat vägra komma till mig. Hon trivs inte hos mig säger hon. Vill hellre vara hos sin mamma. Hon har börjat få utbrott och ångest anfall när hon ska till mig och jag förstår verkligen inte varför. Jag har en ordnad tillvaro och älskar henne över allt annat, men det ”hjälper” inte. Jag är totalt förkrossad över det här och har på senare tid också försökt att både prata med henne och möta henne om saker som hon vill, för att det ska hjälpa henne.

Jag upplever att jag är ”hårdare” än hennes mamma, men jag är aldrig arg. Jag pratar med henne om det är något fel, på ett lugnt, sakligt men bestämt sätt.
Upplever också att dottern kör väldigt mycket med hennes mamma som låter henne göra mer saker hemma hos henne, som att sova i hennes säng när hon vill, vara uppe senare, mer aktiviteter och tycker hon får allt hon pekar på där.

Hos mig skulle hon också kunna få det, men jag väljer såklart en annan väg för hennes uppfostrans skull. Det känns som att jag alltid blir ”the bad guy” eftersom hennes mamma låter henne göra som hon vill och min dotter har börjat manipulera henne för att få som hon vill.

Det ända som är kvar enligt hennes mamma att göra är att bära henne till bilen, vilket kanske inte blir rätt eftersom det skapar en ännu mer negativ klang till att komma till mig.

Jag har nu vänt mig till familjerätten för att få rätsida med allting och ska koppla in skolan också, då hennes mamma säger att hon visar tecken på ångest.

Hon har en lillebror hos mig också med en annan mamma om det är relevant som är 3 år.

Blir så ledsen av allt det här och vet verkligen inte vad jag ska ta mig till..

Känns ju som att det alltid kommer vara såhär för hennes mamma gör inget fel tycker hon, medan jag faktiskt vill uppfostra henne på ett bra sätt som gör henne till en bra och självsäker människa,
Men det blir ju alltid jag som är den ”hårda”. Jag kan ju tyvärr inte påverka hur det är hos någon annan, bara hos mig.

Jag vill ju helst ha varannan vecka medan dottern snarare vill vara hos mig mer sällan..


Hjälp uppskattas!!!

Är du säker på att hon manipulerar för att få som hon vill? Hon kanske bara försöker kontrollera situationen som ett sätt att kontrollera sin egen ångest.

Hur funkar det med skolan? Går hon dit utan problem? Annars kan det vara separationsångest.

Jag tror att det kan vara en blandning. Hon kan säga efter att vi har haft en jättebra helg att hon haft tråkigt och inte gjort något, så på så sätt så ljuger hon ju. Till mig säger hon att hon haft det jättebra..

Jag förstår dock att hos mamma är det mer ”hemma” eftersom hon alltid varit där mer än hos mig.

Allting blir värre och värre.

Hon är superduktig i skolan och har alltid haft lätt för sig där. Hon har vänner och leker bra där

Jag vill bara börja med att säga att jag inte är något proffs på sånt här snarare motsatsen hahaha. Men hur var skilsmässan var den lugn eller var det mycket bråkande hade själv föräldrar som skillde sig när jag var 11 så blev väl minst sagt väldigt påverkad av det. Men du skriver att hon bara var 6 månader men tänker efter var det mycket bråkade och allmänt kaos för det kan lätt påverka ett barn mer en vad man kan tro. Och så kan det ju blivit så att mamman i detta fallet vinklat en bild om dig som inte stämmer överens med verkligheten, ps säger inte att din ex fru ljuger eller kastar dig under bussen för din dotter men berätta gärna mer om hur hon är som person så jag får en klarare bild.

En del av mig vill bara säga till min dotter att ” du får göra det du mår bäst av”, eftersom jag älskar henne så mycket och vill att hon ska vara lycklig och glad som en barn ska vara, men det måste ju finnas andra vägar såklart som jag får kämpa på med, men allt kring det här är så svårt

Alltså både jag&hennes mamma vill hennes bästa såklart, bara att vi ser annorlunda på vad det bästa är.

I början var det kämpigt för jag gick in i väggen samma veva och var under isen ett tag och jag krånglade då en del för jag orkade liksom ingenting och ville bara vara själv. Jag kan mycket väl tänka mig att det sätter sina spår och jag har sjukt dåligt samvete varje dag för att jag inte ”orkade” vara med min dotter. Men detta var vid separationen och ett år framåt.

Säger varje dag att jag älskar henne, men någon svamptripp blir det inte tal om 😂

Det kan vara mamman som manipulerar dottern för att fasa ut dig då du säkert har många dagar att säga till om? Mamman kanske ser det som problematiskt och vill leva sitt liv med dotter och man. Utan dig :/

känner hon att du gör det då?

Okej förstår du låter som en man som vill sin dotter sitt bästa. Och kanske till och med var det bra att du inte var med din dotter när du mådde som sämst snarare starkt av dig att du förstog vad du klarade och inte.

Din dotters situation påminner en hel del om hur det var för mig när jag gick i lågstadiet.

Min pappa bodde ändå granne med oss, men jag var hellre hos mamma.

Hur mår mamman?
Jag var ofta orolig att mamma inte skulle må bra om jag inte var hemma, medans jag visste att pappa var självständig och inte hade något behov av mitt sällskap, varken mentalt eller med praktiska saker.
(Barn förstår bra mycket mer än vad man tror)

Sen kan det helt enkelt vara så att hon känner sig som en gäst eller tillomed som en inkräktare i ditt hem och i din familj.

Om det är till någon tröst så har jag kommit närmare min pappa ju äldre jag blivit och idag förstår jag varför han var mer bestämd än mamma och att han faktiskt är den enda som brytt sig om att försöka uppfostra mig.
Dock så var hans försök helt förgäves då jag var ett helt omöjligt envist barn med alldeles för stark vilja för att någon skulle kunna sätta upp regler och få mig att följa dom. 😅

Låter som att ditt ex är hennes primära anknytningsperson, trygga hamn o.s.v. Är det helt omöjligt att hon då och då får vara med er båda samtidigt, så att hon s.a.s. "vänjer sig" (i brist på bättre ord) vid att du är en trygg vuxen att anförtro sig till?

Tolka nu inte detta som att du är en dålig förälder. Men med tanke på att ni skildes när hon var såpass liten är det klart att det kan ha satt psykologiska spår som gör att hon föredrar sin mamma.