Hur blir man av med en mörk själ?

Jag är ensam och känner mig övergiven. Det är en subjektiv känsla som inte lättar. Det blir inte bättre genom att ha folk runt mig. När jag sysslar med något så känns det likadant. Jag är aldrig "där" utan bara i en skugga av ångest. Jag är en vuxen man som gråter. Varför är jag ledsen?
Jag går i tankar och bär på sorg, nostalgi och rädsla inför framtiden. Jag tänker för djupt och för långt. Jag har ensamma utspridda minnen. Mitt liv har gått iväg. Jag känner mig hemlös utan harmoni och ro.
Oro inför att bli ensam kvarlämnad i en alltmer ödslig situation. Inga framtidsutsikter. Inget konkret att bygga på.
Det känns som om att någon har dött eller kommer att gå bort. Som att en tidsepok har varit och att inget glädjande väntar mig.
Jag ser min situation utifrån. Det handlar kanske inte om något konkret utan mer om att jag är skrämd och orolig. Tiden har sprungit om mig i tomrum och förtvivlan.

Tyngdpunkten i mitt liv ligger aldrig där jag är. De jag umgås med känns sällan rätt. Jag lever ett sorgligt och ensamt liv. Varför känner jag så?
Vad gör jag för fel? Vad saknas jag? Hur får man tillbaka ett ljust mindset, entusiasm och tillförsikt?

Trot eller ej men finns utmärka Mindcenter i Amsterdam som nollställer din hjärna o gör dig " Lycklig igen ".

Allt sker med LSD o Svamp o under mkt kontrollerade former. Dyrt men en livsresa.

Endorfiner och dopamin brukar hjälpa mot det du beskriver. Googla det och lär dig öka mängden.

testa att göra nåt vettigt

Det första du måste göra är att acceptera att det är så här just nu...

Det känns som att min livresa redan är gjord men att jag inte kommit någonstans. När jag tittar tillbaka kan jag se ljusa minnen men i dåtid. Framtidskänslan är mörk.
Istället för att sörja och känna ångest brukar jag intala mig att den kärlek och lycka som ligger bakom mig numera är utbränt radioaktivt sjukt Tjernobyl.

Ibland lyssnar jag på andra i liknande situationer som vänder på saken och säger ungefär: Sådant snack hörs förvisso som undanflykt men det är kanske så man ska tänka.

Det låter som depression, gå till närmaste vårdcentral och boka in en tid med en psykiater.

Krya på dig. Du har fått jättefina och användbara tips här redan ser jag.

Hej

Prova att hjälpa en ny människa varje dag.

Det kanske på sikt kan göra dig lycklig

Lycka till

Känner igen mig mkt i det du skriver, för mig har kärnan till allt varit uppväxttrauma eller anknytningstrauma.
Att formas efter en osund omgivning och inte få i närheten av det man behöver sätter spår.. bl a blir man lätt frånkopplad sig självt och sitt inre och kan därmed inte navigera lika lätt och forma ett liv som man vill ha och mår bra av. Kanske behövde man ”lösa” saker i uppväxten genom att bara härda ut för det fanns inte mkt annat att göra? Lätt att man fortsätter det spåret i vuxen ålder då.

Så ett helhjärtat tips från mig är att läsa om anknyting och hur den formades när man var liten. Även vad man har för personliga krisreaktioner och varför de ser ut som de gör.

Att jag gråter är inget nytt. Det beror på högkänslighet och livlig inre värld.
I övrigt stämmer depression någorlunda men att jag mår så beror på att jag är i en väldigt udda ensamhet som jag inte kan bryta.
En ensamhet som beror på att jag bara finner mainstreamumgänge och vardagligheter. Sådant är inte givande för mig. Tvärtom, bara besvärligt. Ett psykiskt ingenmansland där jag varken vet ut eller in, så vad är lösningen?

Svårt att se hur uppväxttrauma eller anknytningsteori skulle kunna lösa något.
"självmordstankar". Frågan är vad som är bäst för mig. Svårt att säga då jag inte vet svaret. Det är till viss del också beroende på dagsform.

Jag vet inte om jag bör ta livet eller om det realistiskt sett finns något mer. Man kan måla upp olika mer eller mindre osannolika teorier om framtiden. Frågan är vad jag ska göra framöver och med livet. Jag vet inte.

Bra att du sätter ord på det och öppnar dig, även om det kanske bara är här.

Att förstå varför man reagerar på ett visst sätt eller lätt halkar in ett visst tankemönster, har till stor del att göra med uppväxt och anknytning. När man tittar bakåt förstår man nuet, då kan man lättare hitta de där nycklarna som leder framåt till något nytt. Identifiera cykeln så man kan bryta sig loss från den.

Fortsätt kämpa 🙏🏻